Lovisa (uttal: , ) är en stad vid Finska vikens kust i landskapet Nyland i Finland. Lovisa (fram till 1752 Degerby) fick sina stadsrättigheter år 1745. Kommunen har cirka 14 700 invånare och en total areal på km². Befolkningstätheten är 17,9 invånare/km². Lovisa är tvåspråkigt med finska som majoritetsspråk (55 %) och svenska som minoritetsspråk (40 %).
Lovisas grannkommuner är Kouvola, Lappträsk, Mörskom, Borgå och Pyttis. Staden hör till Lovisa ekonomiska region (finska: Loviisan seutukunta). Den nuvarande kommunen bildades genom att den dåvarande Lovisa stad år 2010 fusionerades med Liljendal, Pernå och Strömfors.
Historia 1700-talet Degerby stad grundades på Degerby rusthålls marker i Pernå år 1745 som en gräns- och fästningsstad. Det behövdes en ny stapelstad i östra Finland efter att östgränsen förflyttats i och med freden i Åbo år 1743. Östra Finlands enda stapelstad Fredrikshamn hade blivit på ryska sidan gränsen. Sveriges kung Adolf Fredrik besökte Degerby 1752 och gav staden namnet Lovisa, efter drottning Lovisa Ulrika. Som den första borgmästaren (1747–1765) verkade Jakob Forsell, en köpman som hade flytt från Fredrikshamn och – tillsammans med Anders Nohrström – köpt Petjärvi (Strömfors) bruk.Sirén, Olle: Lovisa stads historia 1745–1995. Lovisa stad 1995. .
I den nygrundade staden inleddes år 1748 uppförandet av Lovisa landfästning. Till följd av det svenska kungadömets ekonomiska svårigheter kunde emellertid arbetet med gränsfästningen aldrig slutföras. Endast en del av de yttre befästningsverken hann färdigställas. Om Lovisas bakgrund som fästningsstad erinrar bl.a. bastionerna Ungern och Rosen i östra delen av det nuvarande centrum. Vid tiden för byggandet av landfästningen började man också uppföra sjöfästningen Svartholm söderom staden. Sjöfästningens uppgift var att skydda staden för anfall från havet, och att erbjuda en skyddshamn för den svenska kustflottan. Den svenska tiden på Svartholm upphörde år 1808, när fästningen utan större motstånd kapitulerade för ryssarna.
1800-talet Året 1855 vid tiden för Krimkriget var dramatiskt i Lovisa. Sent på kvällen den 5 juli uppstod en brand som förstörde en stor del av de gamla centrumkvarteren. Vid sidan av ett sjuttiotal bostadshus förstördes också Lovisas dåvarande (trä)kyrka. Under dagen före branden hade en engelsk fartygseskader börjat beskjuta Svartholm, och samma dag som staden stod i brand sprängdes fästningen till ruiner. Krigsfartygens eldgivning hade inget direkt samband med branden, vars orsak förblev oklar. Händelserna sommaren 1855 skildras i Runar Schildts novell Regnbågen (1916), med vissa konstnärliga friheter.
Efter branden fanns det planer på att flytta staden söderut, men den kejserliga senaten beslöt i april 1856 att Lovisa skulle återuppföras på samma plats. Vid återuppbyggnaden efterföljdes Ernst Lohrmanns stadsplan, vilken emellertid till stora delar grundade sig på G.T. Chiewitz förslag från tiden före branden. Vid samma tid, i början av 1860-talet, inleddes ett målmedvetet arbete med att utveckla Lovisa till en badort. Vattenkuranstaltens huvudbyggnad stod färdig år 1865, intill den nuvarande Kapellparken. Inom samma grönområde uppfördes också en restaurangbyggnad, och de närbelägna "hälsokällorna" togs igen i bruk.
miniatyr|vänster|Lovisa hamn (Skeppsbron) 1808. Målning av Gavril Sergejev. Vattenkuranstaltens överläkare Georg Öhman rekommenderade på 1880-talet Kvarnåsen som ett lämpligt promenadstråk för vattenkuranstaltens gäster. I början av 1890-talet uppfördes med tanke på dem en utsiktspaviljong på åsen (vid det ställe dit den sista väderkvarnen flyttades på 1920-talet). Vid slutet av årtiondet byggdes i närheten av Kuckustenen Mossebackens pensionat och sommarrestaurangen Casino, båda var ritade av Lars Sonck. Kuckustenens träpaviljong ersattes år 1906 med det nuvarande gjutjärnstornet. Lovisa var en populär badort ännu under tiden för första världskriget. Vattenkursverksamheten hade en betydande inverkan på ortens ekonomi, och i staden utvecklades också ett rikt kulturliv inte minst inom musikens område.
Fram till 1880-talet var Lovisas viktigaste näringsgrenar handel och hantverk. Den industriella verksamheten var småskalig och hade huvudsakligen anknytning till sjöfart (båtvarv m.m.) och njutningsmedel. I staden hade det funnits en tobaksfabrik redan på 1750-talet, och i slutet av 1770-talet hade kronans bränneri inlett sin verksamhet (Gustav III hade förbjudit hembränneriet). År 1858 grundade greve Carl Magnus Creutz ett ölbryggeri i staden. Att Creutz gav sig in i branschen förklaras enligt historikern Olle Sirén sannolikt av att han ville trygga avsättningen på Malmgårds korn. År 1874 övergick bryggeriet emellertid i bayraren Heinrich Lehmanns ägo, och ölframställningen fortsatte i hans släkt under nästan hundra års tid.
Industrialiseringen tog fart på allvar år 1882 när köpmannen Arseni Terichoff lät uppföra en ångsåg på det som kom att bli Sågudden. På 1890-talet hade sågen redan ett femtiotal arbetstagare, i början av 1900-talet över hundra. År 1912 inledde en kartongfabrik sin verksamhet, och den blev snabbt den till antalet arbetare näst största industrianläggningen i staden. Vid sekelskiftet hade järnvägen till Lahtis (Vesijärvi) stått färdig, och kartongfabriken var det första betydande industriföretaget i Lovisa som grundades för att utnyttja den. Farleden till Skeppsbron var inte tillräckligt djup för ångfartygen, så hamnverksamheten flyttades först till Tullbron och senare – när järnvägen stod färdig – till Valkom.
1900–1950 Första världskriget återspeglades i Lovisa i form av arbetslöshet och stigande livsmedelspriser. Verksamheten på sågen upphörde redan år 1914, och även hamnverksamheten avtog. På våren 1917 framställde Lovisa arbetarförening krav beträffande den viktiga livsmedelskommitténs (senare: -nämndens) sammansättning. Stadsfullmäktiges eftergifter till trots inleddes i augusti en politisk strejk. De socialistiska arbetarna krävde bl.a. ordentligt avlönat arbete åt alla Lovisabor, och minst hälften av platserna i livsmedelsnämnden. Stadsfullmäktige gick i sitt möte den 18 augusti endast med på det förstnämnda kravet. Samma dag utlyste arbetarna ett "fullständigt strejktillstånd", avbröt teleförbindelserna och ockuperade järnvägsstationen. På kvällen höll stadsfullmäktige ett möte under vilket man beslöt att grunda en skyddskår.
Den 19 augusti anmälde sig 150 Lovisabor till skyddskåren, de tilldelades vita armbindlar och sedan marscherade de till torget. De strejkande arbetarna drog sig tillbaka till Nystaden. Socialisterna försökte utan framgång få (rysk) militärhjälp från Helsingfors, och ännu samma kväll beslöt de på Folkets hus att avlysa strejken. Men under intryck av revolutionen i Ryssland inleddes i Lovisa en ny storstrejk den 15 november, och endast tre dagar senare begärde socialisterna ryska soldater om hjälp. Därtill kom det rödgardister från Kotka till Valkom, och den 19 november marscherade 200–300 beväpnade män från Valkom till Lovisa. De ockuperade poliskammaren, telefoncentralen och järnvägsstationen. Den röda fanan hissades på rådhuset, och 20–30 personer i stadens ledning fängslades och fördes till Nystaden. I slutet av året nådde man fram till en kompromiss om polisinrättningen, och situationen lugnade sig.
miniatyr|vänster|Lovisa järnvägsstation (1920) Lovisa tillhörde de orter som i hög grad berördes av striderna år 1918. Till en början förde de vita ett frihetskrig mot Ryssland: i stadens närhet fanns det ryska trupper som uppförde sig våldsamt. Men i Lovisa var det också från första början fråga om ett inbördeskrig: en del av stadsborna stödde en socialistisk revolution. Agitationen spelade en viss roll, men enligt Sirén var livsmedelsbristen och arbetslösheten av större betydelse. Till förberedelserna för frihetskriget hörde jägarutbildningen i Tyskland, och den första finländaren som sökte sig dit var läkarsonen Georg Öhman från Lovisa, "Jäger Eins". Bland de övriga jägarna kan nämnas tullväktarsonen Ragnar Nordström. Lovisanejdens skyddskårer organiserades vid årsskiftet, och i slutet av januari uppgick manskapet redan till närmare 200. Deras vapenutrustning var emellertid ytterst bristfällig.
Lovisas rödgardister utgjorde i början av februari en styrka på kring hundra man. De hade försetts med vapen av såväl Kotkas rödgardister som ryska soldater. Inbördeskriget bröt ut den 27 januari, och ännu en dryg vecka efter det kontrollerade de vita hela det östliga Nyland från Sibbo till Lovisa. Från de vitas perspektiv var det viktigt att de nyländska skyddskårerna kunde hålla ställningarna. De befann sig långt från huvudfronten men band upp de rödas trupper. Den 6 februari attackerade de röda Lovisa från Kotka-hållet. Den anfallande styrkan bestod av närmare 500 man, av vilka ett femtiotal var rödgardister från Lovisanejden. Efter att ha fått kännedom om de rödas frammarsch förflyttade sig Lovisas skyddskårister tre kilometer österut från stadens centrum. Där förekom skottlossning, men sedan drog sig de vita – för att inte riskera bli omringade – tillbaka till bastionerna Rosen och Ungern. Vid skymningstid fördes där eldstrider, i vilka de vita förlorade tio man (det finns inga exakta uppgifter om de rödas förluster). När de vitas ammunitionsförråd började vara på upphällningen beslöt de sig för att retirera västerut. De röda trupperna förflyttade sig till Pyttis.
Följande dag, den 7 februari, marscherade de röda in i Lovisa, hissade den röda fanan på rådhuset och etablerade sitt huvudkvarter i Societetshuset. Det röda styret verkställde våldshandlingar i vilka det dog flera vita än under striderna den 6 februari. De rödas revolutionsdomstol hann förkunna över 70 domar gentemot fängslade skyddskårister och andra "kontrarevolutionärer". Många dömdes till arbetsplikt och/eller böter, i syfte att gagna den röda administrationen ekonomiskt. I slutet av april intog Mannerheims trupper Tammerfors, och i Valkom landsteg den 3000 man starka tyska Avdelning Brandenstein, som tog sig fram ända till Uusikylä (Nyby) och Lahtis. Avdelningen lämnade Lovisa den 16 december 1918, efter att Tyskland hade förlorat första världskriget.Saksalaiset kaatuneet ja muistomerkit Suomessa 1918, sivu 59, Seppo Vainio, 2009, , YKL 92.71
miniatyr|vänster |Badhuset på 1880-talet Vattenkuranstalten öppnade igen sina dörrar år 1919. De ryska gästerna hade fallit bort efter oktoberrevolutionen 1917, men trots det hade anstalten 250-400 årliga besökare under första hälften av 1920-talet. År 1926 möjliggjorde man ett tidsenligt strandliv genom att transportera stora mängder sand till badstranden Plagen. Besökarna minskade ändå i antal mot slutet av 1920-talet. År 1929 hade det redan informerats om att vattenkuranstalten skulle läggas ner när staden beslöt att ta över verksamheten. Lovisa lyckades emellertid aldrig återupprätta sitt goda anseende från tiden kring sekelskiftet, badhuset hade förfallit och konkurrensen hårdnat (Hangö). År 1931 sjönk besökarantalet till under hundra, och till slut beslöt stadsfullmäktige att anstalten inte längre skulle öppnas under den kommande säsongen. Men baderskorna protesterade, och lyckades utverka tillstånd att fortsätta verksamheten på eget ansvar. Badsäsongen 1935 blev lyckad, men i januari 1936 totalförstördes huvudbyggnaden i en brand. Badhuset byggdes inte upp på nytt.