Anamorfos är en filmterm som används för televisionens 16:9-format, men även för användandet av anamorfa objektiv och/eller system inom film- och stillbildsfotografering. Begreppet anamorfos har också använts inom konsthistorien som ett konstgrepp för att visa en förvrängd bild framifrån men med naturligt utseende sett från sidan eller dylikt.
Det anamorfa objektivet på en filmkamera komprimerar filmbilden horisontellt med en faktor av 1,25 1,5 eller 2, så att den får plats i en normalbild på en 35 mm film. Ett motsvarande objektiv sträcker ut bilden igen vid kopiering eller projicering.
Historik David Brewster var först med att använda anamorft objektiv vid stillbildsfotografering 1862. Ernst Abbe vid Zeiss i Tyskland arbetade på ett objektiv för rörliga bilder 1898, senare utvecklad av Paul Rudolph vid samma bolag.
Henri Chrétien föreslog 1927 att objektivet skulle användas som en hypergonar för biograffilm. Panavision använder anamorfa objektiv med glasprismor. CinemaScope använde cylinderformade objektiv, en direkt utveckling av Chrétiens hypergonar. Technirama använde ett system med svängda speglar som kallades för Delrama.
Implementationer Anamorphosa USA 1929, H Sidney Necomer. Den fick aldrig någon praktisk betydelse
Anamorphoscope Experiment 1930, 1935 och 1951
ArriScope München, Tyskland
CinemaScope
Cinestage Europa 1956, den officiella 35 mm-varianten av Todd-AO 70 mm; i England var filmremsan 34 mm för att undvika höga tullavgifter. Komprimeringsfaktorn var 1,56 och bildformatet 2.2:1 (dvs samma som Todd-AO).
Fantascope USA i slutet av 1960-talet, John Hall
Fulvue England 1930
Futurama 1958, svängd filmduk
Hypergonar Frankrike 1927, Henri Chrétien, komprimeringsfaktor 2 och tre ljudspår. Två filmer spelades in:
Pour construire un feu, 1927-1929, regi: Claude Autant-Lara. Det är oklart om systemet användes för hela filmen eller bara sekvenser La merveilleuse vie de Jeanne d'Arc, 1929, regi: Marco de Gastyne. Hypergonar användes för filmens stridsscener
J-D-C Scope England, Joe Dunton Cameras, bildformat 2.35:1, ersatte Panavision i några filmer under 1980-talet. Bland dessa filmer fanns Bounty, Conan förgöraren och Eldfödd, alla 1984.
Panavision
Rectimascop Östtyskland, cylindrisk
RKO-Scope USA/England 1956 för RKO-filmer, bildformat 2.35:1, till exempel: While the city sleeps 1956 Jet pilot 1957 The naked and the dead 1958
Scanoscope MGM 1962, komprimeringsfaktor 1,5, bildformat 2:1
Sinoscope 1957, Västtyskland, komprimerad vertikalt med 2 perforeringar
Spectascope Spectrascope var ett varumärke för Scope-filmer i England
Superscope USA 1954-1958, RKO, specialobjektiv utvecklad av bröderna Tuchinsky, inspelningen gjordes sfäriskt (det vill säga icke-anamorft) och bildformatet 2:1 skapades genom att bilden beskars uppe och nere, på visningskopiorna komprimerade man bilden horisontellt med en faktor 2. Vera Cruz från 1954 i regi av Robert Aldrich. var den första filmen i det här systemet. Vid nypremiärerna på Fantasia 1956 och 1963 användes systemet med 4-kanaligt magnetiskt-optiskt ljud.
Technirama England 1956-67, bilden låg horisontellt på negativet och upptog 8 perforeringar, komprimeringsfaktor 1,5. Panavisions Panatarobjektiv – Visningskopiorna var antingen Delrama, en variant av CinemaScope, med komprimeringsfaktor 2 och bildformat 2.35:1 eller 2.55:1 och antingen magnetiskt-optiskt stereoljud eller optisk mono eller också visades filmen horisontellt med komprimeringsfaktor 1,5 format 2.35:1 och 4-spårs magnetljud.
Det gjordes också 70 mm-kopior, Super Technirama 70, med Monte Carlo Story från 1956 som första film,
Techniscope Italien 1960. Filmen spelades in med bildrutor som var bara 2 perforeringar höga, vilket ledde till att filmåtgången minskade med hälften. På visningskopian gjorde man komprimering med faktor 2, så att bilden blev 4 perforeringar hög, bildformat 2.35:1, optisk mono eller mag-optisk stereo. Det fanns också visningskopior i 70 mm med namnet Ultra-Semi-scope. Den första filmen var La donna dei faraoni från 1960. Även Sergio Leones För en handfull dollar från 1964 och Godard 2 eller 3 saker jag vet om henne'' var också i det här formatet.
Referenser Noter
Källförteckning Helga Belach/Wolfgang Jacobsen, red., CinemaScope: Zur Geschichte der Breitwandefilme (Stiftung Deutsche Kinemathek/Spiess, Berlin 1993) Robert E. Carr/R.M. Hayes, Wide screen movies: A history and filmography of wide gauge filmmaking (McFarland & Co., Jefferson, N.C./London, 1988) Michael Z. Wysotsky, Wide-screen cinema and stereophonic sound (Focal press, London/New York 1971)
Externa länkar
Kategori:Fotografi