Gotlands historia har formats av öns läge mitt i egentliga Östersjön. Under vikingatiden blev ön mycket rik på handel. Gotland var ursprungligen oberoende, senare förbunden med Sverige, men övertogs av Danmark 1361 och kom under svensk överhöghet igen först vid freden i Brömsebro 1645.
Förhistorisk tid Inlandsisen försvann i den här delen av Östersjön för ca 10 000 år sen. Vid denna tid låg Gotland ännu under havets yta, och först senare steg de första delarna av ön upp över havsytan. Under stenåldern låg havsytan betydligt högre än idag och Gotland bestod av ett antal öar med öppna hedlandskap och skogar med tall och lövträd. Under stenåldern var Gotland befolkat av säljägare och fiskare. En boplats har varit grottan Stora Förvar på Stora Karlsö där 9200 år gamla lämningar har hittats, en annan Ajvideboplatsen på Ekstakusten innanför Karlsöarna. Stora Bjersmannen, vars skelett förvaras på Fornsalen i Visby, tros vara mellan 9 000 och 7 000 år gammal.
I början av 500-talet började guldmynt i större mängd komma till Gotland. Totalt har 270 guldmynt från forntiden hittats på ön.
Gotland har 42 000 kända fornlämningar, bland annat talrika lämningar från brons- och järnåldern liksom från folkvandringstid. Stora gravfält finns exempelvis vid Trullhalsar och Gålrum. Talrika bronsåldersrösen, på gutniska kallade roir (= rör) finns runt om på Gotland; det största är Uggarde rojr i Rone. Även skeppssättningar från bronsåldern är vanliga, till exempel Gnisvärds skeppssättningar.
miniatyr|Bildsten med motiv ur berättelsen om Völund (Gotland cirka 700-800 e.Kr.). Från 700-talet finns på Gotland ett stort antal unika bildstenar, som ofta visar seglande båtar med svärds- och sköldförsedda besättningar. På dessa framträder den dåtida världsbilden i en bildrikedom som fått forskningen att kalla dem "forntida seriemagasin". Ett exempel är Hunningestenarna.
Gotlands runstenar är, liksom Östergötlands, Blekinges, Skånes, Hallands, Bohusläns och Västergötlands runstenar, äldre än Mälardalens runstenar. Kylverstenen från Stånga tros vara från 300-talet och avbildar det första fullständiga runalfabetet. Den äldsta runinskriften som har hittats i Sverige finns på en spjutspets från Mos i Stenkyrka.
Gutasagan, som nedtecknades cirka 1220, beskriver sägenbetonat att en man vid namn Tjelvar upptäckte Gotland och med hjälp av eld lyckades förhindra att ön sjönk ner i vattnet om natten. Tjelvars sonson Gute skall enligt sagan ha varit den som givit ön och dess befolkning sitt namn.
Vikingatiden Under vikingatiden blev Gotland ett av norra Europas rikaste områden. Gotlands merkantila betydelse framgår bland annat av stora fynd av utländska mynt. Av de stora "myntvågor", som under 800-, 900- och 1000-talen träffade Sverige, stannade en betydande del på Gotland. Totalt har cirka 170 000 silvermynt hittats på Gotland. I början av 500-talet började guldmynt i större mängd komma till Gotland. Totalt har 270 guldmynt från forntiden hittats på ön. Ön i sin helhet var ett handelscentrum, inte bara Visby då myntfynden är spridda över hela ön.
Äldre territoriell indelning Den engelske sjöfararen Wulfstan som runt 880 gjorde en sjöresa till de nordiska länderna nämner att Gotland då hörde under svearna. Enligt Gutasagan ingick Gotland frivilligt förbund med Sveariket. Avair Strabain nämns som den gute som lyckades förhandla fram avtalet i vilket gutarna gavs fördelaktiga handelsförmåner och militärt skydd mot skattskyldighet.
Gutasagan omnämner också Gotlands äldre territoriella indelning i tredingarna (tredjedelarna) Nordertredingen, Medeltredingen och Sudertredingen. Varje treding var indelad i två settingar (sjättedelar). Dessutom fanns öns gemensamma ting Gutnaltinget som möttes i Roma.
Handel och rikedom Gutniska handelsbönder, så kallade farmän, bedrev omfattande och långväga handel mellan Väst- och Östeuropa. Gutniska bönder ägde handelsfaktoriet Gutagård i Novgorod samt ett faktori i London. Gutarna hade i praktiken monopol på handeln med gråverk (ekorrens vinterpäls) som var mycket eftertraktat av kungahusen i hela Europa samt flera andra varor från österled, bland annat bivax.
Kulturen på Gotland var en del av en större nordisk kultursfär, men med egna särdrag. De spännbucklor som vikingatida kvinnor använde för att hålla samman hängselkjolar var ovala i Mälardalen men djur- och fiskhuvudformade på Gotland.
Gutalagens stadganden visar att det var allmogen och inte specifika handelsmän som drev utländsk handel. Här och var på Gotlands landsbygd finns medeltida stenhus ännu bevarade som var hem åt sådana "handelsfurstar" och inte bostäder för en enbart jordbrukande befolkning. Om handelsböndernas ofantliga rikedom vittnar det stora antal silverskatter (över 700 har hittats) som fortfarande grävs fram ur den gotländska jorden - fler än i något annat område i världen. Spillingsskatten, hittad 1999, innehöll 14 000 mynt. Den vägde totalt 67 kilogram och är världens största vikingatida silverskatt.
Kristnande och kyrkor Bildstenar med motiv ur asamytologin och hedniska ortnamn stöder Gutasagans omnämnande att "gutar hainir waru" (gutarna var hedningar) före kristendomens införande. Gutasagan beskriver också att gutarna tog till sig kristendomen genom resor i andra länder samt att Gotlands första kyrka brändes ner av hedningar. Den byggdes upp igen och "ficc thaun kirchia standa obrend" (fick då kyrkan stå obränd) under beskydd av den mäktige mannen Likkair den vise.
Den gotländske krönikören Hans Strelow skrev i sin Guthilandiske Krönika 1633 att Gotland kristnades med våld av den norske kungen Olav den helige år 1029.
Både Gutasagan och Strelow är dock högst tveksamma som historiska källor, men det var uppenbarligen viktigt när Gutasagan skrevs ner 1220 att understryka att gotlänningarna kristnades frivilligt. Det finns heller inga arkeologiska bevis för ett våldsamt kristnande.
Vad som dock inte är tveksamt är att från 1000-talets slut byggs en stor mängd kyrkor på hela Gotland. Hemse stavkyrka från ca år 1095 är den enda någorlunda kompletta tidigmedeltida stavkyrka som återfunnits i Sverige. Gotlänningarna spenderade delar av sin stora rikedom på att under kort tid uppföra en stor mängd stenkyrkor över hela ön. Hela 95 stenkyrkor (med prästgårdar och ofta kastaler) uppfördes från 1100-talet och 200 år framåt. 91 av kyrkorna är fortfarande i bruk.
Medeltiden miniatyr|Gotland på Carta Marina 1539. miniatyr|Gotland på en karta från 1626. Gotland var under medeltiden indelat i 20 hundare, benämnda ting, som benämndes efter tingsstället och hade var sin tingsdomare. Dessa "ting" var förenade till så kalladel tridhiungaer (tredingar). Ett allmänt landsting, Gutnalthing, hölls dessutom vid Roma av landsdomaren, som jämte de tre prostarna och de övriga domarna utgjorde Gotlands egentliga styrelse.
I kyrkligt avseende hörde ön till 1570 under Linköpings stift, men fick 1572 egen stiftschef (se Visby stift). På ön fanns ett dominikaner- och ett franciskankloster (bägge i Visby), samt ett munk- och ett nunnekloster (Sancta Maria de Guthnalia, sedermera kallat Roma, och Solberga) av cisterciensorden. Roma kloster förlades vid gutnaltingets tingsplats.
Visby växer fram Se även Visbys historia
Troligen började ett stadssamhälle spira i Visby redan innan kristendomen kom till ön. Kristna kyrkor fanns redan tidigt på 1000-talet, både i Visby och på landsbygden. Visby var från början rent gutniskt men blev med tiden samlingsorten för "många folkslag", som företalet till Visby stadslag säger. Talrikast var tyskarna, och Visby blev medlem av Hansan. Utvecklingen blev sådan att Visby under lång tid i handelspolitiskt avseende var i en ledande ställning för en stor del av norra Europa.
Konflikt mellan stad och landsbygd Visby blev med sina sammanslutningar och möjligen bättre handelsteknik med tiden en farlig konkurrent för det allmänna Gotlands storhandel. Splittringen föranleddes också möjligen av Visbys stora andel tyskar, vilkas lojalitet, helt naturligt, låg hos sina tyska fränder snarare än hos den gutniska befolkningen. Ett tydligt tecken på denna åtskillnad kan ses i det faktum att det gutniska tungomålet ända in på 1500-talet, i motsatt till övriga skandinaviska språk, men i likhet med isländska, var närmast opåverkat av tyska. Visby började se sig som fristående gentemot Gotland. Konflikter mellan stad och land ledde 1288 till ett öppet krig. Gotlands här blev slagen vid Högbro i Roma socken, men under anförande av Peter Harding från Vall (vars gravsten nu förvaras i Statens historiska museum) och fem andra gutniska hövdingar sammandrabbade Gotland åter med Visby borgare i en blodig och oavgjord strid nära Roma kloster. Ett försök till förlikning, vartill prästerskapet tog initiativ, blev fruktlöst.
Gotland blir svenskt Den svenska konungamakten började då blanda sig i. Magnus Ladulås, som 1276 medgivit gutar och tyskar handelsrättigheter i Sverige och 1285 genom sina ombud träffat närmare bestämmelser om skatternas utgörande, begagnade sig av stridigheterna för att utöka sin makt över såväl Visby som Gotland i stort och försökte inlemma ön i Sverige. Borgmästare och råd från staden och ombud för Gotland fick i Nyköping stå till svars för sina tilltag, särskilt de senaste krigsoroligheterna. En äldre förbrytelse drogs härvid fram, nämligen att Visby utan att först rådgöra med konungen hade omgivit staden med en ringmur. Resultatet blev en fullständig underkastelse från stadens sida. Den måste avstå från sina planer på politiskt oberoende.
Det allmänna Gotland vann emellertid inga nämnvärda fördelar: Visby skulle ej utkräva hämnd på landet, ej hindra deras sändebud till konungen, och tvister mellan landet och staden skulle hänskjutas till kungen. Varken Visbys eller Gotlands välmåga var emellertid härmed bruten. Handeln fortsatte florera i över ett århundrade till, och Visby var under 1300-talet fortfarande Nordens rikaste stad, om ock dess dominerande ställning var förbi och de forna vittomfattande handelsförbindelserna började avtaga. Vad det allmänna Gotland beträffar, vittnar fortgående verksamhet inom kyrkobyggandet, att välstånd och handel ännu fanns kvar, om dock avtagande i högre grad än i staden.
Att kraften hos gutarna ej var bruten, visar sig också bland annat därav, att norra tredingens allmoge under en hövding från gården Angelbos i slaget vid Röcklinge backe i Lärbro socken 1313 nära Slite slog kung Birger Magnusson, som med härsmakt sökt tvinga gutarna att gå in på en skatteförhöjning. I intressekampen med staden beträffande bådas livsnerv, handeln, drog emellertid Gotland städse det kortare strået, och slutligen 1399 sökte Visby utverka formligt förbud för all handel ute på landet. Även efter underkastelsen under Magnus Ladulås fortfor Gotland att ha sin egen lag, och Gotland hade ej representanter vid svenska konungaval eller riksmöten. Magnus Erikssons allmänna landslag, som trädde i kraft på 1350-talet, verkar inte ha hunnit tas i bruk innan Valdemar Atterdags invasion 1361.
Danskar och tyskar invaderar