miniatyr|stående=1.5|Fredriksborgs fästnings bevarade 1700-talsinteriör. miniatyr|stående=1.5|ERSTA-batteriets 12 cm tornautomatpjäs m/70, i bruk till år 2000. Stockholms fasta försvar var Stockholmsregionens fortifikationsbyggnader uppförda till stadens försvar mot fientliga angrepp från sjö, land och luft. De äldsta anläggningarna går tillbaka till 1200-talet och de sista kom till så sent som på 1970-talet. På 1500-talet började Vaxholms fästning byggas. Under 1600-talets andra hälft var krigsrådet Erik Dahlbergh den store fortifikationarkitekten. I samband med rysshärjningarna längs svenska Östersjökusten moderniserades respektive nybyggdes många skansar. Under hela 1800-talet diskuterades frågan om Stockholms skydd mot angrepp, huvudsakligen från öst. 1808 års befästningsförslag ledde lika litet som 1826 års försvarskommittés förslag till något konkret resultat.
Mot slutet av 1800-talet infann sig även ett nytt försvarspolitiskt tänkande, när centralförsvaret avlöstes av ett gräns- och kustförsvar. Kring sekelskiftet 1900 började privatpersoner organisera sig i Palmqvistska fonden till Stockholms befästande och Föreningen för Stockholms fasta försvar och donerade pengar för att låta uppföra befästningsverk kring Stockholm, den så kallade Korvlinjen.
Redan före andra världskrigets utbrott uppmärksammades luftvärnets viktiga roll och man förstärkte även försvaret i skärgården. Men bortsett från detta gjordes inledningsvis inte särskilt mycket till huvudstadens försvar. Först 1943 började man oroa sig på allvar och 1944 fanns ett femtiotal luftvärnsställningar runtom och i Stockholm.
Stockholms fasta försvar är även historien om 700 år av krig eller hot om krig och hur man försökte skydda Sveriges huvudstad med ofta mycket begränsade finansiella resurser. Många projekt stannade på pappret eller avbröts i förtid på grund av "saknade medel". I fredstider förföll försvarsverken och i oros- eller krigstider skulle de rustas upp "i hast och allvar".
Idag är många av Stockholms fasta försvarsanläggningar rivna för ett ge plats åt ny bebyggelse men en hel del fästningar, skansar, värn, stridsvagnshinder och pjäsplatser är fortfarande kvar. De finns längs Östersjökusten, i Stockholms skärgård, i Stockholms läns kommuner och inte minst inne i Stockholms stad. De utgör en viktig och konkret del av Stockholms historia. Några är byggnadsminnen, k-märkta eller har fornminneskydd. Stockholms försvarsrester från beredskapsåren är inte skyddade i lag och uppnår fornlämningstatus först år 2044.Norén (2007), s. 5
Efter 2000 års försvarsbeslut demonterades samtliga ERSTA-batterier längs Östersjökusten utom anläggningen ERSTA-batteriet, Landsort (pjäs nr 3), som skall bevaras och tillgängliggöras för allmänheten och påminner om "det svenska folkets försvarsansträngningar under kalla krigets kärnvapenhot". System ERSTA kan betraktas som slutpunkten för det fasta försvarets era i Sverige.
Medeltidens befästningar
miniatyr|Stockholms båda stadsmurar inritade i en karta över staden på 1500-talets mitt. Blå linje avser den äldre, inre stadsmuren. Röd linje avser den nyare, yttre stadsmuren. mini|Lejontornets inre norra hörn, 2016. De äldsta fasta försvarsanläggningar i Stockholm går tillbaka till slutet av 1200-talet och början av 1300-talet då den äldre inre stadsmur runt Stadsholmens inre delar anlades. Den utgick från Slottet Tre kronor och sträckte sig hjärtformad kring Stadsholmen, dåtidens Stockholm. Även själva slottet var skyddat av en kraftig mur och ett kärntorn. Innan Stockholm grundades (1252) kan det ha funnits en enkel försvarsanläggning, en kastal eller liknande, på Stadsholmens nordöstra del, möjligtvis redan i slutet av 1100-talet.Hall (1999), s. 17
Befästningsbyggen i Stockholm har präglats av stadens speciella läge mellan Mälaren och Östersjön, som gav platsen en strategisk nyckelposition. Därför var det viktigt att även stadsmuren växte med staden och på 1400- och 1500-talen anlades en ny yttre stadsmur. En trolig placering för 1400-tals murens västra sträckning var längs Lilla Nygatans östra sida, medan den östra muren gick mitt genom dagens kvarter öster om Österlånggatan. Att det exakta läget är svårbestämbart beror även på att muren flyttades utåt i takt med att staden växte.Hansson (1976), ss. 42-43 Av den västra yttre stadsmuren återstår idag en synlig rest i form av Lejontornets fundament som kan beses i Hotel Victorys frukost- och konferensmatsal, Lilla Nygatan 5.Hotel Victory, historia. Vid sidan om delar av Stockholms norra stadsmur som finns i Medeltidsmuseet är Lejontornets fundament de enda synliga resterna efter Stockholms yttre stadsmur.
I norr och i söder skyddades staden vid Norreport respektive Söderport av med vindbryggor försedda broar. Även på Gråmunkeholmen (nuvarande Riddarholmen) byggdes både murar och torn. Från den tiden finns Birger jarls torn ännu kvar.
Under medeltiden fick “fästningen” Stockholm utstå svåra belägringar och borgarna fick ofta kallas till vapen.Stockholms folk och försvar (1953), s. 64 Två händelser har präglat den stockholmska försvars- och krigshistoriken särskilt; 1471 när Kristian I slog läger på Brunkeberg och kunde fördrivas av Sten Sture den äldres bondehär, samt 1520 då Kristian II kunde inta staden. Stadens fasta försvar hade klarat flera belägringar, om än ofta illa åtgånget, men att danskarna 1520 ändå lyckades inta Stockholm berodde på att staden kapitulerade efter blockad och påtryckningar.Dahlbäck (1995), s. 187 Stadens skyddade läge på en ö gjorde att den var svår att inta. Fientliga anfall mot Norreport eller Söderport misslyckades alltid. Olaus Magnus skrev: "Stockholms stadsportar åsamkade Danmarks konungar större omkostnader nedlagda på misslyckade stormningsförsök än de tio största städerna i deras eget rike."Högberg (1981), s. 126
Under Gustav Vasas regeringstid blev stadens befästningar väl underhållna och han organiserade ett riksförsvar, där fienden skulle mötas långt utanför huvudstaden. Han skyddade Stockholms inlopp med ett blockhus (därav namnet Blockhusudden) och lät på 1540-talet anlägga Vaxholms fästning som en spärr mot fientliga flottor. Samtidigt upprustades Gripsholms och Uppsala slott till fästningar.Högberg (1981), s. 127 Ännu under Johan III arbetade man med huvudstadens befästningar.
Stormaktstidens fasta land- och kustförsvar miniatyr|Nässkansen. miniatyr|Hölö skans. miniatyr|Försvarsverken vid Baggenstäket.
Under Gustav II Adolfs regeringstid påbörjades Stockholms förvandling från medeltida småstad till en modern europeisk storstad. Staden ägnade sig åt handel och sjöfart. Stadsmurarna hade spelat ut sin roll, de hindrade även stadens expansion och revs (se Stadsplanering i Stockholm). Rivningen av Stockholms yngre stadsmur utfördes så grundligt att den i dag inte syns någonstans ovan jord i Gamla stan.Dahlbäck (1995), s. 42 Stadens gatunät omgestaltades efter dåtidens moderna rutnätsplan, samtidigt fanns fortfarande angreppshot mot huvudstaden. Den stora fienden var Danmark men även Polens och senare Rysslands förehavanden skapade oro och föranledde byggandet av skansar.
Under 1600-talets andra hälft var krigsrådet och fältmarskalken Erik Dahlbergh den store fortifikationarkitekten. Han var en okonventionell fortifikatör som gärna använde sig av runda torn och kanoner placerade i flera våningar.Populär historia: Svenska fort och fästningar, läst 2011-06-16. Till sin sida hade han ofta fortifikationsingenjören Johan Peter Kirstenius som stod för det praktiska byggarbetet med försvarsanläggningarna.
I samband med kriget mot Danmark 1643-1645, det så kallade Torstensonska kriget, beslöts att säkra de östra och södra landpassagerna till och från Södermalm, vedh Gruindhen och Danvijken medh skantz och soldate besettning. Vid Danvikstull fanns en smal landtunga mellan Hammarby sjö och Saltsjön (dagens Danvikskanalen). På berget intill uppfördes 1644 Danviks skans och vid "Grinden" mellan Hammarby sjö och Mälaren (nuvarande Årstaviken) uppfördes 1645 Söder skans. Den sistnämnda bestod av ett hornverk med en framförliggande vallgrav och eskarpmur som skar av själva landtungan mellan Hammarby sjö och Mälaren, samt två bakomliggande flygelredutter. Penningbristen var stor och ledaren för skansbyggena, Johan Peter Kirstenius, arresterades vid ett tillfälle för tre månader därför att han i sin iver att få försvarsverken färdiga hade använt medel, som var avsedda för kavalleriets behov.Stockholms folk och försvar (1953), s. 65 Danviks skans revs på 1770-talet, på dess plats står idag Fåfängans restaurang och lusthus. De sista resterna av Söder skans försvann när Hammarby sluss anlades i mitten på 1920-talet.
I Stockholms skärgård började man anlägga skansar för Stockholms kustförsvar. Även dessa arbetena leddes av Kirsténius. 1623 fick han ansvar för Hörningsholms skansar.Nordisk familjebok om Johan Petter Kirstenius Anledningen var rykten att Sigismund av Polen 1623 drog samman en här vid Danzig för ett anfall mot Sverige (som dock aldrig ägde rum). Hörningsholms skansar skulle bli en viktig del i Stockholms kustförsvar för farlederna genom Skanssundet och Pålsundet till Södertälje under närmare 300 år. 1656 började Kirstenius anlägga Dalarö skans och 1676 försvarsverken vid Baggenstäket. Han hade även varit ingenjör vid förstärkningsarbetena för Vaxholms fästning.
Under många år var Söder skans och Danviks skans de enda större försvarsverk i Stockholms närhet, dessutom fanns befästningsanläggningar vid Fittja bro, Flottsbro och Skuru. 1709 inkom Magnus Palmqvist med förslag till befästningar kring huvudstaden. Det hade bara till följd att Söder skans och Danviks skans upprustades samt att ett försvarsverk vid Hornstull började byggas. Arbete avbröts dock 1713 på grund av brist på medel. 1715 byggdes en bro över Stocksund "till sjökantens så mycket bättre försvarande" och 1717 uppgjordes förslag till befästande vid norra sidan från Ålkistan till Bällsta bro, där sattes arbete igång men avbröts snart igen; igen saknades pengar. 1719 iståndsattes än en gång de befintliga försvarsverken, då hade även skansar vid Baggensstäket och Fällström (sundet mellan Ingarö och Älgö) tillkommit.Nordisk familjebok om Stockholms fasta försvar I samband med rysshärjningarna längs svenska Östersjökusten, där ryssarna ville tvinga den svenska regeringen till fredsförhandlingar kunde ett intrång vid Baggenstäket avvärjas av Baltzar von Dahlheim i augusti 1719 (se Slaget vid Stäket). I fruktan för fortsatta ryska angrepp lät han anlägga Stäket redutt vid södra sidan om Baggenstäket.Sobéus (1997), s. 18
För Hörningsholms skansar och Södertälje gick det sämre. 1719 bemannades skansarna av svensk trupp. Men truppens försvarsvilja var inte särskilt stor: hvilka likväl, avmarscherade dagen före fiendens ankomst. Befolkningen på Mörkö flydde sedan de avmarscherande trupperna lär ha sagt: nu slipper ni oss; men snart kommer andra som gör er mer ondt. Södertälje och kustbygderna däromkring brändes och härjades sedan av ryssarna, bland annat förstördes alla skansar och Hörningsholms slott. Men skadan kunde ha blivit ännu större om ryssarna hade fortsatt in i Mälaren där det var fritt fram att bränna och skövla oersättliga slott och herrgårdar samt angripa Stockholm ”bakifrån”.Sobéus (1997), s. 72 Av citaten framgår att förhållanden mellan ortsbefolkning och trupp vid skansarna var spända. Ofta användes lokala bönder som billig arbetskraft vid bygge och iståndsättning av skansarna. Efter fredsslutet med Ryssland 1721 upphörde befästningsarbetena "för att bönderna ej längre skall betungas".Sobéus (1997), s. 73
Stormaktstiden gick till ända och ”brist på medel” blev allt oftare anledningen att stora planer för befästningsanläggningar stannade på pappret. Under fredstider förföll anläggningarna och under oros och krigstider skulle de upprustas i all hast. Sista gången Söder skans och Danviksskans upprustades var 1732, därefter saknades medel för vidare åtgärder.