miniatyr|Gamle man han liknas / vid barkelösa ek / alla sina grenar / fäller hon från sig / hon ruttnar i rötter / hon faller neder i topp – diktens liknelse för ålderdomen. Gamble man eller Gamle man är en svensk dikt eller visa av okänt ursprung.Nils Ahnlund, ”Gamle man” i Svensk sägen och hävd. Kulturbilder, Stockholm 1928. Studien först tryckt under strecket i Svenska Dagbladet 14 april 1927. Diktens har endast bevarats i en handskrift från omkring år 1600. Några forskare ger dikten en yngre datering (reformationstidenBernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige. Stockholm 1987. eller efter 1400) medan andra forskare ger dikten ett äldre medeltida ursprung (före år 1400) på grund av och paralleller mellan Gamle man och medeltida texter, och på grund av diktens ålderdomliga språk. Melodin är okänd.
Dikten skildrar med gripande liknelser och allegorier åldringens lidanden och utsatthet. Genom litterära kvaliteter, och ett ständigt aktuellt ämne – åldringens ställning i samhälletJan Myrdal, Skriftställning 4. Stockholm 1973. – har Gamle man kommit att bli en av de mest lästa svenska texterna från sin tid.
Diktens text Datering av den unika nedteckningen Texten finns endast i handskriften Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o (16:o = sedesformat). Visboken består av sju delar, och det kan inte bestämt sägas att de urprungligen hör samman. Visbokens text kan vara av samma hand från olika tider. Texten dateras på två grunder. Av handskriftens piktur att döma har dikten nedtecknats i slutet av 1500‐talet eller början av 1600‐talet. För det andra bär en av texterna i visboken årtalet (15)73, och en annan årtalet 1593, vilket ger en ungefärlig bakre tidsgräns för nedteckningen, om handskriftens delar hör samman tidsmässigt.
Melodi saknas Dikten är säkerligen avsedd att sjungas eftersom den är nedskriven i en visbok. Nottecken – som inte helt saknas i handskriften – finns ej i anslutning till ”Gamle man”. Melodin har inte heller angivits på annat sätt.
Text Texten återges nedan efter Adolf Noreens och Johan August Lundells vetenskapliga utgåva, med den avvikelsen att ligaturen ÿ har upplösts till ”ij” utom när ÿ betecknar ett y‐ljud.I Noreens och Lundells utgåva står: rad 1 lÿknas; rad 17 strÿker; rad 18 sÿn; rad 20 sÿn; rad 24 lÿtha; rad 26 Böÿes; rad 27 suÿkful; rad 28 ÿsen; rad 33 lÿknas; rad 37 bÿter; rad 38 bÿter; rad 39 bÿter. I handskriften står ligaturen ÿ dels för ”ij”, som är en beteckning för långt i‑ljud, dels för y‑ljud. Ord inom parentes är överstrukna i handskriften. <poem style="margin-left: 25px;"> Gamble man han lijknaswidh Barkelösa Ek, Alle sine gränerfäller hon från sigh, hon Rotner i Röter,hon faller nidher i tåpp, Gamble mannen faller af,then vnge wexer vp.
Fatigdom och siukdomthe ginge sigh om bÿ, Mötte them sårgh oth quelle,Så wåre the Sÿstrar tre, The ladhe sin stempnawidh gamble mansens dör. Herre Gudh nådhe then gamble man,som ther bor innan före.
Gamble mannen strÿkergråskallan sijn, Ålderdomen fresterfrenderna sijn, Frender hafuer han månge,och wenner hafuer han få, Nådhe honom Gudh (fader) i himmelrijk,som ther skal lijtha opå.
Gamble mansens näsaböijes nidh som quist til Jordh, werden är så suijkful,Som ijsen ligger på flodh, Han bräker och brakarhan brister och siunker i grundh, Så går (enom) enom gamble man,som lefuer en långan stundh.
Dödhen han lijknaswidh jägare tw Han slepper vth sine raker,Bijter han en roo, han bijter wäll enehan bijter wäll twå, Han bijter wäll alle the diur som ärebådhe store och små. Amen.</poem>
Konjekturer För att åstadkomma en nöjaktig text har utgivare och kommentatorer av texten föreslagit konjekturer. De förutsätter att en äldre version funnits (se nedan) som förvanskats.
Systrar tre – syskon try Andra strofens andra och fjärde rader rimmar inte i den enda handskriften (bÿ – tre), men samtliga danska och svenska ordspråksböcker från medeltiden till 1600‑talet rimmar, när de har ordspråk som liknar texten i ”Gamle man”. Se nedan för ordspråkens lydelser.
I fornsvenskan fanns olika former av räkneorden upp till fyra (en rest i standardnusvenskan av detta är formen ”tu” för ”två” i vissa stelnade uttryck).Elias Wessén, Svensk språkhistoria: I Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Vilken form som användes berodde på substantivets genus. Neutrala substantiv som ”syskon” åtföljdes i fornsvenskan av en särskild form av räkneordet ”tre”, nämligen ”þry" (alltså ”thry”; runbokstaven þ = th).
Ett samband mellan ”Gamle man” och de rimmade ordspråken är sannolikt, och det rena rimmet by – try kan förmodas vara ursprungligt. Det kan således antagas att andra strofens fjärde rad tidigare lydde så wåre the sÿskon try.
Jägare tw – jägare trå Femte strofens andra rad ändras av forskare och utgivare vanligen från widh jägare tw till widh jägare trå (eller tro) dels för att ge texten mening, dels för rimmet.
”Trå” – som rimmar på ”rå” (rådjur, ”roo” i handskriften) – betyder på folkmål och äldre svenska ”trägen”.Svenska Akademiens ordbok, artikeln Trå adj.2. Adolf Noreen och Johan August Lundell håller dessutom öppet för att handskriften skulle kunna tydas som tro, en stavning för ”trå”.
Bijter – beter I de flesta utgåvor ändras det i femte strofen upprepade verbet ”bijter” (handskriftens ”bÿter”) till ”beter”. Denna konjektur utgår från ett verb ”beta” som ursprungligen betyder att låta ett djur bita något, eller låta jaga, fälla, förfölja med jaktdjurVerbet tillhör andra konjugationen, alltså nutid ”beter” inte ”betar”, dåtid ”bette” inte ”betade”. Svenska Akademiens ordbok, artikeln Beta v.1. – jämför standardnusvenskans ”beta gräset med får”. Betydelser blir alltså ”döden liknas vid en trägen jägare som ’beter’ (jagar, låter bita) alla djur med sina ’racker’”. ”Racker” betyder kanske ”(hund)rackor” eller ”rackare” (medhjälpare). Betydelsen ”jakthundar” är måhända mer sannolik eftersom hundar nämns i europeiska samtida dikter om döden som troligen har ett litteraturhistoriskt samband med Gamle man. Nils Ahnlund framkastar även ”byter: månne = gör till sitt byte”; handskriften har ÿ både för y‑ljud och långt i‑ljud stavat ⟨ij⟩).
Normaliserad text Med ovanstående konjekturer, och med stavningen och vissa språkljud normaliserade till 1900‐talsstandardsvenska, lyder dikten: Gamle man han liknas vid barkelösa ek. Alla sina grenar fäller hon från sig. Hon ruttnar i rötter, hon faller neder i topp, Gamle mannen faller av, den unge växer opp.
Fattigdom och sjukdom de gingo sig om by. (de gick till byn) Mötte dem sorg åt kvälle, (sorg mötte dem fram mot kvällen) så voro de syskon try. (så var de syskon tre) De lade sin stämma vid gamle mansens dörr. (vid den gamle mannens dörr) Herre Gud nåde den gamle man, som där bor innan före!
Gamle mannen stryker gråskallan sin. (sin grå skalle) Ålderdomen frestar (ålderdomen prövar) fränderna sin’. (den gamles släktingars tålamod) Fränder haver han många, (han har många släktingar) och vänner haver han få. Nåde honom Gud i himmelrik, som där skall lita uppå!
Gamle mansens näsa böjes ned som kvist till jord. Världen är så svikful, som isen ligger på flod. Han bräker och brakar, (isen bräker och brakar) han brister och sjunker i grund. Så går enom gamle man, (så går det fõr en gammal man) som lever en långan stund.
Döden han liknas vid jägare trå. (vid en trägen jägare) Han släpper ut sina racker, (han släpper ut sina hundar/medhjälpare) Beter han en rå, (han nedlägger ett rådjur) han beter väl ene han beter väl två, Han beter väl alla de djur som äro både stora och små. Amen.
I moderna utgåvor (antologier) återges dikten ofta i en sådan moderniserad form.
Språk Dikten innehåller fler fornsvenska drag än andra texter i samma handskrift; äldre språkdrag kan ha bevarats genom rytmen. Rester av kasusböjning finns i formerna ”barkelösa ek” (femininum ackusativ), ”åt kvälle” (maskulinum dativ), ”mansens” (maskulinum bestämd form genitiv), ”gråskallan” (maskulinum bestämd form ackusativ),Formen ”gråskalla” skulle kunna vara ackusativism snarare än kasusböjning. och ”enom” (maskulinum dativ). Ordet ene (rå) ser ut som feminint oblikt kasus, närmast dativ av räkneordet en; enligt fornsvensk grammatik skulle kasuset ha varit ena, ackusativ. Å andra sidan saknas kasusböjning i en roo. Dessa språkdrag tyder på att en tidigare version, ganska lik den bevarade handskriftens version, kan ha funnits under (yngre) fornsvensk tid. Bristen på rim i första halvstrofen (”ek” – ”sigh”) kan tyda på att originalet skrevs innan pronominet ”sik”, utvecklades till ”sigh” under början av den yngre fornsvenska perioden (omkring 1375–1526); originalet hade kanske halvrimmet ”ek” – ”sik”.
Andra detaljer visar på kasussystemets sönderfall. ”Enom gamble man” skulle med klassisk fornsvensk morfologi ha varit ”enom gamlom manne". Adjektivet lång i ”långan stund“ skulle ha haft en feminin ackusativform (långa stund) i stället för det maskulina ”långan”.
I likhet med sydsvenska mål och götamål men till skillnad från central‐ och nordsvenska dialekter,Elias Wessén, Våra folkmål. Sjunde upplagan. Lund 1966. saknar handskriften obetonat ”o”, som bibehölls i det nysvenska skriftspråket; handskriften har ”ginge”, ”äre” i stället för ”gingo”, ”äro”. Bland svenska mål som saknar obetonat o finns a‑mål, som har a och e i obetonade stavelser, och e‑mål, som reducerar obetonade stavelser till e. Handskriften företer en blandning: flera ord liknar e‑målens former: alle sine gräner, Rotner, frester, möjligen också månge, store, medan grenar och flera andra har kvar ‑a‑.
Substantiv som i standardnusvenska har utrum‐genus är i dikten feminina eller maskulina (eken – hon; isen – han). Feminint och maskulint genus är ett ålderdomligt språkdrag, som finns bevarat i svenska folkmål.
Utgivningshistoria Textutgåvor miniatyr|stående|Adolf Iwar Arwidsson, förste utgivare av Gamle man. ”Gamle man” avtrycktes av Adolf Iwar Arwidsson 1842 i stort sett bokstavstroget under den av Arwidsson skapade titeln Den Gamle.Adolf Iwar Arwidsson, Svenska Fornsånger. En Samling Kämpavisor, Folk‐Visor, Lekar och Danser, samt Barn‐ och Vall-Sånger. Tredje Delen. Stockholm 1842. Texten hämtade Arwidsson ur en anonym handskrift i Kungliga Biblioteket med okänd proveniens som han lät binda in och namngav ”Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o”.
Adolf Noreen och Johan August Lundell utgav 1900 dikten utan titel och med vissa kommentarer i en vetenskaplig utgåva av Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o.
Spridning via antologier