Finland (), officiellt Republiken Finland (Suomen tasavalta), är en republik i norra Europa. Finland har landgränser till Norge, Sverige och Ryssland samt i söder havsgräns mot Estland. Mellan Finland och Estland ligger Finska viken. Finland är officiellt tvåspråkigt med finska och svenska som nationalspråk (finska omkring 86,5 procent, och svenska omkring 5,2 procent år 2021). Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet. Till ytan är Finland Europas åttonde största land och hade en befolkning på omkring 5,68 miljoner invånare i slutet av januari 2026. Befolkningstätheten är drygt 16 invånare per kvadratkilometer, vilket är lägst i Europeiska unionen.
Huvudstad i Finland är Helsingfors (sedan 1812), tillika landets största stad med 650 272 invånare 2018, 1 305 893 med kranskommuner. Därutöver finns ytterligare tre städer med en befolkning överstigande 200 000 invånare, nämligen Tammerfors, Åbo och Uleåborg.
Finland är medlem i Europeiska unionen sedan 1995 och i Nato sedan 2023. Euron infördes som valuta 2002. Dessförinnan använde landet valutan finsk mark. Finland var i över 600 år en del av Sverige, som 1809 förlorade området till Ryssland. Finland blev självständigt 1917. Därefter följde ett inbördeskrig 1918 och i samband med andra världskriget två krig mot Sovjetunionen, nämligen 1939–1940 (det så kallade vinterkriget) och 1941–1944 (fortsättningskriget), samt ett mot Tyskland vintern 1944–1945 (Lapplandskriget).
Namn
Finlands två namn är till ursprunget obesläktade. Finland används på svenska och i olika former på de flesta av världens språk, medan Suomi används på finska och i motsvarande former i de övriga östersjöfinska språken. Ingetderas ursprung är känt.
Äldre härledningar av Suomi ur de finska orden suo ’kärr’ eller suomu ’fjäll’ är förkastade i modern forskning på både semantiska och morfologiska grunder. Enligt en förklaring, ursprungligen framlagd av Jorma Koivulehto, har namnet nått finskan genom en kedja av lån mellan urfinska, samiska och baltiska språk ur ett baltiskt ord för ’land’, vilket knyter det till landskapsnamnet Häme och det samiska sápmi. Enligt en nyare uppfattning återgår Suomi och sápmi i stället på en gemensam urfinsk-samisk självbeteckning av oklart ursprung.
Det fornnordiska ordet finnr bakom Finland tycks ha varit en skandinavisk benämning på nordliga grannar i allmänhet. I norskt bruk avsåg det samerna — där har finne och Finnmarken behållit den innebörden, medan finnarna kallats kväner — medan det i svenskt bruk kom att avse Finlands finskspråkiga invånare.
Under medeltiden syftade namnet Finland ursprungligen bara på landskapet kring Åbo, medan Sveriges hela östra riksdel från 1308 kallades Österlanden, senare Österlandet. Från mitten av 1400-talet övertog Finland i stället den vidare betydelsen, och Österlandet nämndes i officiella dokument sista gången 1525. Det ursprungliga landskapet fick därför namnet Egentliga Finland, men först på 1600- och 1700-talet.
Titeln storfurste av Finland infördes i den kungliga titulaturen 1581 och bars fram till 1720. Från 1809 blev Storfurstendömet Finland den officiella beteckningen på det autonoma Finland inom det ryska riket, och namnet förblev landets officiella till 1917.
Finlands officiella namn på svenska är Republiken Finland. Motorfordon från Finland bär nationalitetsmärket FIN; tidigare bar de märket SF för ”Suomi – Finland”. Beteckningen Fastlandsfinland, i statistiska sammanhang Fasta Finland, används ibland om Finland utan Åland.
Historia
miniatyr|Finland anslöts formellt till Ryssland vid Borgå lantdag.
Finlands förhistoria (8500 f.Kr. – 1157 e.Kr.)
Finland under den svenska tiden (1157–1809)
Finland under den svenska tiden (1157–1809) hänvisar till perioden i Finlands historia då landet var en del av Sverige. När det svenska styret över Finland börjar är något osäkert. Enligt äldre historieskrivning var det kung Erik den helige som lade Finland under svensk kontroll på 1150-talet. Historiska bevis på etableringen av svenskt styre i Finland finns från mitten av 1200-talet och framåt och de finska landskapen var redan vid slutet av det århundradet fullt jämställda med övriga delar av det svenska riket. Sverige avträdde Finland till Ryssland den 17 september 1809 till följd av nederlaget i finska kriget 1808-1809.
Storfurstendömet Finland (1809–1917)
miniatyr|vänster|Gamla Vasa på 1840-talet. thumb|200px|vänster|Sofiegatan trespråkig gatuskylt
Efter att sedan slutet av 1200-talet ha varit en integrerad del av Sverige – en parallell till landsdelarna Svealand, Götaland och Norrland – erövrades Finland 1808 av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland; tsar Nikolaj I lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.
Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat av A. I. Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar, egen riksdag och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av 1734 års svenska lag, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nya lagar; 1772 års regeringsform gällde fram tills det självständiga Finlands första grundlag.
I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland varpå oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet år 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman varefter Schauman tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 ersattes Rikets ständer vilka var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, med ett av den tidens mest moderna enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra stat i världen efter Nya Zeeland vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands första riksdag 1907 fanns 19 kvinnor bland de invalda.
Självständighetsförklaring och inbördeskrig (1917–1918)
miniatyr|höger|Finland 1920–1940 då ytan var cirka 385 000 km².
Efter oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. I det självständiga Finland rådde brist på mat och en misstro mellan borgerliga och socialister som ledde till upprättande av milis. Borgarna bildade skyddskårer och socialisterna röda garden. I slutet av januari 1918 utbröt ett uppror igångsatt av med bolsjevikerna samarbetande ytterlighetselement. I det efterföljande inbördeskriget som varade till mitten av april samma år besegrades "de röda" efter blodiga strider av de "vita" borgerliga trupperna i förening med en tysk hjälpkår.
Mellankrigstiden (1918–1939)
Mellankrigstiden i Finland är tiden från Finska inbördeskrigets slut 1918 till Finska vinterkrigets utbrott i november 1939.
Andra världskriget (1939–1945) Under andra världskriget befann sig Finland i en mycket prekär situation. Landet fick erfara tre skilda krig, varav två var mot Sovjetunionen och ett mot Tyskland. Tiden präglades av en riskfylld politisk balansgång i kampen för att behålla landet självständigt.
Vinterkriget (30 november 1939–13 mars 1940)
miniatyr|Vinterkriget utkämpades mestadels under sträng kyla som kunde ligga på fyrtio till femtio minusgrader.
Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga (det fanns en stark antikommunistisk rörelse i Finland). År 1932 ingick länderna en nonaggressionspakt. 1939 var läget spänt i Europa och Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland. Kraven avvisades och Finland hänvisade till sin neutralitet och till de avtal som länderna ingått. Den 28 november drog Sovjetunionen sig ensidigt ur nonaggressionspakten med hänvisning till skotten i Mainila två dagar tidigare, då fyra sovjetiska soldater dödades under oklara förhållanden i närheten av finska gränsen. Dagen efter bröts de diplomatiska kontakterna och den 30 november kl. 06:50 öppnade sovjetiskt artilleri eld på det Karelska näset. Samma morgon fick Helsingfors erfara flygbombningar. Det finska vinterkriget hade börjat. Det sovjetiska anfallet fördömdes världen runt (förutom av Tyskland som förhöll sig neutralt i konflikten) men trots detta stod Finland ensamt utan allierade.
Kriget gick dock inte enligt planerna för Sovjetunionens del eftersom man misslyckades att erövra landet. Kriget, som egentligen skulle vara över på några veckor, drog ut över tre månader. Den 13 mars 1940 skrev statsminister Risto Ryti under ett fredsavtal som dikterats från Moskva. Fredsvillkoren med Sovjetunionen var hårda, bland annat måste Finland avträda 27 000 kvadratkilometer areal och tolv procent av befolkningen måste förflyttas.Bataljon Sederholm , av Erik Björklund, Schildts Förlags AB 2010. Sverige hjälpte Finland med denna Nordens största folkförflyttning i modern tid. Hjälptransporterna leddes av major Mortimer Sederholm och omfattade cirka 1 250 svenska soldater och 500 fordon. Var åttonde finländare blev över en natt hemlös och finska Karelen måste evakueras inom tio dagar. Hela operationen var högeffektiv och en betydelsefull händelse för de svensk-finska relationerna.
Tiden mellan krigen (14 mars 1940 – 24 juni 1941) Under den korta tiden av fred efter vinterkriget skedde stora förändringar i Europa. Danmark och Norge invaderades av Tyskland bara en månad efter vinterkrigets slut, och Frankrike och Storbritannien (som ville att Finland skulle ha fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram till Engelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska flottan. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom invaderat Estland, Lettland och Litauen vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt varit det enda sättet för att behålla självständigheten blev allt starkare.