thumb Duffield Castle är en medeltida borglämning i Derbyshire i England. Den normandiska borgen byggdes troligen av Henry de Ferrers, som var den största jordägare i Derbyshire under 1000-talet. Hans son Robert ärvde borgen 1088.Duffield Castle - the Earls of Ferrars William Bland 1887 Det finns tecken på att det har funnits befästningar på platsen under romersk och anglosaxisk tid på platsen. Platsen har varit bebodd under lång tid före borgbygget.
Ursprungligen hade borgen vallgrav och var en motteborg med ett kraftigt kärntorn. På 1200-talet var slottet bland de största i England.Duffield Castle National Trust Dess murar var fem meter tjocka, och borgens storlek var cirka 33 × 31 meter. Borgen raserades till grunden under ett uppror mot kungen Henrik III av England som Robert de Ferrers III deltog i. Då förstörde kungens trupper borgen.Duffield, a brief history Duffield in Derbyshire National Trust äger borgen sedan 1899.East Midlands National Trust Enligt utgrävaren på 1890-talet har borgplatsen använts under lång tid från ett romerskt fäste till normandernas borg.
Romarna Det romerska riket behärskade England under 400 år. Den romerska vägen från St. Davids Head till Tynes mynning kallas Rykneld street. Den gick in i Derbyshire på västra sidan, nära Egginton, och fortsatte sedan till romerska fortet Little Chester nära Derby, och sedan förbi Breadsall Priory, Horsley Woodhouse, Denby, Morley Park, Pentrich, till Chesterfield där det också fanns en romersk befästning och vidare norrut. Denna väg passerade nära Derwents östra strand. Bly var en av de första metallerna som upptäcktes i Storbritannien. Blyet som bröts vid Wirksworth packades i säckar eller korgar och lastades på mulor och konvojer med mulor passerade Duffield längs en sidoväg väster om Belper Lane End, sedan via Chevin och Moscow till ängarna vid foten av Duffield Castle Hill. Där fanns ett vadställe över Derwent, sedan vidare till Rykneld street. Vadstället skyddades av romarna. Fragment av romersk keramik av olika slag har hittats på Castle Hill, liksom två exemplar av finare importerad keramik. Några fragment av romersk keramik har också hittats på Derwents stränder, nära vadstället.
Anglosaxarna på platsen När anglosaxarna blev mer bofasta började de bygga jordvallar för försvarsändamål. Men deras anläggningar var mindre än romarnas och för självförsvar. Varje familj innehade en särskilda ägolott och jordvallarna skulle försvara familjens ägor. De invallade området var inte avsedda att försvara en stam eller ett territorium utan för försvara en privat familjs ägor och omfattade husrum markherren och hans hushåll men var också skydd för hans arrendatorer och för skydd av egendomens boskap. De anglosaxiska herrarn återanvände ofta romerska jordvallar och försvarsverk. De tog hänsyn till de romerska arbeten men ändrade deras vallar, diken och vallgravar för att passa deras nya syfte. En hög, naturlig eller byggd, med en vallgrav vid basen, var den vanliga formen som utgjorde en "Burh". En Burh var alltid befäst. Varje invånare i området hade en skyldighet att bistå m´vid byggande och reparationer försvarsanläggningen som oftast byggdes i trä som saxarna föredrog framför sten, Namnet "Burh" används i Englands tidiga lagar. Under 1100-talet hade ordets betydelse utvidgats till att inte bara gälla en hög med vallgrav, utan också bebyggelsen runt den. Senare föll termen "Burh" i glömska, och ordet "Borough" tog dess plats. Anglosaxisk keramik kännetecknas av små punkterade eller präglade ornament tillsammans med linjer och band. Ornament tillverkades vanligen av änden av en pinne, skuren och skårad i olika riktningar, för att bilda kors och andra mönster. Upptäckten av keramik av detta slag i sluttningar och ängar kan vara en vägledning i platsens tidigare historia. Fynd av detta slag har hittats vid utgrävningarna på borgkullen.
Normanderna Den engelske herremannens jordvall och gammaldags residens till hälften herrgård, hälften fästning, byggda av jord och timmer, eller i undantagsfall av ett grovt murverk, var stark när den försvarades av ett antal modiga män under en kort tid, men den kunde lätt attackeras och sättas i brand. Dessa befästa hus blev omoderna hos normanderna. Normanderna byggde nya typer av fästningar. De övergav träkonstruktioner och uppförde murar och torn i sten. Det är möjligt att Duffield Castle först byggdes i timmer och sedan ombyggdes i sten. I detta fall blir en anglosaxisk befästning på platsen mindre trolig. Vilhelms första mål var att säkra sina erövringar var att beordra byggandet av sådana starka befästa platser. Varje baron förväntades bygga slott för säkra de markområden som tilldelats honom. Normandiska slott krävde både tid och pengar. Arkitekterna, förvaltare och troligtvis även murarna importerades från Normandie och i sällsynta fall även stenen till utsidan. Normandernas stenborgar var starka om de var lämpligt placerade, när vindbryggan över vallgraven var upplyft och borgens portar stängda var borgen säker mot angrepp utan belägringsmaskiner. Eld kunde inte skada sådana byggnader med 11 till 15 fot tjocka murar.
Borgens trolige byggherre hette Henry de Ferrers. Vilhelm Erövraren beviljade honom hela 114 herrgårdar i Derbyshire, förutom egendomar på andra ställen. Dessa herrgårdar låg mellan Heage och Shottle i norr och Tutbury i söder. Henry de Ferrers byggde ett slott i Tutbury och gjorde det till sitt huvudsäte, men han behövde också en borg norr om sina domäner för att skydda sina marker och arrenden. På en rund kulle med berggrund av en Yoredale-klippa, 21 meter över Derwent, med utsikt över vadstället vid Makeney uppförde Henry de Ferrars en stor och mäktig borg. Samma kulle hade kelterna, romarna, anglosaxarna var och en i sin tur bebott och befäst.
"Burh" på platsen Burhen var en hög omgärdad av en vallgrav, som skyddades av vässade ekpålar, eftersom svart material, träkol, hittades nära vallgraven, men inga rester av stenmurverk. Vallgraven har sedan fyllts igen förutom på västra sidan, där den på sina ställen var 16 fot bred i botten, 32 fot bred upptill och 7 fot djup. Tidigare var vallgraven mycket större och djupare. Vallgraven omslöt ett område på omkring fem tunnland. Högens plattform var cirka 70 meter lång och 50 meter bred, och dess nivå var drygt 3 meter över fältets allmänna nivå och drygt 20 meter över floden Derwents vanliga nivå. Höjden består av Yoredale-berg och skiffer.
Borgen på Duffield Castle Borgen var troligen drygt 30 meter hög, och lägger man till att grunden fanns 21 meter ovanför Derwent, så avtecknade sig borgen som en mycket imponerande borg och av yttersta betydelse. Källaren låg på marknivå och bestod av två rum, ett i norr och ett i söder, båda 18 meter långa det ena 12 meter brett och det andra 5,7 meter bred, med en skiljevägg av 1,2 meters tjocklek, med en eller två dörröppningar, och allt omgivet av murar klädda med stenar på båda sidor bildade en solid vägg av 4,5 meters tjocklek. Källarens golv var av ekträ som vilade på kraftiga bjälkar. Alla dessa hade av en brand blivit träkol och aska. Det fanns brunnstrappor i de sydöstra och nordvästra hörnen av rummen i källarvåningen. Dessa trappor var cirka 2,2 meter i diameter.
thumb|120px|Trähink, (rekonstruerad) från den normandiska tiden, finns i Derby Museum and Art Gallery. Nära det sydvästra hörnet av det större rummet fanns brunnen. Brunnen, som var 1,2 meter i diameter och 24 meter djup, var dold i en murad kammare. Brunnen hade ingen stenfodring, och skifferstenen genom vilken brunnen sänktes för 800 år sedan var fortfarande fast. Brunnen måste ha gett en god vattenförsörjning. Brunnen var full av spillror, bearbetade och formade stenar, ekvirke som bränts av eld och mindre skräp. Längst ner låg en träspade, en träskål stor som ett tefat, delar av en större skål i lergods och den ursprungliga brunnshinken bränd och trasig. Hinken har restaurerats av en tunnbindare, och den liknar moderna hinkar. Mitt i det större rummet fanns en stenkällare, åtta fot i kvadrat, byggt som under understöd till en pelare som bar taket. I källaren avleddes ett mindre vattendrag också.
Förbyggnaden var avsedd att skydda borgtornet låg mot väster. Här fanns en 9 x 5,5 meter stor gjuten källare med oregelbunden form, vars yttre stenarna hade förts bort, och alldeles intill fanns spår av golven i flera murade kammare. Förbyggnader i bättre bevarat skick finns i Dover, Newcastle, Norwich, Porchester, Rochester med flera platser. Förbyggnader var ofta också ett rektangulärt torn, med ungefär två tredjedelar av borgtornets höjd. Duffield Castles förbyggnad nåddes via en trappa, som kan ha haft en vindbrygga halvvägs upp. Ingången till borgtornet låp på andra eller tredje våningen. Dörren var av kluven ek och skyddades av ett fallgaller som sköttes från kammaren ovanför. I borgtornets vägg, under trappan, fanns en fördjupning som troligen var för vakten.
miniatyr|Normandiskt kapitäl från Duffield Castle i Derby Museum. De flesta stenarna i borgen var av den så kallade kvarnstensformationen alltså av samma kvalitet som stenar från närliggande stenbrott. Vissa stenar var formade pelare eller pilastrar, eller delar av en taklist. Många stenar, som suttit i valv, dörröppningar eller spiraltrappor hittades i skräpet av borgen eller brunnen. Vissa stenar uppvisar den normandiska ythuggningen, både vinkelrätt och tvärgående hugg. Trappstenarna verkar ha utsatts för den högsta hettan, och mängden bränd sand, spillror och träkol som togs bort från trappans fot var större där än någon annanstans i borgen. På många av de huggna stenarna fanns märken uthuggna med mejsel eller yxa, såsom L, H, X, T, V. 30 distinkta och olika märken fanns på stenarna. Vanligtvis fanns det bara ett märke på en sten, men i några fall fanns två olika märken på samma sten. Dessa antogs vara normandiska murares privata stenhuggarmärken.
Bland de blandade fynden fanns en normandisk sporre, olika järnspikar troligen från ekdörrar, fönsterbeslag, betsel och en spjutspets, samt tre knivar i olika storlekar som troligen var täljknivar, bordsknivar och dessertknivar, alla med samma mönster och med likadana mässingsringar under bladet. Täljkniven hade ett handtag av bockhorn. I borgen hittades också en skiva av lera en halv tum i diameter, med ett hål i mitten, vilket är en sländtrissa som användes vid spinning.
Vid utgrävningarna hittades ben från en keltisk kvinnograv som var äldre än borgen och störd vid borgbygget, och dessutom många ben från matrester som bestod av mest oxben, ofta kluvna för märgens skull, fårben, svinben och från vilda djur, flest kronhjort, rådjur, hare och tamfågel och större fåglar.
Undersökningar av Duffield Castle 1999–2000 Duffield Castle är en ovanlig plats i National Trusts markinnehav. Platsen är en kulle i utkanten av det mindre samhället Belper, med uppvuxna träd. Det liknar en liten stadspark med vägen A6 på ena sidan. Kullen var under 1100-talet platsen för ett av ett av de största och mäktigaste stenborgarna i England. Upproret i mitten av 1200-talet leddes av Simon de Montfort och det slutade för Duffield Castle med att slottet revs till grunden. Grundmurarna förblev orörda tills de utgrävdes 1886, och därefter skänktes platsen till National Trust 1899. National Trusts förvaltning av fastigheten har inte gjort något stort av platsen utan det har varit ett landskap mest uppskattat av den lokala befolkningen. De mindre resterna som återstod av det medeltida slottet var svåra att visa för allmänheten. Den lösning man valde under efterkrigsåren, att täcka platsen med ett tjockt lager asfalt, har blivit omodern och asfalten faller också fysiskt sönder. Slottet vårdades av den lokala församlingsstyrelsen under många år men förvaltas nu åter av National Trust, och ett förnyat intresse uppstod vid hundraårsjubileet för platsen i National Trusts ägo.