Denna artikel behandlar kraftverket Central Tejos i Lissabon historia.
Under det sista kvartalet av artonhundratalet speglade Lissabon det som hände i de europeiska storstäderna, och var en stad i full expansion och förbrukningen av el växte också i takt med urbaniseringen av staden: först ersatte elen den gasbaserade gatubelysningen, och sedan kom de elektriska motorerna som stegvis blev allt vanligare inom industrin, och slutligen försågs de mer välbärgade hemmen med hushållsel.
I Lissabon fanns det två kraftverk som tillhandahöll elektricitet åt staden: Central da Avenida (1889) och Central da Boavista (1903). De hade samma namn som områdena där de var belägna, och det var av samma anledning som man under den inledande fasen av projektet i Central Tejo kallade Central Tejo för Central da Junqueira, eftersom det låg i området Junqueira. Dock bytte man namn på elverket när det väl var byggt, i officiella dokument och på fasaderna av anläggningen, och det kom då att anta namnet på den närliggande floden – Tejo.
Det ursprungliga Central Tejo De små kraftverken som fanns i huvudstaden (Avenida och Boavista) blev föråldrade på grund av den ökande efterfrågan av el och de var också belägna i starkt urbaniserade områden och producerade allvarliga miljökonsekvenser för folket och man saknade även utrymme för de nya utbyggnaderna som förväntades inom elsektorn.
Av samma skäl åtog sig i början av 1908 det bolag som innehade tillståndet för produktion och distribution av el i Lissabon, Companhias Reunidas de Gás e Electricidade (samlingsbolag för gas och el) (CRGE) att bygga ett nytt kraftverk i Lissabon. I tillståndsförfarandet bad de om tillåtelse att installera ett "nytt kraftverk" som skulle ligga i ett industriområde som sträckte sig från örlogsbasen och Pedrouços-stranden i den västra delen av staden.
Området som valdes var beläget precis halvvägs mellan Palácio de Belém och Cordoaria Nacional av Junqueira, som finns än idag. Då, efter att ha anskaffat kapital för att finansiera det nya kraftverket, påbörjades i mars 1908 byggandet av anläggningen som kom att leverera el till Lissabon och dess omgivande region i över fyra decennier.
Den slutliga tekniska projekteringen gjordes av ingenjören Lucien Neu, som utnyttjade allt användbart utrymme genom att placera turbinerna centralt och pannorna på båda sidor. Projektet genomgick flera ändringar och arbetet tog längre tid än vad som ursprungligen uppgetts. Det företag som ansvarade för uppförandet av byggnaderna var Vieillard & Touzet, som lät cirka 50 arbetare arbeta med dessa konstruktioner.
Sommaren 1909 invigdes Central Tejo, men i slutet av år 1910 hade det skett stora förändringar på insidan, som inköp av nya turbogeneratorer och utbyggnad av pannrummet, bland annat uppfördes en ny 36 meter hög skorsten, format som en omvänd, hoptryckt pyramid.
Från bygget och fram till år 1912 hade Central da Junqueira förvärvat nya maskiner för att öka sin produktion. Man startade 1908 med två generatorer, vardera med en effekt på 1 MW, som kom från Central da Boavista, och sex pannor av märket Delaunay - Belleville. Utbyggnaden 1910 inbegrep installation av tre nya turbogeneratorer av märket , som ökade den totala effekten till sammanlagt 7,75 MW, samt fyra pannor till en början och senare fem andra pannor med högre förångningskraft.
Under 1912, när all utrustning redan var installerad, inrymde det ursprungliga Central Tejo 15 små Belleville pannor och fem grupper av generatorer som levererade el till Lissabons elnät.
När det gällde utsidan hade den byggnad som inrymde denna omfattande samling av maskiner, en sorts arkitektur typisk för små kraftverk från slutet av artonhundratalet, de så kallade "el-fabrikerna". Planlösningen motsvarade en längsgående anläggning som var täckt på två sidor och tre angränsade hallar längs den västra sidan. Mellan dessa fördubblade två smäckra skorstenar fabrikens höjd och "vakade" över anläggningen. På fasaderna i norr och söder fanns inskriptionen:
Detta ursprungliga Central Tejo var planerat att verka under en period av sex år (1908–1914) tills det att CRGE kunde få fram nödvändiga medel för att bygga ett större kraftverk med större kapacitet. Utbrottet av första världskriget ledde dock till att denna tidiga fas av Central Tejo förlängdes och kraftverket fortsatte att vara i drift fram till år 1921. Produktionen och distributionen av el stod inför väldigt svåra förhållanden eftersom bland annat det bränsle som användes var av dålig kvalitet och till följd av detta gick pannorna sönder, vilket i sin tur fördröjde utbyggnaden och utvecklingen av stadens elnät.
Trots dessa svårigheter fortsatte konstruktionen av byggnaden för lågtryckspannor och i slutet av 1916 började kraftverket få ånga från de första två lågtryckspannorna som var installerade i den nya byggnaden (som fortfarande var under uppbyggnad) men man hade redan säkrat de nödvändiga förutsättningarna för att förstärka den nuvarande uppsättningen av generatorer.
Sedan lågtrycksbyggnaden hade byggts och varit fullt funktionsduglig under 1921, skrotades det ursprungliga Central Tejo och avaktiverades för att ge plats åt verkstäder och lager. Några år senare, på grund av behovet av att bygga en ny högtrycksbyggnad, revs byggnaderna från denna tidiga fas av anläggningen 1938 utan att lämna kvar några spår.
Det nuvarande Central Tejo Behovet att bygga ett nytt kraftverk för att uppfylla de växande behoven av el och i och med det dåliga skick av ursprungliga Central Tejo, gjorde att man år 1914 startade konstruktionen av nya byggnader och installation av maskiner med större effekt. Detta blev en fas av tillväxt och modernisering som inte upphörde förrän installationen av den 15:e och sista pannan år 1951.
Generellt sett kan vi urskilja två huvudsakliga byggperioder: Den första varade mellan 1914 och 1930 och motsvarar lågtrycksinstallationen, under vilken lågtryckspannor och maskinrum installerades och utökades. Den andra varade mellan 1938 och 1951 och motsvarar högtrycksinstallationen, den arkitektoniska struktur som har förblivit oförändrad fram tills idag. Detta märks i synnerhet när det kommer till helheten av byggnaden för högtrycks pannor.
Lågtryck I och med konstruktionen av byggnaden för lågtryckspannor och det nya maskinrummet, började man på Central Tejo tänka på såväl produktiva aspekter som arkitekturen, och tegel fick pryda de synliga fasaderna på hela anläggningen.
Även under lågtrycksperioden är det möjligt att urskilja tre faser i konstruktionen:
Den första mellan 1914 och år 1921. Motsvarar början av konstruktion av byggnaden för pannor, kolmataren och maskinrummet. Den andra mellan 1924 och 1928 skiljer sig från den första expansionen genom installation av en ny generatorgrupp, kylsystemet och dess kanaler, under vilken en ny byggnad uppfördes för att inrymma nya pannor och ännu en kolmatare, identiska med de som redan fanns. Slutligen den tredje fasen mellan 1928 och 1930, under vilken de slutliga utvidgningarna av pannrummet skedde – genom förvärvandet av större ugnar och av maskinrummet.
Första fasen (1914–1921) Konstruktionen av lågtrycksbyggnader och maskiner började 1914. I projektet ingick fabriksbyggnader: två längsgående byggnader täckta på två sidor, som var och en inrymde sex lågtryckspannor av märket Babcock & Wilcox, ett maskinrum med kapacitet för två 8 MW turbingeneratorer från tyska AEG, en kontrollbyggnad och en mindre transformatorstation. Bygget gjordes från norr till söder och från öster till väster; och dessutom funderade man på en senare utvidgning söderut till stranden av floden Tejo.
Strax efter det att bygget påbörjades bröt första världskriget ut och orsakade förseningar och problem med leveranstider för turbogeneratorer som beställts från Tyskland, och maskinerna hölls kvar fram till slutet av kriget. Men under 1916 monterades de första två lågtryckspannorna (som projektet valde att kalla nummer 5 och 6) som skulle försörja generatorerna i den ursprungliga anläggningen.
Under de kommande två åren installerades två nya pannor (nummer 3 och 4) som tillsammans med 5 och 6,överskred effekten som de gamla generatorerna från ursprungliga Central Tejo kunde klara. CRGE konstaterade att det var viktigt att få in ännu en turbingenerator utöver de två generatorerna som beställts från den tyske leverantören flera år tidigare och som ännu inte hade levererats, och började bygga en del av maskinrummet som skulle inhysa den nya generatorn. Under 1919 togs en ny turbogenerator av det schweiziska märket Escher Wyss med en effekt på 7,5 MW i drift.
Året därpå installerades de resterande pannorna (nummer 1 och 2) och nu, när kriget var över, kom de två beställningarna från tyska AEG fram och togs äntligen i drift 1921. Med den slutliga installationen av dessa sex pannor och tre generatorer stabiliserades produktionen och man kunde demontera utrustningen i det föråldrade Central da Junqueira.
Andra fasen (1924–1928) Så småningom, på grund av ökad elförbrukning, var det återigen nödvändigt att göra nya och viktiga arbeten vid Central Tejo för att utöka och slutföra rummet för lågtryckspannor. Programmet som utarbetats av CRGE innebar en utbyggnad av en industribyggnad som skulle inrymma tre nya lågtryckspannor samt att köpa en ny generator.
Under år 1922 genomfördes därför en undersökning om installation av panna nummer 7 och 9 och möjligheten att arbeta med pulvriserat kol, som tidigare inte hade gett något resultat. Man hade i panna nummer 6 provat att genomföra detta men processen hade inte varit tillfredsställande. Emellertid tänkte man använda pulvriserat kol i panna nummer 11.
Det ”nya pannrummet”, som det kallades, byggdes ut söderut mot floden Tejo. Frontfasaden, som aldrig gjordes klar, var tillfälligt stängd med ett tenntak och en metallkonstruktion som efterliknade burspråksfönstren på motsatt sida, eftersom man förväntade sig en tredje och sista expansion av detta lågtrycksrum. Panna 7 och 9, av märket Babcock & Wilcox, var de första som installerades i det nya rummet, under 1924 respektive 1925. Den tredje, panna nummer 11, var av märket Humboldt och blev installerad 1928. Eftersom den använde pulvriserat kol hade den en egen kvarn.
Maskinrummet gick inte igenom någon förändring av sina dimensioner, men inuti inrättades en ny generator på 8 MW 1925, nummer 4 av märket Stal-Asea. Det byggdes också kanaler och två sifoner i de nya kylkretsplattformarna, som ledde vattnet från floden in i Central Tejo.
Tredje fasen (1928–1930) Det var i den tredje konstruktionsfasen av den första perioden av Central Tejo som byggandet av fabrikshallar avslutades (både pannrummet och maskinrummet). Redan 1928, samma år som för installationen av panna 11, togs det ett beslut att gå vidare och köpa de två sista lågtryckspannorna, 8 och 10, från den mest anlitade leverantören, Babcock & Wilcox, på grund av förseningar av pannor av märket Humboldt. Men först i slutet av 1930 avslutades dess slutmontering.
Den nya delen av fabriken har behållit samma estetiska linje som den tidigare strukturen men med större dimensioner. Den tillfälliga fasaden av tenn togs bort och sedan byggdes byggnaden mot floden, och fick den slutliga fasad som kan ses än idag.
När det gällde maskinrummet fanns också behovet av att riva den befintliga södra fasaden för att expandera fabriksområdet mot floden och anpassa den till pannrummet, för att möjliggöra installation av den nya och senaste generatorn av märket Escher Wyss/Thompson (som tilldelades nummer 5 i sekvensen) samt för att tillhandahålla ett utrymme på bottenvåningen för lossning och hantering av turbiner, generatorer och diverse utrustning. Förstärkningen av maskineffekt bidrog på samma gång till en utökning av enheter för kylvattenförsörjning, man byggde två nya sifoner, en för att ta emot vatten och den andra för evakuering, vilket alltså blev totalt fyra sifoner.