miniatyr|En tonlös uvular frikativa , en vanlig realisering av ach-Laut. miniatyr|En tonlös palatal frikativa , ich-Laut. Ach-Laut och ich-Laut (ibland på svenska även ach-ljud och ich-ljud) är i tysk fonologi benämningarna på två frikativa konsonantljud. Fonetiskt är ach-ljudet antingen en tonlös velar frikativa eller alternativt en tonlös uvular frikativa , medan ich-ljudet är en tonlös palatal frikativa . De båda ljuden står i komplementär distribution, det vill säga kan aldrig uppträda i samma fonetiska omgivning, och utgör således två allofoner av samma fonem.
Distribution thumb|Standardtyskans vokaler. Distributionen (fördelningen) mellan allofonerna är sådan att ich-Laut förekommer dels efter främre vokaler, det vill säga som i Küche ’kök’ och leuchten ’skina’. Dessutom uppträder det även efter konsonanter, som i Milch ’mjölk’ och manch ’mången’. Därtill uppträder det även i lånord som Echo ’eko’ och Technik , i diminutivsuffixet -chen som i Mädchen ’flicka’ och i många dialekter som uttal av ⟨g⟩ i ändelsen -ig som i König ’kung’ eller ewig ’evig’.
I övriga ställningar, det vill säga efter bakre vokal samt efter uppträder i stället ach-Laut, som i hoch ’hög’ eller Nacht ’natt’, dock ej i ord som Frauchen ’matte’ som innehåller diminutivsuffixet -chen. Enligt den tyske fonetikern Klaus J. Kohler varierar uttalet av ach-Laut mellan velart och uvulart så att velart ljud uppträder efter de slutna bakre vokalerna , medan uvulart ljud uppträder efter öppet .
Växlingen mellan ach-Laut och ich-Laut kan ses i böjningar som Nacht , plural Nächte ’natt, nätter’; Loch , plural Löcher ’hål’. I sydtyska, österrikiska och schweiziska dialekter förekommer inte denna växling, utan uttalet är alltid med ach-Laut, vilket historiskt sett också är det ursprungliga uttalet.
Se även Tonlös uvular frikativa Tonlös velar frikativa Tonlös palatal frikativa
Referenser Noter
Källförteckning
Kategori:Konsonantljud Kategori:Tysk fonologi