TajgahökSveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14 (Tachyspiza gularis) är en asiatisk fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
Utseende Tajgahöken är en mycket liten hök med en kroppslängd på endast 25-31,5 centimeter och är alltså påtagligt mindre än den vida spridda sparvhöken. I alla dräkter är de blekare banden på stjärten generellt bredare än de mörka, omvänt mot den i annars relativt lika besran (Accipiter virgatus). Hanen är mörkt blågrå ovan, blekt roströd till blekgrå på underisdan och en mörkt karmosinröd iris. Honan har brunare ovansida, vitaktig distinkt bandad undersida, ett otydligt vertikalt strupstreck samt gul iris.Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
Utbredning och systematik Artens häckningsområde ligger i östra Asien och sträcker sig ungefär från Altajbergen i ryska Sibirien över norra Mongoliet till östra Kina, Koreahalvön och Japan. Den övervintrar i Sydostasien.
Tajgahöken delas upp i tre underarter med följande utbredning:Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26 sibiricus – häckar från Mongoliet till östra Kina, övervintrar i Indien och Indonesien gularis – häckar på Sachalin och Kurilerna och i Japan, övervintrar på Filippinerna och i Indonesien iwasakii – förekommer på Iriomote och Ishigaki i södra Ryukyuöarna
Släktskap Arten placerades tidigare i släktet Accipiter. Genetiska studier visar dock att släktet så som det traditionellt är konstituerat är parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis.Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer. För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter delas upp i flera mindre släkten, däriblamd Tachyspiza.Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society
Status och hot Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).
Noter
Externa länkar
Läten på xeno-canto.org
Kategori:Hökar Kategori:Fåglar i palearktiska regionen Kategori:Fåglar i orientaliska regionen