Hugo Rafael Chávez Frías, född 28 juli 1954 i Sabaneta, Barinas, död 5 mars 2013 i Caracas,SvD:Hugo Chavez död(Publicerad:6 mars 2013 kl. 00:10. Uppdaterad: 6 mars 2013 kl. 10:45) var Venezuelas president från 1999 fram till sin död 2013 samt partiledare för det styrande Venezuelas förenade socialistiska parti. Chávez förespråkade ökat samarbete mellan de latinamerikanska länderna och antiimperialism, samtidigt som han förhöll sig mycket kritisk till konservatism, nyliberalism och USA:s utrikespolitiska hållning gentemot Latinamerika.
Barndom Hugo Rafael Chávez Frías föddes år 1954 i delstaten Barinas och växte upp under mycket fattiga förhållanden. De första levnadsåren tillbringade han i en liten hydda hos sin mormor, då hans föräldrar inte hade råd att ha honom hemma.Jones, 22 Mormoderns inflytande kom att betyda mycket för hans filosofi. ”[H]on lärde mig om vikten av solidaritet, värdighet och sympati för de mest utsatta, även när man själv inte har mycket att äta”,Jones, 25. sa Chávez i en intervju år 2007. Under barndomen utvecklade Chávez ett stort intresse för baseboll, måleri, historia och skönlitteratur. Framför allt hans läsning av den marxistiske poeten Pablo Neruda och författaren Jorge Luis Borges samt upplysningsfilosofer som Jean-Jacques RousseauJones, 33. skulle senare komma att influera hans politiska filosofi. Kontakten med den venezuelanska historien var avgörande för Chávez politiska utveckling. I Ezequiel Zamora, den progressive liberalen som ledde ett bondeuppror på 1850-talet mot Venezuelas ”styrande oligarki”, fann Chávez en själsfrände från den nationella historien.Jones, 27. Också Simón Bolívar, en av Latinamerikas största progressiva frihetshjältar, som ledde ett blodigt befrielsekrig mot de spanska kolonisatörerna, kom att influera den unge Chávez politiska utveckling.Jones, 40. Bolívar påverkade Chávez till en sådan grad att hans latinamerikanska integrationsprojekt fick namnet ”den bolivarianska revolutionen”.Cannon, 1ff. Han blev tidigt troende kristen men har även kritiserat katolska kyrkan. Chávez räknas till de kristna socialisterna.
Yrkesliv fram till 1998
Karriär inom det militära (1970–1989) Vid 17 års ålder blev Hugo Chávez antagen till Venezuelas militärakademi. Där tillhörde han den första generation som fick genomleva den så kallade Plan Andrés Bello, en militär utbildningsdoktrin som syftade till att – utöver den militära utbildningen – ge unga kadetter en filosofisk, estetisk och humanistisk värdegrund.Cannon, 55. Politiska, militära och etiska debatter uppmuntrades, vilket ledde till att Chávez kunde fördjupa sitt intresse för Bolívar, Zamora och europeiska filosofer som Marx och Voltaire. År 1975 tog Chávez examen från militärhögskolan med toppbetyg i alla ämnen.Jones, 56. Efter att ha studerat antigerillakrigföring, strid i bergslandskap och stridsvagnar fick han snabbt en tjänst som officer inom fallskärmsjägarna. Mellan 1975 och 1978 ledde han en antigerillaenhet som bekämpade den då kraftigt marginaliserade marxistiska gerillan Bandera Roja.Jones, 60. Senare fick han tjänst som major vid Venezuelas militärhögskola. Vid denna tid började han kritisera den venezuelanska militärledningen för brott mot de mänskliga rättigheterna i kampen mot gerillan. Chávez motsatte sig tortyr och dödande av fångade gerillasoldater och påstådda medhjälpare, vilket ledde till att han skaffade sig både fiender och allierade inom militären.Jones, 64. Mot slutet av 1970-talet inledde Chávez ett samarbete med andra radikala militärer och civilister, vilket slutligen, under 1980-talet, skulle leda till bildandet av den radikala politiska rörelsen MBR-200.Harnecker, 31.
El Caracazo och den misslyckade statskuppen (1989–1992) En händelse som skulle visa sig direkt avgörande för Chávez politiska utveckling var El Caracazo (”kaoset i Caracas” i ungefärlig svensk översättning). År 1989 genomförde den dåvarande presidenten Carlos Andrés Perez, efter påtryckningar från Internationella valutafonden (IMF), nyliberala ekonomiska reformer.Harnecker, 16. Dessa slog hårt mot den offentliga sektorn; allmänna sjukhus och välfärdsprogram privatiserades eller avskaffades helt, vilket ledde till kraftigt ökad fattigdom i det redan fattiga Venezuela.Jones, 114. Hundratusentals människor gav sig ut på gatorna för att protestera mot reformerna. Reaktionen från myndigheterna blev hård, hundratals obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av polisen under perioden februari–mars 1989,Jones, 124. och undantagstillstånd infördes i hela landet. Massakern övertygade Chávez om att Perez demokratiskt valda regering var olaglig, och revolutionärerna i MBR-200, som hade fått förstärkning av unga officerare som motsatte sig Perez agerande under El Caracazo, satte planer i verket för att störta regeringen.Jones, 126. Chávez fick under 1991 befäl över elitstyrkan Grupo Acciones de Comando, och det var den som skulle bli spjutspetsen i kuppförsöket mot Perez i februari 1992.Jones, 129. Statskuppen misslyckades, vilket bland annat berodde på undermålig kommunikation mellan de militära enheterna.Jones, 149. Innan Chávez gav upp fick han tillfälle att tala inför folket i samtliga venezuelanska tv-kanaler, där han yttrade de berömda orden ”vi har misslyckats – tills vidare”.Jones, 157. Framträdandet skulle göra stort intryck på den venezuelanska arbetar- och medelklassen, där han av vissa sågs som en hjälte som vågat stå emot Carlos Andrés Perez regering. Efter statskuppen fängslades Chávez, men han benådades två år senare efter hårda påtryckningar från allmänheten.Jones, 184. Under Chávez tid i fängelse växte hans rykte bland folket, och hans berömda ”por ahora” (”tills vidare”) blev ett bevingat slagord bland många regeringskritiker på gatorna.Cannon, 55-56.
Vägen till presidentposten (1994–1998) Efter frigivandet 1994 gav sig Chávez ut på en turné till alla landets delar, där han besökte slumområden, deltog i lokala möten och försökte sprida budskapet om ”en ny demokratisk bolivarianism”, tänkt att bryta ned de gamla maktgruppernas monopol på maktenJones, 194. samt inkludera den tidigare exkluderade fattiga befolkningen i den politiska processen.Cannon, 31. Han misstroddes av delar av den venezuelanska allmänheten – även delar av vänstern – vilka av tradition såg militärer som ett hot mot demokratin. I presidentvalet 1998 vann Chávez med 56,2 procent av rösterna. Hans närmaste konkurrent, Henrique Salas Römer, fick 39 procent.
Chávez som president Översikt (1998–2010) miniatyr|Hugo Chávez i Porto Alegre, Brasilien, januari 2003. Chávez uttalade mål efter valsegern 1998 var att eliminera fattigdomens strukturella rötter, att ta tag i det utbredda problemet med korruption samt inkludera den fattiga delen av befolkningen i den politiska processen.Cannon, 56-60. Politiskt hade Venezuela präglats av nyliberala reformer under större delen av 1980- och 90-talet, vilka ledde till kraftigt ökad fattigdom och ökad maktkoncentration i den gamla elitens händer.Cannon, 17-18 och 37. Utrikespolitiskt grundlade han ett program baserat på latinamerikansk integrationMeade, 312. samt en kraftig betoning på antiimperialism, vilket snabbt gjorde honom mycket impopulär bland vissa i nykonservativa kretsar i USA. Hans kraftigaste stöd fanns bland Venezuelas fattiga majoritet.Meade, 313.
Chávez kallade sitt politiska projekt den bolivarianska revolutionen, vars syfte är att införa ”2000-talets socialism” (Socialismo del siglo XXI), och då inte bara i Venezuela utan i hela Latinamerika. Mottot är ”Fädernesland, socialism eller döden” (Patria, socialismo o muerte).
Reformer Chávez vann popularitet genom subventioner och fri sjukvård.Jones, 391. Många fattiga venezuelaner såg även Chávez som den förste presidenten som representerade deras intressen.Cannon, 66. I presidentvalet år 2000 vann han med 59,76 procent av rösterna. År 2004 försökte oppositionen tvinga honom att avgå genom att utlysa en folkomröstning där hans förtroende bland folket sattes på spel. Den omröstningen vann Chávez med 59 procent mot 40 procent.
Val och folkomröstningar I presidentvalet 2006 vann Chávez med 62,84 procent av rösterna över huvudopponenten Manuel Rosales, som fick 36,89 procent. Valet övervakades av OAS, Carter Center och Europeiska unionen, vilka certifierade valutgången. EU-observatörerna riktade dock kraftig kritik mot att offentligt anställda under arbetstid arbetade på kampanjen för Chávez (p. 2 och 5 på s. 33 i rapporten), att statliga medier öppet stödde Chávez (p. 3 på s. 33 i rapporten), att valhemligheten bröts av valnämnder (p. 8 på s. 33 i rapporten) samt att hela 15 procent av vallokalerna inte mötte internationella krav (p. 10 på s. 33 i rapporten). Rapporten:.
Chávez utlyste 2007 en omstridd folkomröstning om en ny konstitution, där presidenten bland annat ville ta bort omvalsbegränsningar i nationella och lokala val, införa förbud mot ”diskriminering på grund av sexuell läggning”, lagstifta om sex timmars arbetsdagMeade, 313 samt att Venezuela i grunden skulle ses som en ”socialistisk stat”. Chávez förlorade folkomröstningen med 49 procent mot 51 procent. I februari 2009 vann Chávez en folkomröstning som enbart gällde möjlighet till omval i lokala och nationella val. Folkomröstningen bevakades på plats av utsända från USA:s utrikesdepartement, Europaparlamentet och icke-statliga North American Congress on Latin America, vilka meddelade omvärlden att omröstningen ”över lag var rättvis, transparent och fri från oegentligheter”.
Cancern (2011–2013) Chávez meddelade sommaren 2011, efter att ha akutopererats på Kuba den 10 juni, att han drabbats av cancer. Senare kom han att genomgå ytterligare tre operationer på Kuba under ett och ett halvt års tid. Chávez anklagade själv USA för att vara skyldigt till att ge honom och andra sydamerikanska ledare cancer, och efter hans död uttalade sig hans vicepresident Nicolás Maduro i liknande banor. Den 5 mars 2013 avled Chávez på ett militärsjukhus i Caracas.
Kritik mot Chávez Kritiken mot Chávez under 2000-talet, från mindre delar av det venezuelanska samhället, omfattade en rad områden. Redan tidigt anklagades han för att vara auktoritär och inkompetent.Jones 274. Delar av den inhemska pressen anklagade honom för censur, medan andra sektorer av samhället anklagade honom för att ignorera korruptionen och inte ta ordentliga tag för att förbättra sjukvården.Jones, 277. Utländska oljebolag beskattades hårdare, vilket bland annat på grund av strejker och brist på resurser ledde till minskad oljeproduktion. Samtidigt tredubblades statens inkomster från oljan, vilket gav större möjligheter till satsningar inom den offentliga sektorn. Flera oljebolag lämnade landet, medan andra stannade kvar för att skriva på nya kontrakt i mångmiljardklassen.
Statskupp Det största hotet mot Chávez regering kom dock i form av en statskupp i april 2002, som iscensattes av stora delar av oppositionen, många av de privata tv-kanalernaCannon, 131Jones, 343. och delar av den venezuelanska militären.Wilpert, 24. Interimspresidenten, affärsmagnaten Pedro Carmona, sa sig representera landets affärsmän och lovade att omedelbart stoppa regeringens sociala program efter maktövertagandet. Carmona hade stort stöd från Chávezkritiska folkmassor på gatornaJones, 1. och vann omedelbart efter maktövertagandet stöd från USA.Cannon, 64. Efter 48 timmar störtades dock den nya interimsregeringen, då yngre officerare i den venezuelanska militärenJones, 357. efter påtryckningar från massiva Chávezvänliga demonstrationer i CaracasJones, 361. valde att vara lojala med den demokratiskt valda regeringen och konstitutionen.Jones, 359. Under oroligheterna dödades flera Chávezanhängare då de gav sig ut på gatorna för att visa sitt stöd för presidenten.Jones, 356. Många analytiker från USA menar dock att statskuppen var legitim, eftersom motståndet mot Chávez var så stort i breda folklager.
Utrikespolitiska ställningstaganden Latinamerika och USA