Egendom är en konkret individuellt bestämd sak som utgör den metafysiska äganderättens föremål, som ägaren besitter makt över med vissa rättsliga befogenheter reglerad genom lag, sedvanerätt eller domstolspraxis, med uteslutande av varje annan persons rättsanspråk på densamma. Äganderätten är en metafysisk rättighet till egendom vilken anses representera ett betydande kommersiellt bytesvärde, kan i allmänhet registreras hos nationell statlig myndighet (publicitetsprincipen). Fast egendom är sådant som inte kan flyttas, i huvudsak fastigheter, medan lös egendom utgörs av all annan egendom, oavsett om den är materiell eller immateriell.
Ägaren kan med stöd av sin metafysiska äganderätt företa de åtgärder och dispositioner som han finner vara lämpliga. Ägaren kan sägas ha en allmän fri förfoganderätt. Äganderätten kan dock begränsas genom sedvanerätt, avtal, domstolspraxis eller med uttryckligt stöd i lag.
Egendom representerar dels ett icke-kommersiellt bruksvärde och dels ett kommersiellt bytesvärde.
Besittning Besittningen (fsv. besitning, ty. besitz, no. besittelse, lat. possessio, eng. choses in possession, fr. possession) är ett sakfaktum. Besittningen hänförs endast till en fysisk makt (lat. corpus) över fasta eller lösa saker. Besittningsrubbning sker när någon annan avskär besittningshavaren från sin besittning av saken. Besittningen utgör en presumtion för att den besittningshavare som har besittningen till en sak är den rätte ägaren till saken. Tysk och nordisk rätt erkänner uteslutande besittning till sakförhållanden av saker. Besittningen är antingen omedelbar eller medelbar.
Besittningen utgör en presumtion för om ett landterritorium skall tillräknas en stat (höghetsrätt, lat. imperium). Av landterritoriet följer sjöterritoriet och luftterritoriet. Besittningen anses då ge staten behörighet att utöva lagstiftning, rättsskipning och förvaltning inom sitt territorium (effektivitetsprincipen). Staten har rätt att försvara sin besittning av territoriet mot besittningskränkningar från andra stater. Internationell rätt erkänner uteslutande staters besittning av territorier.
Svenska skriften Nytt juridiskt arkiv, NJA 2009, s. 889 Fråga om innebörden av kravet på överlåtarens besittning vid godtrosförvärv av lösöre. HD (JustR:n Victor, Lundius, Calissendorff, Toijer och Lindskog (referent)) meddelade den 22 december 2009 följande dom: Enligt 2 § godtrosförvärvslagen i lydelsen före den 1 juli 2003 gäller att den som förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro. I bestämmelsen finns begreppet besittning som rekvisit i två led, dels ska den som förfogar över egendomen ha haft den i sin besittning, dels ska förvärvaren ha fått egendomen i sin besittning. Begreppet definieras inte i lagen. Besittningsbegreppet kommer vid sidan av godtrosförvärvslagen till användning i många olika rättsliga situationer och kan inte tillskrivas någon specifik allmängiltig innebörd. Även med beaktande av det lämpliga i en enhetlig innebörd inom ramen för godtrosförvärvslagen, kan det inte antas att lagens två besittningsrekvisit har identiskt innehåll. (Jfr Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 53.) Det är ostridigt att J.S. såsom förvärvare fått motorcykeln överlämnad (traderad) till sig på det sätt som förutsätts för ett godtrosförvärv. Det finns därför inte anledning att gå närmare in på vad som ligger i kravet på förvärvarens besittning. När det gäller kravet på att den som förfogar över egendomen ska ha haft denna i sin besittning märks, att det besittningskravet främst syftar till att klargöra att ett godtrosförvärv förutsätter att de yttre förhållandena ska ge ett objektivt stöd för uppfattningen att överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen (jfr SOU 1965:14 s. 81 ff. samt bl.a. Östen Undén, Svensk sakrätt I Lös egendom, 10 uppl. 1995, s. 142). Besittningen har således en legitimerande funktion (jfr Håstad, a.a. s. 65). I kravet på överlåtarens besittning bör mot bakgrund av det anförda inte läggas mer än att överlåtaren till följd av sin fysiska kontroll över den överlåtna egendomen ska utåt ha framstått som berättigad att förfoga över denna på det sätt som skett. Huruvida besittningsläget är sådant att överlåtaren har sakrättsligt skydd mot sin fångesman saknar alltså betydelse i det hänseendet. Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.
Svenska skriften Nytt juridiskt arkiv, NJA 2011, s. 524 Förskingring? För att ansvar för förskingring ska komma på fråga, krävs enligt 10 kap. 1 § BrB bland annat att gärningsmannen ska ha fått den aktuella egendomen i sin besittning. I doktrinen har besittning i korthet ansetts föreligga då en person, med eller utan rätt, har omedelbar kontroll eller rådighet över egendomen i fråga, t.ex. sådana föremål som vederbörande har i sina fickor. I doktrinen förefaller det i allt väsentligt råda enighet om att endast fysiska föremål - och således inte kontotillgodohavanden - kan vara föremål för besittning i brottsbalkens bemärkelse, bland annat eftersom det inte rör sig om någon individualiserad egendom (se t.ex. Jareborg, Brotten, 2 häftet, 1986, s. 105, 109 och 152; Brottsbalken. En kommentar, 10 kap. 1 § samt Wennberg i JT 1994/95 s. 528). En anställd som hade behörighet att göra betalningar för sin arbetsgivare genom uttag från dennes bankkonto har från kontot fört över medel till eget bankkonto för att finansiera spel. HD (JustR:n Lindskog, Bäcklund och Borgeke) förklarade att den åtalade gärningen inte ska bedömas som förskingring och meddelade med anledning av det prövningstillstånd i de delar som frågan om sådant tillstånd har förklarats vilande. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för sådan förnyad prövning som föranleds av HD:s dom. JustR Persson (referent), med vilken JustR Lambertz förenade sig, var skiljaktig. JustR Lindskog anförde till utveckling av sin mening: Målet aktualiserar tre frågor, nämligen 1. huruvida ett banktillgodohavande kan besittas i förskingringsstadgandets mening, 2. huruvida en fullmakt att göra uttag från ett bankkonto ställer fullmäktigen i ett sådant besittningsläge som förutsätts för förskingringsansvar, antingen därför att a.) tillgodohavandet är att se som en sak i förskingringsstadgandets mening och fullmakten av det skälet leder till en sakförskingringssituation, eller därför att b.) fullmakten innebär att fullmäktigen i förskingringsstadgandets mening anförtros det värde som tillgodohavandet representerar och den av det skälet leder till en värdeförskingringssituation, samt 3. huruvida ett med stöd av fullmakten gjort olovligt uttag ställer fullmäktigen i ett sådant besittningsläge som förutsätts för förskingringsansvar, om ett sådant läge inte redan skulle föreligga.
Den antika grekiska filosofin rymmer en skeptisk inriktning som hävdar att all kunskap är osäker och att det inte finns några säkra sätt att skilja det som är sant från en trosföreställning. Allt som inte är fallet, därom kan man inte tala (jfr Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus). Den abstrakta metafysiken är meningslös, och den refererar inte till någonting i den konkreta reella fysiska yttervärlden (eng. the external things of the world). Ingenting kan vare sig verifieras (bevisas) eller falsifieras (motbevisas). Verifikationsprincipen associeras ofta med den logiska positivismen och filosofer inom Wienkretsen såsom Moritz Schlick, Rudolf Carnap, Alfred Jules Ayer och Roderick Chisholm, och falsifierbarheten med Karl Popper. Det är därför omöjligt att uppnå någon som helst kunskap om metafysiska abstraktioner. Eftersom besittningen är ett sakfaktum, så är det således fullständigt meningslöst att tala om en abstrakt metafysisk fiktiv s.k. "besittning". Den som t.ex. påstår att det finns en rosa elefant i rummet, har också bevisbördan för sitt påstående.
Uppsalaskolans grundare Axel Hägerströms devis var ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam” (sv. för övrigt anser jag att metafysiken bör utrotas), vilken var en parafras på den romerske senator Marcus Porcius Cato Maior (Cato den äldre) (234-149 f.Kr.) kommentar ”Praeterea censeo Carthaginem esse delendam” med vilken han avslutande sina tal angående staden Karthago i nuvarande Tunisien.
Omedelbar besittning Omedelbar besittning (ty. eigenbesitz, BGB § 872) föreligger när besittningshavaren har en fri och obehindrad tillgång till saker i sin vård, med avskärande av varje annan persons kontroll. Exempel är saker som besittningshavaren bär på sig, eller förvarar i sin bostad, fritidshus, lagerlokal eller arbetsplats.
Medelbar besittning Medelbar besittning (ty. mittelbar besitz, BGB § 868) föreligger när besittningshavaren har en fri och obehindrad tillgång till saker i sin vård, men där besittningen inte avskär en annan person kontroll som också har tillgång till saker som besittningshavaren har i sin vård. Exempel är när en restaurang har kvar en medelbar besittning till sitt porslin och sina bestick, även när en restauranggäst har dessa i sina händer för att äta. Detsamma kan sägas om en hotellgäst som hyr ett hotellrum.
Sambesittning Sambesittning (ty. mitbesitz, BGB § 866) till fast eller lös sak föreligger mellan samäganden, eller mellan makar eller varaktigt sammanboende som de har i sin vård. Vardera maken har en vårdnadsplikt för de saker som är i denne har i sin fysiska kontroll fasta och lösa saker som är föremål för giftorättsanspråk.
Fast egendom Fasta saker (lat. res immobilis, eng. immovable property, fr. biens immobiliers) kallas för fast egendom. Fast egendom är jord och den indelas i fastigheter. Nationaliteten hos fast egendom är knuten till var fastigheten är geografiskt belägen.
Äganderätten till fast egendom registreras i lantmäteriets fastighetsregister (tid. fastighetsboken). Inskrivningen föregås av en laglighetsprövning (legalitetsprincipen). Den som lider förlust på grund av fel eller försummelse av inskrivningsmyndigheten, har rätt till ersättning av staten.
Lös egendom Lösa saker (lat. res mobilis, eng. movable property, fr. biens mobiliers, ty. bewegliches eigentum) kallas för lös egendom. Lös egendom är saker som inte är jord.
Nationaliteten hos lös egendom är knuten till äganderätten, oavsett var egendomen är belägen geografiskt. För att en egendom skall betraktas som svensk, så krävs det att egendomen ägs av svensk fysisk eller juridisk person med mer än femtio procent.
Lösöre Naturligt flyttbara lösa saker eller ting (eng. chattels, fr. biens meubles, ty. fahrnis) kallas för lösöre, till exempel aktiebrev, bankböcker, bilar, boskap, båtar, böcker, husgeråd, kläder, mynt, möbler, obligationspapper, sedlar, skuldebrev eller skriftliga fordringsbevis. Lösören är lösa saker som en fysisk person normalt kan bära med sig, om man undantar bilar och båtar. Bilar registreras i vägtrafikregistret (tid. bilregistret) hos statliga Transportstyrelsen (publicitetsprincipen). Registrering av båtar (fartyg mindre än 12 meter) i ett båtregister har föreslagits, men detta har aldrig upprättats.