Mingdynastin (明朝, pinyin: Míng cháo), eller Stora Mings imperium (大明國, pinyin: Dà Míng Guó), var den regerande kejserliga dynastin i Kina från 1368 till 1644 och kom till makten efter kollapsen av den mongolledda Yuandynastin. Ming grundades av Hongwu-kejsaren Zhu Yuanzhang och har kallats "en av de största perioderna av strukturerad regeringsmakt och social stabilitet i mänsklighetens historia". Det var den sista dynastin i Kina ledd av etniska hankineser. Även om Mings huvudstad Peking föll 1644 till rebeller ledda av Li Zicheng, som själv snart ersattes av den Manchu-ledda Qingdynastin, överlevde regimer lojala till Ming-tronen (gemensamt kallat Södra Ming) till 1662.
Politisk utveckling Hongwu-kejsaren
Ming tog makten från mongolerna, och många forskare tror att det var mongolernas diskriminerade politik mot hankineserna, speciellt de sydkineser som sist infogats i riket, som lade grunden för det stöd Zhu Yuanzhang fick i sitt uppror mot Yuandynastin.
Zhu Yuanzhang kom från en fattig bondefamilj, och efter att hans föräldrar dött blev han tiggarmunk. Hans erfarenheter av hur bönderna levde kom att påverka hans politik. Han deltog i upproren mot Yuandynastin och kom så småningom att bli upprorens ledare och utropade sig till kejsare 1368 under kejsarnamnet Hongwu.
För att lätta på skattetrycket för bönderna, som till stor del gick till att finansiera militären, gjorde han militären nästan självförsörjande genom att de i fredstid arbetade inom jordbruket. Större jordegendomar togs i beslag och styckades upp. Uppodling av obrukad mark uppmuntrades genom skattebefrielse. Dessutom genomfördes flera viktiga administrativa reformer. Medan tidigare dynastier hade varit positiva till handeln ansåg Hongwu att jordbruket var basen i ekonomin. Av eftervärlden har Hongwu ansetts varit en duglig kejsare, men också mycket brutal. Hans utrensningar av personer som konspirerade eller som misstänktes konspirera mot honom kostade 10 000-tals livet.
Efter Hongwus död uppstod stridigheter kring vem som skulle efterträda honom. Den prins som utsetts dog före Hongwu, och istället blev prinsens son Jianwen kejsare, men blev avsatt efter endast fyra år av en av Hongwus söner.
Yongle-kejsaren
Mingdynastins två första kejsare förlade sin huvudstad till Nanjing, för att distansera sig från mongolerna. Mongolerna, som från och med Khubilai khan regerade som den kinesiska Yuandynastin, hade nämligen haft sin huvudstad i Khanbaliq, dagens Peking. Mingdynastins tredje kejsare, kallad Yongle-kejsaren, förlade sedan huvudstaden till Peking igen och stadens historiska delar med exempelvis Förbjudna staden stammar därför från början av 1400-talet.Bamber & Christina Gascoigne, Kina. – Kejsare, dynastier och konstskatter, Albert Bonniers Förlag AB 1974, s. 194. Engelska originalets titel: "Treasures and dynasties of China". Översättning av Margareta Eklöf under fackgranskning av intendent Bo Gyllensvärd. Peking fick också efter återupprättandet som huvudstad sitt nuvarande namn Peking, eller på pinyin Beijing, "Norra huvudstaden". Detta till skillnad från den tidigare "Södra huvudstaden" Nanjing (som dock åter blev huvudstad några decennier i början av 1900-talet).
Under Yongle genomförde Kina en kortvarig erövring av Vietnam mellan 1406 och 1427, och flera militära expeditioner sändes mot mongolerna. En annan del av Yongles expansion var de sju resor eunucken Zheng He företog i västra Stilla havet och Indiska oceanen. Flottan besökte en rad länder i Asien och östra Afrika för att kräva dem på tribut, vilket hade syftet att befästa självbilden av Mingdynastin som världens centrum. Resorna upphörde strax efter Yongles död.
Konsolidering och kontakter med omvärlden
Ming, den sista hankinesiska dynastin, förde till en början Kinas utveckling framåt med en blomstringsperiod under första delen av 1400-talet, inklusive oceangående expeditioner ledda av amiral Zheng He till Sydostasien, Sydasien och Östafrika. Många delar av sydöstra Kina specialiserade sig på specifika produkter och satsade på handel istället för självförsörjning. Det skedde en välståndsökning som även kom andra delar av Asien till dels. Suzhou var under denna tid Kinas största stad, och kanske även världens största i slutet av 1500-taletHans Hägerdal: Kinas historia, s. 161. Perioden medförde även förbättringar av jordbruk och handelssystem och skattesystemet reformerades så att betalning skedde med silvermynt istället för in natura. Myntprägling förekom inte i Kina, utan silvret kom från Japan och Sydamerika. Under denna tid ändrades staden Chang'ans namn till det nuvarande Xi'an.
Tillbakagång
Under 1500-talet försvagades Mingkina av en isolationistisk inrikespolitik, krigiska grannar, japanska sjörövare och européernas kolonisationer. Beroendet av importerat silver blev ett problem när Japan stängde sina hamnar och silverkällorna i Sydamerika började sina. Tillgången på silver minskade vilket ledde till deflation och hamstring av mynt och spannmål vilket tillsammans med flera naturkatastrofer i början av 1600-talet ledde till hungersnöd. Portugal, Spanien och Nederländerna upprättade kolonier i området som minskade Kinas ekonomiska inflytande. De senare kejsarna anses ha varit svaga och odugliga. Korruptionen ökade och eunuckerna fick mer makt. Stora delar av landet föll för lokala uppror samtidigt som armén försvagades. I samband med ett bondeuppror lyckades de norr om Kina bosatta manchuerna ta makten efter slaget om Shanhaiguan och utropade 1644 Qingdynastin. Grenar av den kejserliga familjen Zhu fortsatte dock kampen mot dem ända fram till 1662.
miniatyr|vänster|stående|Wang Yangming (1472–1529), ansedd som den mest inflytelserike konfucianske tänkaren efter Zhu Xi
Rättsväsen Zhu betraktade sin dynasti som en restauration av den konfucianska och hankinesiska civilisationen efter nästan hundra år av mongoliskt styre under Yuan. Därför återinförde han konfucianska seder, klädedräkt och lagar från Tangdynastin. Han utfärdade också fyra viktiga rättsliga och normativa texter, vilket har befäst Zhus ställning som laggivare. Den första texten var Den upphöjda Mingdynastins släktföreskrifter, som var ett slags grundlag för kejsarhuset. Den andra texten var Mingdynastins befallningar, vilka var allmänna föreskrifter för hur kejsarrikets skulle styras. Den tredje texten var Plakatet med föreskrifter för allmogen, vilken bestod av instruktioner för hur det vanliga folket skulle leva sina liv i enlighet med de konfucianska dygderna. Den sista, och mest omfattade texten var Mingdynastins lagsamling, vilket var dynastins grundläggande brottsbalk och som utgjorde grunden för alla kinesiska lagsamlingar fram till Qingdynastins fall 1911.
Filosofi Under Mingdynastin omfattades Songdynastins ämbetsmannalärde Zhu Xis (1130–1200) och neo-konfucianismens doktriner av hovet och bildade kineser i stort.
Wang Yangmings konfucianism miniatyr|höger| Ett teckningstryck från Mingdynastin av Konfucius på väg till Zhoudynastins huvudstad Luoyang Någon total likriktning mot ett enahanda tänkesätt blev aldrig en realitet i samhällets intellektuella skikt. Där fanns somliga Ming som, likt Su Shi (1037–1101) under Song, var rebeller till sin läggning och inte generade sig att kritisera huvudfårans dogmatiska tänkesätt. Den som anförde en ny linje av konfuciansk lära och filosofi var lärobyråkraten Wang Yangming (1472–1529), vars kritiker menade att hans läror var förorenade av zen-buddhism.Ebrey (2006), 282.
När han analyserade Zhu Xis begrepp "kunskapens utvidgning " (det vill säga att nå förståelse genom noggrann och rationell undersökning av saker och händelser), insåg Wang att universella principer var begrepp som allas sinnen kan ta till sig.Ebrey (2006), 281. Med avvikelse från schablonen, anförde Wang att vem som helst, oberoende av socioekonomisk status eller bakgrund, skulle kunna bli lika vis som forntidens lärde Konfucius och Mencius. Dessa bådas skrifter var inte sanningens källa, utan snarare vägvisare, i vilka man efter noggranna studier kan finna brister.Ebrey (2006), 281–282. I Wangs ögon, var en bonde som hade många erfarenheter och drog naturliga slutsatser från dessa, visare än en tjänsteman som hade studerat klassikerna ingående men inte hade upplevt den verkliga världen för att se efter vad som var sant.
Konservativ reaktion Konservativa konfucianska ämbetsmän oroades över Wangs filosofiska tolkning av konfucianska klassikerna, hans lärjungars tilltagande antal medan han fortfarande var i tjänst och hans övergripande socialt-rebelliska budskap. För att hämma hans politiska inflytande blev han ofta utsänd för att ta tag i militära affärer och uppror långt bort från huvudstaden. Likväl slog hans idéer rot i huvudfårans kinesiska tankevärld och sporrade nytt intresse för daoism och buddhism. Därtill började folk att ifrågasätta giltigheten hos den sociala hierarkin och inställningen att den lärde stod ovanför bonden. Wang Yangmings lärjungar och saltgruvearbetaren Wang Gen föreläste för vanligt folk om att skaffa sig utbildning för att få ett bättre liv, medan hans efterföljare He Xinyin utmande betoningen på familjens upphöjda position i det kinesisk samhället. Hans samtida Li Zhi (1527–1602) lärde till och med ut att kvinnor var männens intellektuella likar och borde ges bättre utbildning. Såväl Li som He ändade till slut sina dagar i fängelsehålor, dömda på anklagelser om spridande av "farliga idéer".Ebrey (2006), 283. Ändå hade dessa "farliga idéer" om flickors utbildning länge omhuldats av mödrar som stått för sina barns första skolning,Ebrey (1999), 158. liksom kurtisanerna som var lika belästa och likaledes tränade i kalligrafi, målning och poesi som sina manliga värdar.Brook, 230.
I opposition mot Wang Yangmings liberala syn fanns de konservativa ämbetsmännen i censoratet – en kejserlig institution med rätt och skyldighet att tala klarspråk mot ämbetsbrott och maktmissbruk – och de seniora tjänstemännen i Donglin-akademin, vilken blev återupprättad 1604.Ebrey (1999), 213.
Konfessionella böjelser miniatyr|höger|stående|Kinesisk glaserad staty i stengods, föreställande en daoistisk gudomlighet från 1500-talets Mingdynasti Under tusentals år var tron på förfädersdyrkan och ritualer kring förfäderskulten, avgörande särdrag i den kinesiska civilisationen. Kineserna satte sin tro på en uppsättning gudar i kombination med en god portion vidskepelse till vad som betecknas som Kinesisk folkreligion. Andra religiösa uttryck under Ming inbegriper den forntida inhemska taoistiska ideologin och utländsk Buddhism, även om fristående Kinesisk Buddhism hade utvecklats mycket tidigare.
miniatyr|vänster|Jesuiter i Kina Kristendom hade slagit rot i Kina sedan Tangdynastin (618–907), men under den senare Mingperioden fick jesuiterna från Europa ögonen på Kina med missionärer som Matteo Ricci och Nicolas Trigault. Andra sekter som Dominikanorden och Franciskanorden tog också tillfället att få in en fot.
Ricci arbetade med den kinesiske matematikern, astronomen och agronomen Xu Guangqi för att kunna översätta den grekiska matematiska avhandlingen Euklides Elementa till kinesiska för första gången 1607. Kineserna var imponerade av europeiska kunskaper i astronomi, kalendervetenskap, matematik, hydraulik och geografi. Flertalet europeiska munkar presenterade sig själva mer som bildad elit än religiösa figurer, i sin ansträngning att tillskansa sig tillit och beundran från kineserna.Ebrey (1999), 212. Många kineser var dock misstänksamma och till och med regelrätt kritiska mot kristendomen, därför att kinesiska övertygelser och sedvänjor inte sammanföll med den kristna tron. Höjdpunkten av denna tvist var den Religiösa Incidenten i Nanjing 1616–1622.
Teknik och vetenskap