Schweiziska stövare, eller schweizerstövare, är en hundras från Schweiz, vilka används som jakthundar, och som i Sverige räknas som stövare.
Allmänt De är drivande hundar för jakt på främst hare, men även på räv. Schweizerstövare, stövare från Schweiz, skall inte förväxlas med schweißhunde (tyska för blodspårhundar), som är viltspårhundar.
Schweiziska stövare har numera fyra varianter vilka främst skiljs åt genom sin pälsfärg: Bernerstövare Jurastövare Luzernerstövare Schwyzerstövare
Rasen Schweiziska små stövare har sitt ursprung från dessa Schweiziska stövare, och de torde ha blivit framavlade främst till följd av rådjursstammens expansion, vilket kom att medföra krav på att drivande hundar vid jakt på rådjur skulle driva dessa i ett lågt tempo, och inte förorsaka dessa skador som ej kunde anses som förenliga med jaktetiken.
Historia De schweiziska stövarnas historia går långt tillbaka i tiden, man ska funnit en romerska mosaiker i Aventicum, nuvarande Avenches, i kantonen Vaud, som var huvudort i Helvetia.Érasme Ritter: Här återgavs bilder av hundar vars utseende starkt påminner om de schweiziska stövarna. Från 1400-talet vet man att schweiziska stövare var uppskattade i Italien för sina jaktegenskaper. Under 1700-talet blev de även uppskattade i Frankrike för sin utomordentliga lämplighet för jakt på hare. Man korsade även in keltiska koppeljagande hundar, och även franska stövare, som införts till Schweiz av legosoldater. Man kan därför se påfallande likheter mellan grand bleu de gascogne samt petit bleu de gascogne och luzernerstövare.
Under senare delen av 1800-talet ökade intresset för att bevara och vidareutveckla dessa stövare. En betydelsefull händelse var den privata hundutställningen som Th. Pestalozzi genomförde i Zürich 1881. En andra utställning på fästningen i Aarburg ledde till att det relativt låga antalet stövare uppmärksammades och man började därför en inventering av beståndet, vilket genomfördes bland annat av kynologen Siber. Detta resulterade i att det fastställdes standarder 1882 för var och en av då fem varianterna av schweiziska stövare, vilket blev betydelsefullt för arbetet att renodla och bevara dessa raser. miniatyr|Schweizisk stövare, 1915.
Form I: Den vit-gula stövaren blev betecknad som stövare av form I, eller som schweizerstövare. De kunde ha en mankhöjd från 38 cm upp till 54 cm. Den fanns utbredd över hela Schweiz och även i Frankrike.
Form II: Den kraftfulla, vanligen rödbruna eller bruna stövaren blev betecknad som stövare av form II, eller som thurgauerstövare. Det var dock ingen som påtog sig ansvaret för denna, varför den kom att försvinna under början på 1900-talet.
Form III: Luzernerstövarna kom att räknas till form III. De kallades även för "porzellanhund", men detta namn frångick man för att undvika förväxlingar med den franska chien porcelaine, porcelaine. Uppfödare intresserade sig för dessa, och framför allt etablerades det ett centrum för uppfödningen av dessa hundar i kantonen Graubünden.
Form IV: Den mest kände uppfödaren av de trefärgade stövarna skall ha varit överste Gribi från i Burgdorf i kantonen Bern. Huruvida detta skall ha givit upphov till benämningen Bernerstövare är emellertid ovisst.
Form V: Aargauer Meutehund eller Jurastövaren kom att räknas som form V. Dess färg var svart-röd, och deras storlek kunde variera mellan 45 och 55 cm. Dessa hundar hade relativt stora huvuden och stod ganska nära den gamla hubertushunden, vilken numera kallas blodhund. Denna tunga form, som också kallas för Argauer-Hurleur, blev med tiden bortträngd av den lättare formen, dagens Jurastövare.
"Form VI": Vid inventeringen som låg till grund för 1882 års rasstandard konstaterades att det även fanns en strävhårig variant av stövare. Denna togs dock inte med i standarden då den inte ansågs ha typiskt schweiziskt ursprung. Bernervarianten av rasen schweiziska små stövare kan dock vara strävhåriga, och dessa torde delvis ha sitt ursprung från den strävhåriga typen av stövare som redovisades i inventeringen.
miniatyr|150px|vänster| Franz Rudolf Frisching och hans Bernerstövare .Jean Preudhomme,Oljemålning 1785. Dagens varianter av schweiziska stövare återspeglar således delvis de kantonala skillnader mellan olika stövare som framkom i samband med inventeringen 1881.
I början på 1900-talet ökade behovet av mindre långsamdrivande jakthundar, då stammarna av rådjur ökade. Kantonerna Aargau, Graubünden och Thurgau förbjöd därför jakt med hundar med mer än 40 cm mankhöjd för småviltjakt. Detta medförde att man kom att avla fram hundar av den typ som senare kom att bli rasen schweiziska små stövare, som avlades fram med hjälp av tyska dachsbracke. Även denna ras har fyra varianter.
1909 gjordes en första revidering av standarden för Schweiziska stövare, som då kom att omfatta endast fyra varianter, eftersom en av de ursprungliga varianterna, thurgaustövare, inte gick att rädda. Den 22 januari 1933 fastställdes en enhetlig standard för de fyra varianterna av schweiziska stövare: bernerstövare, jurastövare, schweizerstövare och luzernerstövare. Det som skiljer varianterna åt är således främst färg- och teckningsstandarden.
Det finns även en, i våra dagar, ovanlig undervariant av jurastövare, vilken kallas "jurastövare typ St. Hubert". Dessa ingick i de ursprungliga varianterna av schweiziska stövare, men de förekommer inte längre i den schweiziska stövares rasstandard, de hade en egen exeriörstandard och skiljer sig på ett betydande sätt från de varianter av schweiziska stövare som nu beskrivs i standarden.
I Skandinavien har schweiziska stövare, och då särskilt luzernerstövare, varit vanligast i Norge.
Schweiziska stövare och andra raser Under 1800-talet användes schweiziska stövare vid det avelsarbete som gav upphov till de svenska stövarna. På 1870-talet importerade H. Carbonnier en del schweiziska stövare av olika typer, varav några var svarta med rödgula tecken. Dessa kom att utgöra en del av den blivande rasen schillerstövare. I samband med att schillerstövarna under 1990-talet i alltför hög utsträckning kom att drabbas av höftledsdysplasi korsades Luzernerstövare in för att förbättra dessas status. Schweiziska stövare användes i samband med aveln som gav upphov till rasen hamiltonstövare.
Bernerstövare ingick i de hundar som användes då man avlade fram rasen finsk stövare. Carl Peintinger använde sig av jurastövare och istarski gonic då han på 1870-talet avlade fram rasen steirische rauhhaarbracke.
Varianter Det finns nu fyra varianter av rasen Schweiziska stövare, Bernerstövare, Jurastövare, Luzernerstövare och Schwyzerstövare. Den tidigare varianten Thurgauerstövare finns inte längre kvar, och det gör inte heller den tidigare undervarianten av Jurastövare, Jurastövare typ St. Hubert, vilken emellertid kan sägas ha blivit en egen ras, Jurastövare typ fransk Saint Hubert, eller Bruno Saint Hubert français. Strävhåriga schweiziska stövare kom aldrig att erkännas som en variant av Schweiziska stövare, eller som en egen ras.
Bernerstövare miniatyr|Bernerstövare Bernerstövare, även Berner Laufhund, är en variant av schweiziska stövare som har sitt ursprung främst från stövare i kantonen Bern i Schweiz. En av de mest kända uppfödarna skall ha varit överste Gribi från Burgdorf i kantonen Bern.
Enligt rasstandarden skall en bernerstövares päls vara vit med svarta fläckar eller med svart sadel, blekare eller intensivare tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen och runt anus. Ibland är bottenfärgen svagt spräckligBerner laufhund in winter, Youtube.
Bernerstövare skall ha svart hud under den svarta pälsen och lätt marmorerad i svart och vitt under den vita pälsen. Det anses som ett rasmässigt fel om en bernerstövare har för många svarta stänk tanfärg på öronens utsida.
Bernerstövarna utgjorde ursprunget till bernervarianten av rasen schweiziska små stövare, som avlades fram med hjälp av rasen deutsche bracke. Bernerstövare uppvisar likheter med rasen ariégeois.
Jurastövare miniatyr|Jurastövare Jurastövare, även Jura Laufhund och bruno du Jura, är en variant av schweiziska stövare som har sitt ursprung främst från stövare i kantonen Jura i Schweiz.
Enligt rasstandarden skall en jurastövares päls vara tanfärgad med svart mantel eller svart med tanfärg över ögonen, på kinderna, runt anus och på extremiteterna.Bruno de jura 1, Youtube Ibland förekommer en liten vit bröstfläck, som kan vara spräcklig. Jurastövare skall ha svart hud under den svarta pälsen och ljusare under den tanfärgade. Det anses som ett rasmässigt fel om en jurastövare är enfärgad, utpräglat vit eller har en spräcklig fläck på bröstet.
Jurastövare utgjorde ursprunget till juravarianten av rasen schweiziska små stövare, som avlades fram med hjälp av tyska dachsbracke.
Jurastövare typ St. Hubert Jurastövare typ St. Hubert kan ses som en undervariant av jurastövare. Dessa fanns med i ursprungliga rasstandarden, men de togs inte med i den reviderade rasstandarden från 1933. Denna undervariant har varit sällsynt, och de beskrivs inte heller i den nu gällande rasstandarden av Schweiziska stövare. De skall vara kända sedan medeltiden. Det skall finnas jurastövare typ St. Hubert som används för jakt i delar av Frankrike och Kanada. Dess storlek är mindre än andra jurastövare, men de är tyngre. De har ett brett huvud och tunga rynkor, som skiljer dem från andra schweiziska stövare, och är ett bevis för deras relation till blodhund. En vuxen jurastövare typ St. Hubert kan väga någonstans från 18 till 25 kg och är vanligen 40–50 cm hög. Den förväntade livslängden är 12–13 år. Jurastövare typ St. Hubert driver hare och räv, och de används även vid jakt på vildsvin. De skall vara skickliga eftersökshundar, och skall kunna följa minsta doftspår över den ojämna terrängen i Jurabergen.
Jurastövare typ fransk Saint Hubert
I Frankrike har uppfödare arbetat med att återuppbygga stammen av jurastövare typ St. Hubert, och dessa skall kallas för "jurastövare typ fransk Saint Hubert", bruno Saint Hubert français. Detta har resulterat i att dessa har kommit att erkännas som en egen ras av Société centrale canine, och denna ras har följaktligen Frankrike som ursprungsland. Dessa stövare har ansetts som framgångsrika i samband med jakt på vildsvin i södra och sydöstra Europa.
Luzernerstövare miniatyr|Luzernerstövare. Luzernerstövare, även Luzerner Laufhund, är en variant av Schweiziska stövare som har sitt ursprung främst från stövare i kantonen Luzern i Schweiz.
Enligt rasstandarden skall en luzernerstövares päls ge ett "blått" intryck genom en blandning av svarta och vita pälshår, mycket kraftigt spräcklig, med svarta fläckar eller med svart sadel; blekare eller intensivare tanfärg över ögonen, på kinderna, på bröstet, runt anus och på extremiteterna; svart mantel är tillåten. Luzernerstövare skall ha svart hud under den svarta pälsen och ljusare under den blåspräckliga pälsen. Det anses som ett rasmässigt fel om en Luzernerstövare saknar "blå"-spräcklighet, eller tanfärg på öronens utsida.
Man se påfallande likheter mellan luzernerstövare och grand bleu de gascogne samt petit bleu de gascogne, vilket torde bero på att franska stövare blev införda till Schweiz, inte minst av legosoldater. Luzernerstövare utgjorde ursprunget till luzernervarianten av rasen schweiziska små stövare, som avlades fram med hjälp av tyska dachsbracke.
Luzernerstövare är en av de fem största stövarraserna i Sverige. 1967 infördes de första hundarna som kom att utgöra grunden för rasen i landet. De hade tidigare förekommit i enstaka exemplar men icke avsatt något spår i avelshänseende.