Forniriska (Goídelc) är det namn som ges åt den äldsta form av de gaeliska språken som har längre bevarade texter. Den användes från 500-talet till 900-talet, då den hade utvecklats till medeliriska.
Den nutida forskningen om forniriskan är fortfarande starkt influerad av de arbeten som utfördes av ett litet antal experter i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, däribland Rudolf Thurneysen och Osborn Bergin (1873–1950). Deras böcker ses än i dag som obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för forniriska.
Klassificering och grundläggande kännetecken En ännu äldre form av iriska kallas primitiv iriska. Fragment av primitiv iriska, främst personnamn, är kända från inskrifter i sten skrivna med oghamalfabetet. Dessa inskrifter härstammar från omkring 300-talet till 500-talet. Primitiv iriska ligger fortfarande mycket nära urkeltiska som utgör föregångaren till alla keltiska språk.
Forniriska är ursprunget till modern iriska, skotsk gaeliska och manx. I stort sett är de moderna språkens grammatik och ljudsystem enklare än forniriskans.
Liksom många andra äldre indoeuropeiska språk var forniriskan ytterst rik på böjningar. Särskilt verbsystemet med dess fullständigt dubbla system av oberoende och beroende former samt dess rikedom på suppletivstammar gav en mycket svåröverskådlig mångfald böjningsformer. Men även de flesta andra ordklasserna böjdes rikligt. Den grundläggande satstypen var VSO (predikat (verb)-subjekt-objekt). Särskilt inom lyriken var vissa varianter möjliga, vilka senare övervägande utvecklades till topikaliseringsmedel.
Även i fonologiskt hänseende var forniriskan ett komplext språk. På detta språkstadium (som ett resultat av utvecklingarna i den arkaiska iriskan före 600) visade sig för första gången kännetecken som palatalisering, konsonantmutationer och nya ljud som uppstått genom mutation, synkope och apokope samt förenkling.
Forniriskans ordförråd är övervägande av gaeliskt ursprung, men starkt uppblandat med latinska och brittiska ord. Den latinska delen av lexikonet berör ofta begrepp från det kyrkliga området (bendacht < benedictum "välsignelse"; ecl(a)is < ecclesia "kyrka"; o(i)frend < offerendum "mässa", ifernn < infernum "helvete"). Den omständighet att en del av det kyrkliga ordförrådet visar spår från brittiskan respektive brittiskt vulgärlatin visar att åtminstone en del av kristnandet genomfördes av britter. Det är också bekant från hans egna skrifter att Patrick ursprungligen var walesare.
Källor Relativt litet finns bevarat av rent samtida källor. Dessa företräds främst av kortare eller längre glosor i marginalerna eller mellan raderna i religiösa latinska handskrifter, de flesta bevarade i kloster i Schweiz, Tyskland, Frankrike och Italien, sedan de förts dit av tidiga irländska missionärer. Medan många av de äldre handskrifterna på Irland verkar ha blivit utnötta av upprepad och hårdhänt användning utsattes deras motparter på kontinenten mycket mindre för den risken eftersom de sällan användes när de inte längre blev förstådda.Thurneysen, A Grammar of Old Irish, s. 4.
De tidigaste forniriska passusarna kan vara de avskrifter som hittas i Armagh-boken och Cambrai-homilian, som båda tros vara från början av 700-talet. Bland viktiga samlingar glosor på kontinenten från 700-talet och 800-talet finns Würzburg-glosorna (främst) på Pauli brev, Milano-glosorna på en kommentar till Psaltaren och Sankt Gallen-glosorna på Priscianus grammatik. Vidare exempel återfinns i Karlsruhe (Tyskland), Paris (Frankrike), Milano, Florens och Turin (Italien).
Förutom glosorna finns vissa dikter och andra korta texter bevarade, även då mest i marginalen till större texter. Den tidigaste av dessa är Amra Cholm Cille, en lovsång till Columba, grundaren av klostret på Iona, som avled 597. Den korta dikten måste ha skapats kort efter Columbas död, alltså omkring år 600. En handskrift från sent 800-tal från klostret i Reichenau, numera i Sankt Paul im Lavanttal (Österrike), innehåller en besvärjelse och fyra forniriska dikter, däribland dikten Pangur Bán. I den besjunger en munk den förtroliga tvåsamheten mellan honom själv och hans vita katt Pangur Bán. Liber Hymnorum och Stowe-mässboken härrör från ungefär 900 till 1050.
Förutom samtida vittnesbörd har den överväldigande majoriteten av forniriska texter belagts i handskrifter från ett antal senare datum, ungefär från 900-talet till 1500-talet. Exempelvis innehåller handskrifter från den senare medeliriska perioden, såsom Lebor na hUidre och Leinsterboken, texter som tros härröra från skrivna förebilder på forniriska som nu är förlorade och behåller tillräckligt mycket av sin ursprungliga form för att förtjäna att klassificeras som forniriska. Bevarandet av vissa språkliga former som var vanliga under den forniriska perioden kan ge anledning att anta att ett forniriskt original direkt eller indirekt ligger till grund för den överförda texten.
Kopiering av äldre handskrifter var en av huvuduppgifterna i de medeltida klostrens skriptorier. Skrivarna gjorde detta på olika sätt. Delvis skrevs äldre texter av noggrant, delvis redigerades de mer eller mindre, det vill säga de anpassades språkligt och innehållsmässigt till modernt bruk och förmenta fel rättades till. För moderna forskare är det då ofta svårt att rekonstruera den faktiska historien bakom en text, som består av flera "tidsskikt". Sådana texter innehåller ofta en blandning av medeliriska och forniriska passager, i vilka de forniriska delarna likväl gått genom senare redaktörers händer och möjligen förändrats. Det rör sig alltså sällan om "ren" forniriska. Genom rikedomen på sådana texter (iriskan har den mest omfångsrika världsliga textkorpusen i det tidigmedeltida Västeuropa) kan man dock säga jämförelsevis mycket om forniriskans grammatik, fonologi och ordförråd. Dessutom har uppenbart vissa genrer, framför allt rättstexter, förändrats mycket mindre än andra. På grund av många rättstexters rätt höga ålder (däribland samlingen Senchus Már från ungefär 600-talet) bildar de därför, trots att de oftast upptecknats först senare, en väsentlig källa till studiet av forniriskan (och det tidiga iriska samhället).
Fonologi Konsonanter Forniriskans konsonantuppsättning visas i tabellen nedan. representerar fortissonoranter vars exakta artikulation är okänd, men som troligen var längre, mer spända och allmänt kraftigare artikulerade än sina lenis-motsvarigheter . Liksom nyiriskan uppvisar forniriskan kontraster mellan velariserade och palataliserade konsonanter.
LabialDentalAlveolarVelarGlottal Nasalvelariserad palataliserad Klusilvelariserad palataliserad Frikativvelariserad palataliserad Nasalerad frikativavelariserad palataliserad Approximantvelariserad palataliserad Lateralvelariserad palataliserad
Vissa detaljer av forniriskans fonetik är okända. kan ha uttalats eller , som i nyiriska. kan ha varit samma ljud som och/eller . och kan ha uttalats respektive . Skillnaden mellan och kan ha varit att de förra var tremulanter och de senare flappar.
Vokaler Forniriskans uppsättning monoftonger är:
Kort LångSlutna Centrala Öppna
Fördelningen av korta vokaler i obetonade stavelser är lite komplicerad. Alla korta vokaler kan förekomma i obetonade öppna slutstavelser (en öppen stavelse är en stavelse utan slutkonsonant), efter både breda och smala konsonanter. De främre vokalerna och stavas ofta ae och ai efter breda konsonanter, vilket kan tyda på ett tillbakadraget uttal här, kanske någonting i stil med och . Alla tio möjligheter visas i de följande exemplen:
ForniriskaUttalSvenskaNoter döda1 sg. konj. lämna1 sg. konj. eller döda2 sg. konj. lämna2 sg. konj. eller döda2 sg. indikativ lämna 2 sg. indik.ögagen. dörr gen. döda1 sg. indik. lämna1 sg. indik.
I obetonade slutna stavelser (det vill säga de som har slutar med en konsonant) kan en kort vokals kvalitet nästan fullständigt förutsägas av om de omgivande konsonanterna är breda eller smala. Mellan två breda konsonanter är vokalen, som i "hämnd" (nom.). Mellan en smal och en bred konsonant är vokalen , som i "lag" (nom./ack.). Före en smal konsonant är vokalen , som i "hämnd" (ack./dat.), och "lag" (gen.). De huvudsakliga undantagen till detta mönster är att ofta förekommer när följande stavelse innehöll ett *ū i protokeltiskan (till exempel "lag" (dat.) < PC *dligedū), och att eller ofta förekommer efter en bred labial (till exempel "bok", domun "värld").
Forniriskans uppsättning diftonger visas i denna tabell:
Långa (bimoraiska) Korta (monomoraiska)
Fonologisk historia
Följande är en sammanfattning av de ljudförändringar som enligt Alexander Macbain gav (skrivna) forniriska former från protokeltiska.Sidorna x-xxxi i An etymological dictionary of the Gaelic language av Alexander Macbain, första utgåvan 1896. (Ordningen är inte kronologisk.)
Intervokaliska konsonanter genomgår lenition: *s försvinner, klusiler blir frikativor (endast utskrivet för ph th ch), *l *n *r blir slappa (ej utskrivet). Geminerade konsonanter motstår lenition och blir enkla. *φ försvinner, med ersättningsförlängning av föregående vokal. *j försvinner i alla ställningar, med försmalning av föregående konsonant, förutom att den före en tappad slutvokal överlever som e. *kʷ *gʷ förlorar sin labialisering (och ger c g). Initialt *w blir f. Intervokaliskt *w försvinner med vokalfärgning. *w försvinner efter *t *s och ibland *d (alltid när den är initial), och blir b efter en tonande koronal konsonant. *t *d försvinner före *b *s som blir p s. *d försvinner i *ndw > nb. *ld och *ll kan båda avspeglas som antingen ld eller ll, och liknande för *nd och *nn. *ln ger ll. Medialt *s assimileras till en följande sonorant. Medialt *st ger s. *zg ger dg. *rs ger rr. *x försvinner före *s (och kvarstår före *t, skrivet ch). Mediala *tr *br *dr ger tha(i)r ba(i)r da(i)r. Det första elementet i de mediala klustren *nt *nk *φm, eller vilket medialt kluster som helst som bildas av *φ *t *k *b *d *g plus *l *n *r förutom *tr *br *dr, försvinner med ersättningsförlängning av föregående vokal. Ersättningsförlängda vokaler utvecklas som ursprungliga långa vokaler (nedan). Sådana kluster efter *s förlorar fortfarande sin första komponent men orsakar ingen förlängning. Konsonanter före *e *i *j, förutom *k i *nk, blir smala. Om konsonanten inte är initial anges detta med ett föregående i i stavningen (om inte den föregående vokalen redan är i eller í). ī, och *ē från ersättningsförlängning, ger båda antingen é eller í. På samma sätt sker med *ū och *ō. De motsvarande korta vokalerna kan också bytas ut före en konsonant plus valfritt *j och en bakre vokal. *e *i före konsonant plus *(j)u kan dessutom ge iu. *ō *ū före velar plus *(j)u kan dessutom ge úa. Icke-finalt är reflexerna av *ei é ía, av *ai och *oi áe ái óe ói, av *eu och *ou úa, av *au áu ó. *iwo ger eó eller ía, *ewo ger eó; *eiwi ger é, *eiwo ger ía, *awi ger á eller ó, *awo ger ó, *owi ger úa. *e *i kan ge eu respektive iu efter *wl.
Ortografi Liksom de flesta medeltida språk har forniriskan ingen fixerad stavning, så följande påstående ska ses som generaliseringar. Enskilda handskrifter kan variera kraftigt från dessa tumregler.
Det forniriska alfabetet består av följande arton latinska bokstäver: a, b, c, d, e, f, g, h, i, l, m, n, o, p, r, s, t, u
Dessutom används akut accent och punkt som diakritiska tecken på vissa bokstäver: Akut accent anger lång vokal. Följande är långa vokaler: á, é, í, ó, ú. Punkt över bokstaven anger lenition av f och s: uttalas ej, uttalas Punkt används ibland även över m och n utan förändring i uttalet, när dessa bokstäver används för att ange nasalsering: , .
Ett antal digrafer används också: Bokstaven i placeras efter en vokal för att ange att följande konsonant är smal: ai, ei, oi, ui; ái, éi, ói, úi Bokstaven h placeras efter c, t, p för att ange frikativa: ch, th, ph