Relationerna mellan Grekland och Serbien, kallad "grekisk-serbiska relationen" eller "serbisk-grekiska vänskapen", har enligt tradition varit vänskaplig på grund av nationernas många kulturhistoriska band emellan. Serber och greker är anhängare till den östortodoxa kyrkan (serbisk-ortodoxa kyrkan och grekisk-ortodoxa kyrkan) och är bundna av alliansavtal och en inofficiell allians i krig ända sedan medeltiden. Den vänskapliga relationen länderna emellan har spelat en viktig roll för ländernas bilaterala relation med varandra. I modern tid har denna varit viktig under revolutionen mot Ottomanska kungadömet, Balkankriget, andra världskriget och under kriget i forna Jugoslavien.

Grekland är den största investeraren i serbisk ekonomi.. Under Natos bombningar av Jugoslavien var Grekland den enda Natomedlemmen som fördömde aktionen och öppet uttryckte sitt missnöje. Den högsta domstolen i Grekland fann senare Nato skyldiga till krigsbrott.

Kulturella Ortodoxa kyrkan miniatyr|Hilandar, ett serbisk-ortodoxt kloster på Athos i Grekland. Den starkt ortodoxa kristna närvaron i både Serbien och Grekland har ända sedan krigen för självständighet spelat en stor roll för att ge länderna ett gemensamt mål och en känsla av sammanhållning mellan de två nationaliteterna. Framförallt är Hilandar på Athos en tydlig symbol för detta.

Bysantinskt arv miniatyr|vänster|Uroš IV Dušan imperium, tsar och envåldshärskare över grekerna och serberna. En annan viktig aspekt av den serbisk-grekiska vänskapen är det gemensamma kulturarvet de två nationerna har ärvt från bysantinska riket.

Serberna var mycket influerade av den grekiska kulturen i det bysantinska riket, särskilt under regeringstiden av den serbiska kejsaren Stefan Dušan. Dušan, som själv krönte sig till "kejsaren av serber och greker," gjorde både serbiska och grekiska till officiella språk i sitt imperium, skrev stadgar och undertecknade på grekiska och antog östromerska lagar som grunden till sitt imperium.Radoman Stankovic, "The Code of Serbian Tsar Stephan Dushan" Serbian Culture of the 14th Century. Volume I Utbyggnaden av hans serbiska rike till grekisk mark och hans försök att fånga Konstantinopel var inte så mycket för att underkuva det grekiska imperiet, utan snarare för att få till ett serbisk-grekiskt imperium genom att slå ihop de två. Dušan gjorde sig därför besväret att uppvakta de grekiska invånarna i dessa provinser (som han hade förvärvat i Makedonien och norra Grekland). Hans kod av lag, eller Zakonik, proklamerade jämlikhet mellan greker och serber i alla provinser och bekräftade de privilegier som givits till de grekiska städerna av tidigare bysantinska kejsare, som Dusan såg som sina kungliga föregångare. Hans administratörer gavs bysantinska titlar som Despot, Caesar och sebastokrator och hans hov var en modell av den i Konstantinopel. Han präglade ett myntsystem i silver enligt bysantinsk stil, och kyrkor och kloster i slaviska samt de grekiska provinserna. Hans välde var dekorerat av konstnärer från den främsta bysantinska skolan". Den tidigare vice ordföranden i Republika Srpska, Dragan Dragic, erkände detta kulturarv och uppgav att serbernas rötter härstammar från grekiska civilisationen och att de två folken förenas genom Ortodoxi. Grekiska politiker har likaså uttryckt dessa känslor. Generalsekreterare för Europafrågor Dimitrios K. Katsoudas, konstaterade i ett tal om Serbien att "Grekland och Serbien är två länder som har antika och invecklade obligationer. Vår relation är vilse i djupet av tiden. Serbisk kultur och religion var starkt präglat av våra gemensamma rötter i stora civilisation Byzantium." Detta band stärktes också av de många äktenskap mellan sebriska och grekiska kungligheter, såsom giftermålen mellan Jelena Dejanović Dragaš och kejsar Manouel II Palaiologos och Eirene Kantakouzene till Prince Đurađ Branković.

Historiska relationer Medeltiden miniatyr|Basileios I, med en delegation av serber och kroater, 800-talet. Sklaveni är en slavisk stam som gett upphov till namnet på dagens etno-lingvistiska grupper av slaver. De sägs ha härjat i delar av det östromerska riket så tidigt som 518 e.kr. Medan majoriteten av sydslaverna var fientligt inställda till den kejserliga regimen, så var det några stammar som allierade sig med kejsaren. Serberna spårar sitt mytologiska ursprung i Vita Serber, som "bosatte sig under Herakles styre" och hjälpte till att bli av med avarerna. Serbien var bundet till bysantinerna av kultur och diplomati, med Serbien som officiellt kristen nation under Basileios I:s styre. Serberna har utvecklat den "bysantinsk-serbiska kulturen" som är det övervägande kulturförhållandet i Serbien.

Även om serberna har haft goda relationer med bysantinerna, så var Serbien tidvis direkt under styre av kejsaren, som under 1000-talet Catepanate Ras och under 1100-talet Tema av Sirmium.

Stefan Nemanja De serbiska territorierna var vasallstater under Bysantinska riket från 700- till 1200-talet, då Stefan Nemanja gjorde uppror och störtade sin äldre bror Tihomir, prins av Rascia, och framgångsrikt avsatte och landsförvisade honom och hans två andra bröder Miroslav och Stracimir år 1166. Han besegrade en militär sökgrupp som var skickad till Tihomir av Manuel I Komnenos i en strid som kom att kallas slaget vid Pantino. Nemanjas Serbien fick erfara en kort självständighet och blev senare besegrad av kejsaren Manuel, han kapitulerade och fängslades, men relationen blev senare av mer vänskaplig natur mellan Nemanja och Manuel och hans ättelinje blev slutligen erkänd samt utsåg honom till den rättmätige härskaren av Rascien. Efter Manuel I Komnenos död ansågs inte längre Nemanja vara skyldig det bysantinska riket någon lojalitet eftersom hans löften var till kejsaren, inte till riket. Den serbiska armén, med hjälp från Ungern, tvingade bort de bysantinska styrkorka från Moravadalen och de erövrade regionerna där det bodde serber. År 1191 drabbade styrkorna samman igen och Nemanja retirerade till bergen. Nemanja hade en taktisk fördel och började plundra bysantinerna. Kejsare Isaac bestämde sig för att förhandla fram ett slutgiltigt fredsavtal som fick ge sig uttryck i att Stefan Nemanjic, Nemanjas son, gifte sig med den bysantinska prinsessan Eudocia och fick titeln sebastokrator, tidigare endast en titel som gavs till familjemedlemmar av den bysantinske kejsaren.

Senmedeltid De två sista bysantinska kejsarna var till hälften serber genom sin mor, Jelena Dejanović-Dragaš.

Balkankrigen miniatyr|Rigas Feraios minnesmärke framför Nebojša Tower i Belgrad.

Under det första balkankriget år 1912-1913 besegrades Turkiet(Osmanska riket) av Grekland, Serbien, Montenegro och Bulgarien (Balkanförbundet). De delade det geografiska området Makedonien mellan sig. Under detta krig ändrades de ursprungliga alliansplanerna på grund av påtryckningar från de europeiska stormakterna: mycket av det land som ursprungligen tilldelats Grekland gick till Bulgarien, de grekiska arméerna slogs längre västerut än vad de ursprungligen planerat och den marken fördelades till Serbien.

I juni 1913 undertecknade Grekland och Serbien en allians för att motsätta sig en eventuell bulgarisk expansion. Den 16 juni samma år anföll Bulgarien länderna. Det avgörande nederlaget för Bulgarien var när grekerna vann slaget vid Kilkis-Lahanas och när serberna vann i Bregalnica. Då tvingades Bulgarien att retirera till en mer defensiv ställning fram till det att Rumänien gick med i kriget genom att anfalla just Bulgarien genom att hota Bulgariens huvudstad Sofia. Detta resulterade i att Bulgarien tvingades erkänna sig besegrat. Grekland och Serbien blev de vinnande parterna genom att framgångsrikt ha kämpat i kriget sida vid sida.

Första världskriget miniatyr|vänster|Serber i Korfu, 1916–1918. miniatyr|Serbiskt mausoleum på Vido, en ö nära Korfu. miniatyr|Serbisk militärkyrkogård, Zejtinlik i Thessaloniki. miniatyr|Serbiskt museum i korfu. miniatyr|Byst av Eleftherios Venizelos i Belgrad. Den grekiska regeringen, under styre av den nye kungen Konstantin motsatte sig att Grekland skulle träda in i första världskriget men skrev under ett alliansfördrag och ett militärt samarbete med Serbien i juni 1913. Detta i händelse av en eventuell attack från den sedan tidigare kända gemensamma fienden Bulgarien. Hans sympatier låg generellt sett närmare de tyska än de allierade. Han störtades dock av Eleutherios Venizelos år 1917, men fördraget som Konstantin skrev under ogiltigförklarades inte och diplomatin mellan länderna blomstrade på grund av den ömsesidiga förståelsen och vänskapen mellan premiärministrarna Pasic och Venizelos.

Korfu tjänade som tillflyktsort för Serbiens armé, som tvingades retirera dit på grund av de allierade styrkornas fartyg från Österrike och Bulgarien. Under sin vistelse på Korfu dog en stor del av de serbiska soldaterna av utmattning, livsmedelsbrist och olika sjukdomar. De flesta av deras kvarlevor begravdes i havet nära ön Vido, en liten ö vid mynningen av Korfus hamn, där ett monument tillägnat den grekiska nationen har rests av de tacksamma serberna och följaktligen kallas vattnet kring ön Vido av serber för den "blå kyrkogården" (på serbiska,Плава Гробница), efter en dikt skriven av Milutin Bojić efter första världskriget.Serbs in Corfu , at the Embassy of Serbia website

Andra världskriget

År 1941, under italiensk-grekiska kriget, när Hitler krävde fri passage runt Kungariket Jugoslavien för att kunna anfalla Grekland, försökte regenten Paul av Jugoslavien blidka Hitler genom att erbjuda en icke-angreppspakt, han tvingades dock till slut underteckna tremaktspakten som tillät tyskarna passage. I gengäld för detta blev Jugoslavien lovade att få den grekiska staden Thessaloniki i utbyte mot att de skrev under tremaktspakten. Två dagar senare störtade armén, som hade ett stort folkligt stöd av den serbiska befolkningen, den sittande regimen. Även om det kan hävdas att detta hade mer att göra med serbernas antityska sympatier snarare än en kärlek till Grekland, kvarstår dock det faktum att det serbiska folket fortfarande minns Venizelos svar till Wiens förslag att Grekland skulle attackera och invadera Serbien decennier tidigare: "Grekland är ett för litet land för att göra så stor illvilja".

Trots att den nya jugoslaviska regeringen återigen försökte blidka Hitler (med tanke på att landet var omgivet på tre sidor), var det serbiska folket entusiastiska i att fördöma tremaktspakten och folkmassor som paraderade på gatorna i Serbien skanderande slagord som "hellre krig än pakt".L.S. Stavrianos, The Balkans since 1453, sid. 756. Hitler var inte glad, och han litade inte längre på Jugoslaviens proklameringar och försök att ställa sig in. Omedelbart efter kuppen beslutade han att invadera Jugoslavien och dela den adriatiska kusten, Banatet och Makedonien mellan Italien, Ungern och Bulgarien. Efter Jugoslaviens fall straffades det serbiska folket med folkmord av den protyska kroatiska, kristet fascistiska och extremnationalistiska organisationen Ustaša.

Jugoslaviska krigen (1991–2001)