Maginotlinjen (IPA: [maʒi'noː]; namngiven efter den franska krigsministern André Maginot) är en försvarslinje bestående av betongbefästningar, stridsvagnshinder, kulsprutenästen och andra försvarskonstruktioner som byggdes av Frankrike längs dess gräns mot Tyskland och Italien under mellankrigsperioden (1928–1936).
Med termen "Maginotlinjen" menas ibland hela försvarssystemet, men allt som oftast menas enbart försvarslinjen mot Tyskland. Försvaret mot Italien kallas även Alplinjen. Det statiska försvarets framgång under första världskriget hade stort inflytande i den franska tankegången och fransmännen trodde att Maginotlinjen skulle kunna uppehålla fienden vid ett anfall så att den franska armén skulle vinna tid för mobilisering av sina trupper. Under andra världskriget kom dock Maginotlinjen att misslyckas grundligt i sitt uppdrag att försvara mot de tyska trupperna eftersom tyskarna hade utvecklat en ny mobil krigföringstaktik och helt sonika snabbt gick runt försvarslinjen genom Benelux. Maginotlinjen mötte då bara skenanfall, även om det fanns förluster i de båda lägren.
Ursprung, projektet och konstruktionen
Första världskrigets konsekvenser Den 11 november 1918 slutade första världskriget för Frankrikes del. Bakom sig lämnade kriget ett land som var åderlåtet och i ruiner. Förutom den tid då Frankrike ockuperade en del av Tyskland och krävde pengar för att Tyskland inte hade betalat krigsskadestånd så blev det inte mycket mer krig för deras del. Efter att ha upplevt världshistoriens mest fruktansvärda krig ville Frankrike till varje pris undvika en ny liknande konflikt med Tyskland. Konstruktionen av Maginotlinjen under 1920- och 30-talet kan härledas direkt från denna tankegång. Kriget hade förvärrat den demografiska situationen i Frankrike.Taylor, s. 34. En befolkning under 40 miljoner hade förlorat 1 385 000 man i stupade och stora områden hade ockuperats eller förötts. Landet var nu mycket svagare i jämförelse med Tyskland: vid ett nytt krig skulle det vara nödvändigt att rädda så mycket "franskt blod" som möjligt. Detta uttrycktes speciellt kraftfullt av de franska nationalisterna under mellankrigsperioden. Under kriget hade även den franska infrastrukturen utsatts för en närmast total destruktion i krigsområdena. De större städerna i norr, den bördiga jorden och de industriella råmaterialkällorna var förstörda. Vid ett eventuellt framtida krig skulle det vara av nöden att pressa fienden tillbaka så snabbt som möjligt för att garantera det egna territoriets integritet.
Det första världskriget innebar även en förändring i den franska strategin. Enligt det franska högkvarteret var de stora offensivernas tid förbi – nästa krig skulle bli ett positionskrig. Det första världskriget hade visat att ett kontinuerligt försvar är ogenomträngligt ifall varje meter av landet försvaras av kulsprutor och artilleri.
När första världskriget tog slut och Frankrike återfick de områden som förlorats i 1870–71 års krig kom den dåvarande franska befästningslinjen vid Séré de Rivières som byggts på 1880-talet att befinna sig inne i Frankrike, långt ifrån gränserna. Befästningslinjens beväpning var dessutom hopplöst föråldrad. Det var dags att börja planera någonting nytt. Resultatet blev Maginotlinjen.Taylor, s. 34-36
Målet med Maginotlinjen thumb|250px| De nya befästningarna vid Maginotlinjen hade många funktioner vid ett eventuellt krig. De skulle:
rädda livet på trupperna och därmed kompensera för de "försvunna åldersklasserna" orsakade av första världskriget försena ett överraskningsanfall från Tyskland och säkra den franska mobiliseringen skydda industrins basområden samt gruvorna i Alsace och Lorraine användas som ett uppmarschområde för ett eventuellt motanfall tvinga ett fientligt anfall att gå igenom Belgien eller Schweiz. Alla visste att tyskarna vid ett eventuellt anfall skulle försöka att gå runt Maginotlinjen. Eftersom de franska generalerna hade genomlevt första världskriget visste de att tyskarnas redan hade gått igenom Belgien 1914 på grund av de franska befästningarna. Gick de samma väg igen skulle Storbritannien, som var Belgiens beskyddare, vara tvungen att slåss emot Tyskland med hjälp av Frankrike.
Projekt och konstruktionen De första projekten i samband med Maginotlinjen påbörjades strax efter det första världskrigets slut. Detta skedde med skapandet av Commission de Défense des Frontières (CDF) (Kommissionen för försvaret av gränserna) år 1922. Denna organisation, som leddes av marskalk Pétain, utförde grundarbetet för projektet. Organisationen avvecklades senare och gav plats åt Kommissionen för organiseringen av de befästa områdena Commission d'organisation des régions fortifiées (CORF), vilket kom att bli den organisation som avsågs att sköta byggandet av Maginotlinjen.
Arbetet påbörjades 1928 och eftersom den italienska fascismen ansågs mera hotfull vid denna tidpunkt än den tyska Weimarrepubliken koncentrerades arbetet mot den italienska gränsen. Många fortifikationsbyggen pågick under 1929, däribland arbeten i nordost. Anslagen som fordrades för uppförandet röstades igenom i senaten den 14 januari 1930 (med 90% av rösterna). Bland de främsta förespråkarna för gränsförsvaret var dåvarande krigsminister André Maginot, en före detta soldat som hade sårats allvarligt år 1914. Fortifikationslinjen bär hans namn.
De första anslagen uppgick till 2,9 miljarder franc (idag motsvarande omkring 1,7 miljarder euro). Maginotlinjen kom att kosta över 5 miljarder franc, vilket inte var någon speciellt stor del av den franska statens budget. Dock gjorde den konstanta inflationen att man var tvungen att minimera utgifterna så mycket som möjligt. Detta kom bland annat att synas i kvaliteten på det utförda arbetet.
Arbetena med befästningarna pågick till 1933 då huvudarbetena avslutades. 1934 startades en ny serie av byggen i nordost i det franska Saarområdet och nära Montmédy vid den Belgiska gränsen. Nya anslag gavs 1935 (efter att Hitler och Mussolini hade befäst sina positioner) för att täcka hela gränsen. CORF kom dock att upplösas och ansvaret överfördes till de lokala militära befälhavarna som oftast lät civila entreprenörer utföra konstruktionerna - tillsammans med anslagsändringen ledde detta till att fästningsanläggningarna sammantaget kom att bli av lägre kvalitet än innan. De nya befästningarna kallas också för "den nya fronten". Huvudarbetet på Maginotlinjen avslutades 1936. Under de följande åren kom ingenjörtrupper Services Techniques du Génie (STG) och den militära arbetsorganisationen Main d’Œuvre Militaire (MOM) att uppföra tusentals betongvärn längs hela gränsen - också utanför de befästningar som tillhörde "den gamla fronten" och som byggts av CORF-organisationerna. Konstruktionskampanjen fortsatte fram till 1940 och bar vittnesmål om en ändring i taktiken i användningen av Maginotlinjen. Från att ursprungligen ha varit konstruerad för att försena en storskalig offensiv på ett begränsat område skulle den nu utgöra en oöverkomlig betongmur mot hela arméer. Detta var inte vad man hade tänkt använda linjen till från början.
Organisation Centralorganisation thumb|Organisationen av försvaret längs gränserna 1939-40 Maginotlinjen är indelad i befästningsområden och försvarssektorer. Längs den nordöstra gränsen var dessa sektorer indelade i två befästningsområden: Metz och Lauter.
Metz befästningsområde Metz befästningsområde anses som den mest utbyggda delen och det beror på flera orsaker – dels på staden Metz historia, men även att detta område var ett av de områden där man först började bygga linjen. Området sträcker sig från Crusnes i väst till Saar i öst.
Crusnes befästningssektion Detta var den sista sektorn som befästes innan arbetet på den "nya fronten" inleddes vid Ardennerna och i nord. Sektorn utgörs av tre större fort (Fermont, Latirmont, Bréhain) och fyra mindre (Ferme Chappy, Mauvais Bois, du Four och d'Aumetz), samt en serie av kasematter vilka tillåter kontinuerlig eldgivning över området.
Thionvilles befästningssektion Den befästa sektorn vid Thionville var tillsammans med den befästa sektorn vid Boulay de viktigaste och bäst befästa delarna av linjen. På de 25 km som denna sektor täcker kan man hitta hela sju större artillerifort (Rochonvillers, Molvange, Soetrich, Kobenbusch, Galgenberg, Métrich och Billig), fyra mindre infanterifort (Immerhof, Karreskogen, Oberheid och Sentzich) samt ett stort antal kasematter, skydd och observationsplatser. Denna befästa sektor är troligen den enda som byggdes i enlighet med CORF:s direktiv och var fullständigt till sitt utförande. Även de gamla forten som hade uppförts av tyskarna före första världskriget ingick i denna organisation. Dessa utgjordes av forten Guentrange, Koenigsmacker, Illange och Aisne.
Boulays befästningssektion På den starka Thionvillesektorn vänstra flank fanns Boulaysektionen med sina starka fästningar. Den östra flanken utgjordes dock enbart av små bunkrar utan artilleri. Det finns fyra större artillerifort - ett av dessa är fortet Hackenberg (ett av de två största forten i hela Maginotlinjen, tillsammans med Hochwald i Haguenausektorn), samt forten Mont des Welches, Michelsberg och Anzeling (vars huvudtunnelgång är nästan lång och den längsta i hela Maginotlinjen). Sektorn har även åtta mindre fort (Coucou, Hobling, Bousseskogen, Berenbach, Bovenberg, Denting, byn Coume samt den norra utbuktningen vid Coume). Därtill finns ett stort antal kasematter och andra betongfästen.
Faulquemonts befästningssektion Faulquemont var den sista sektorn i Metz befästningsområde. Faulquemontsektorn var en relativt svag sektor eftersom den enbart hade åtta infanterifort (Coume, den södra utbuktningen vid Coume, Mottenberg, Kerfent, Bambesch, l'Einseling, Laudrefang och Téting) samt 13 kasematter. Det fanns inget artilleri i denna 15 km långa sektor som säkrade vägkorsningen mellan Boulay och Saar. Detta berodde på att budgeten hade minskats. Kanonerna var tänkta att installeras i en andra omgång. Bristen på artilleri i denna sektor kom att leda till att fransmännen led ett svårt bakslag här 1940 i striderna mot tyskarna.
Lauterflodens befästningsområde Det befästa området vid floden Lauter fick sitt franska namn från en vattenmarkering av gränsen mellan Wissembourg och Rhen. Detta 70 km breda område är indelat i tre sektorer:
Rohrbachs befästningssektion Rohrbach-lès-Bitche-sektionen byggdes 1930. Man byggde två stora artillerifort: Simserhof och Schieseck och ett mindre fort vid Otterbiel nära staden Bitche. Denna sektion förstärktes av många kasematter.
Vosges befästningssektion Geografin vid Vosgesmassiven är fördelaktigt för försvararen - de skogklädda höjderna genomskärs av kärrdalar. Man kunde förlita sig på vattnet som en försvarskonstruktion. Resten kunde täckas av defensiv eld från många kasematter och tre fort: ett litet vid Lembach och två starka vid Grand Hohekirkel och Four à Chaux.
Haugenaus befästningssektion Haguenausektorn inkluderar den sista stöttepelaren vid Vosges du North - fortet Ouvrage du Hochwald - som var det största bygget vid Maginotlinjen.
Återstoden av linjen är utspridd på slätterna vid Alsace fram till Rhen och bildar en linje av kasematter som skyddas av det kraftiga artilleriet vid fortet Schoenenbourg.
Alplinjen I jämförelse med den nordöstra delen av Maginotlinjen var Alplinjen organiserad på ett annorlunda sätt. Bergen gav ett naturligt försvar. Det är mycket svårare att föra fram en armé bland höga berg än på de stora slätterna i nordöstra Frankrike. Forten vid Alplinjen konstruerades för att blockera de viktiga passagerna i dalarna. Man kunde inte bygga en kontinuerlig eldlinje som den i nordost, utan man koncentrerade elden för att stoppa frontalanfall eller flankerande rörelser.