Striderna vid Göta älv var en serie av slag och belägringar som ägde rum i Göteborgsområdet under 1717 och 1719, mellan försvarande Sverige, och anfallande Danmark-Norge, under slutskedet av stora nordiska kriget.
Sedan Karl XII tvingats att avbryta sitt anfall mot södra Norge 1716, försökte Danmark-Norge under ledning av den unge kommendören Peter Tordenskjold, att blockera Göteborg och anfalla dess nyanlagda flottbas Nya Varvet på våren 1717, men utan framgång. Under sommaren anfölls också Strömstad, även det utan framgång för Tordenskjold. En konsekvens av anfallen blev att den svenska örlogsflottan i Göteborg, Göteborgseskadern, flyttades från staden, framförallt till Marstrand och några mindre fartyg till Strömstad.
Efter Karl XII:s förnyade anfall mot Norge på hösten 1718, och sedan fredsförhandlingar brutit samman under tidiga sommaren 1719, anföll Danmark-Norge återigen Bohuslän. Målet för operationerna var att få ett snabbt slut på kriget med en landförlust för Sverige, men också att få slut på det svenska kaperiet som tog hårt på Danmark-Norge. Strömstad intogs snabbt i början av juli 1719, och den starka Karlstens fästning i Marstrand erövrades av Tordenskjold, delvis med hjälp av psykologisk krigföring. Under striderna i Marstrand sänktes större delen av Göteborgseskadern av egna besättningar, för att inte komma i fiendehänder. Ett följande dansk-norskt anfall mot fästningen Nya Älvsborg i Göteborgs hamninlopp slogs tillbaka av svenskarna. Innan striderna ebbade ut under hösten 1719 genomförde Tordenskjold återigen ett anfall mot Nya Varvet, med ett mindre antal soldater och mera framgångsrikt än tidigare.
Bakgrund Efter att den svenska armén förlorat slaget vid Poltava i juni 1709, förklarade Danmark krig mot Sverige den 8 augusti. Senare ryska anfall innebar att de svenska försvarsanläggningarna i hela Baltikum och delar av Finland erövrades under 1710. Den nya ryska örlogsbasen Kronstadt och andra erövrade baltiska hamnar blev därmed baser för ryska örlogsfartyg.
För den svenska örlogsflottan förändrade detta situationen. Då man tidigare hade kunnat koncentrera sig på att möta hotet från Danmark i södra Östersjön och Öresund, måste man nu också möta hotet från den växande ryska flottan, och framförallt hindra de danska och ryska flottstyrkorna från att samordna och förena sig. I en situation som krävde hårda prioriteringar av de svenska resurserna, var det mycket svårt att också skydda den svenska västkusten och fartygstrafiken i västerhavet med örlogsfartyg, mot den förenade dansk-norska örlogsflottan. Göteborgsområdet kom relativt långt ner på prioriteringslistan, trots att staden fick en allt större betydelse för utrikeshandeln.
Arbeten med en ny och djupare örlogshamn, Nya Varvet, hade påbörjats år 1700 vid Lilla Billingen i älvmynningen som ersättning för det befintliga Gamla Varvet, längre uppströms vid nuvarande Stigberget. Dessutom hade, förutom Göteborgs stadsfästning, kustfästningarna Nya Älvsborg i Göta älvs mynning, och Karlsten i Marstrand byggts ut under de tidigare årtiondena.
År 1704 beslöt man införa enrollering i de gamla danska landskapen. Det innebar att den sjövana delen av befolkningen mot vissa förmåner skulle vara skyldig att tjäna örlogsflottan i krig. Få kände sig lockade. I Halland och norra Bohuslän tog många sjövana personer i stället dansk respektive norsk tjänst. På våren 1715 befalldes att av de totalt 140 sjöbefäl som fanns enrollerade i Göteborg, skulle 72 föras över till Stockholm, och flottan i Östersjön.
För att kompensera för de små resurserna till örlogsflottan utfärdades svenska kaparbrev. Detta innebar att besättningar på beväpnade privatägda svenska fartyg kunde med statligt godkännande erövra fartyg från länder som Sverige var i krig med, och som "god pris" sälja de på västkusten erövrade fartygens last i Göteborg. Efter att Kronan tagit tio procent kunde övriga deltagare dela på resten av vinsten. Från 1710 gjorde den mycket inkomstbringande kaparverksamheten att kaparrederier byggdes upp. Under 1711 utökades kontakterna med amiralitetet, bland annat genom att kaparna fick låna stora mängder vapen och ammunition från kronans förråd i Göteborg. Vid flera tillfällen klagade amiralitetet på att kaparna, utan tillstånd, använde enrolleringsbåtsmän som egentligen skulle tjänstgöra vid örlogsflottan.
Det svenska kaparreglementet utökades 1715, och det blev då även tillåtet för utländska sjökaptener att få kaparbrev och verka i svensk tjänst. Man behövde heller inte betala någonting av det kapade lastvärdet till staten. Under 1715 fanns 25 aktiva svenska kapare i västerhavet, vilket störde handelstrafiken mellan Danmark och Norge avsevärt. Det största kaparrederiet leddes av Lars Gathe från Onsala. Han adlades Gathenhielm, och utnämndes i januari 1716 till kommendör av Karl XII för att inte bara kunna leda sitt rederi, utan hela den svenska kaparflottan på västkusten som en eskader.
Karl XII:s norska fälttåg 1716 I februari marscherade en liten svensk armé från Värmland, Dalsland och Svinesund in i Norge, med avsikt att inta Akershus fästning i Christiania, nuvarande Oslo, och tvinga Danmark till fred. Efter att ha passerat förbi fästningsstaden Fredrikstad, och Fredrikstens fästning vid nuvarande Halden, kunde Karl XII marschera in i det oförsvarade Christiania den 11 mars, men under ständig beskjutning från Akershus. Efter ett misslyckat stormningsförsök insåg Karl XII att han måste ha tillgång till kraftigare belägringsartilleri. Upprepade försök att besegra de norska styrkorna runt Christiania misslyckades, då general von Lützow drev en skicklig försvarsstrid och undvek fältslag. Detta på grund av att Lützows oövade armé inte kunde mäta sig med de krigsvana karolinerna. Dessutom gjorde den kommande islossningen, att hjälp kunde börja anlända med fartyg från Danmark. Den svåra norska terrängen, avsaknad av utrustning, och det aktiva motståndet från civilbefolkningen gjorde att den svenska armén måste dra sig tillbaka söderut.
En bidragande orsak till det svenska misslyckandet var oförmågan att hindra danskarna till sjöss. Göteborgseskaderns chef, den initiativrike viceamiralen Axel Lewenhaupt, hade "Till fiendernas skada och avbräck, samt besparing för eders K. Maj:t vid närvarande knappa tider" bara lyckats få en fregatt, Älvsborg (46 kanoner), till sjöss genom att låna ut fartyget till bröderna Gathe mot 20 000 daler silvermynt i borgen, för att segla som kapare. Detta hindrade inte danska örlogsfartyg att från Danmark förse de norska styrkorna med soldater och materiel. Enligt danska generalstabsverket "Kan det sikkert siges at det var Hovedflaadens Skibe, der fik Kong Karl til at forlade Christiania og gaa tilbage". I Göteborg hade viceamiral Lewenhaupt, under stora svårigheter lyckats lasta en transportflotta om 24 fartyg med belägringskanoner, ammunition, proviant med mera. Som skydd avdelades en styrka med sex galärer och en skottpråm. Under ledning av schoutbynacht Olof Knape, senare adlad Strömstierna, drog sig transportflottan långsamt norrut längs kusten. I slutet av april tog man sig in i den skyddande Dynekilen, en fjord mellan Strömstad och Svinesund, och ytterligare transportfartyg tillkom under de följande månaderna.
Slaget vid Dynekilen
thumb|Danska skottpråmen Hjælperen (46 kanoner), från 1700-tals ritning. Fartyget deltog i slaget vid Dynekilen 1716, och anfallen mot Nya Varvet och Strömstad 1717. På natten den 28 juni inledde den norske kaptenen Peder Tordenskjold ett av de djärvaste, och mest omtalade sjöslagen i Nordens historia. Genom att segla direkt in i den cirka 5 kilometer långa och smala fjorden med fregatter, galärer och skottpråmar togs Strömstierna och svenskarna, längst in i fjorden, med överraskning. Det dansk-norska övertaget i antal kanoner gjorde att hela den svenska transportflottan, efter fem timmars strid, var antingen sänkt eller erövrad.
Utan tillgång till belägringsartilleri, och med överhängande risk att bli avskuren, beordrade Karl XII dagen därpå full reträtt av den svenska armén. Soldaterna hann över till den svenska sidan av Idefjorden, och Tordenskjolds eskader kom inte fram i tid för att hinna förstöra den svenska flottbron vid Svinesund. Den 25-årige Tordenskjold blev befordrad till kommendör, som belöning för sin insats, och i november blev han chef för Norges sjöförsvar. Strömstierna räddade sig i land från galären Wrede och blev, trots förlusten i slaget, befordrad till viceamiral av Karl XII.
Tidigt under 1717 fanns fortfarande en oro från dansk sida, att Karl XII skulle återuppta sin invasion av Norge. Dessutom fortsatte svenska kapare baserade i Göteborg att erövra handelsfartyg mellan Norge och Danmark. Tordenskjold förberedde därför ett angrepp mot Göteborgseskadern, och så mycket av kaparflottan som möjligt i de båda varvsanläggningarna vid Göta älv. Överraskningsmomentet skulle få stor betydelse, precis som i Dynekilen. Däremot fanns inte planer på anfall mot fästningen Nya Älvsborg, eller mot Göteborgs stadsfästning. I februari började danska örlogsfartyg blockera Göta älvs mynning.
Anfallet mot Nya Varvet 1717
På morgonen den 2 maj 1717 ankrade en dansk-norsk flottstyrka i Göteborgs skärgård. Avsikten hade varit ett överraskande nattligt anfall mot hamnar och varv i Göteborg, men överraskningsmomentet försvann redan från början. Detta på grund av att oenighet mellan de dansk-norska befälen gjorde att en av de nödvändiga skottpråmarna, Arca Noæ, inte kom fram i tid. Danskarna, under ledning av Tordenskjold, lyckades ändå under natten mellan 2 och 3 maj 1717 manövrera sig förbi Nya Älvsborg med skottpråmar, galärer och slupar, ungefär 100 kanoner och 1 800 soldater.
Svenskarna, som tack vare den danska oordningen inför anfallet fått några timmar på sig att ordna försvaret, leddes formellt av guvernören över Göteborgs och Bohus län, Carl Gustaf Mörner, men i praktiken av Olof Strömstierna. Även Sveriges framtida tronföljare, Fredrik av Hessen, fanns av en tillfällighet i Göteborg och tog del i striderna.
Två av Göteborgseskaderns fregatter, Fredricus och Halmstad hade lånats ut till Gathenhielm, på samma sätt som Älvsborg tidigare. Fredricus befann sig till ankars vid Nya Älvsborg, fullt rustad och på väg ut på kaperi. Även Halmstad var rustad, men saknade besättning. Dessa två fregatter, tillsammans med ytterligare två från Nya Varvet, bildade snabbt en spärrlinje på Göta älv mellan Nya Varvet och Rya Nabbe. Strömstierna försåg fartygen med bomstängsel och balkar för att hindra danskarna från att äntra. Dessutom placerades galären Wrede i örlogshamnen. Utöver det hade Nya Älvsborg rustats upp med en besättning på 400 soldater och 90 kanoner. De två kanonbatterierna Lilla Billingen och Rya Nabbe med 12 grova kanoner vardera hade också bemannats liksom Käringberget där det fanns infanteri bestående av det Sachsiska infanteriregementet under överste Zengerlein, vilket bestod av värvade före detta sachsiska krigsfångar. Dessutom fanns Smålands tre- och femmänningsregemente till fot, samt ett från olika regementen handplockat elitförband, Grenadjärbataljonen, bestående av grenadjärer under befäl av Johan Clausen. Totalt fanns ungefär 1 000 svenska soldater och 200 kanoner vid Göta älvs mynning.