Saab 18

Uppslagsordet S 18 omdirigerar hit. För det svenska spaningsflygplanet med beteckning S 18 som konstruerades 1919, se FVM S-18.

Saab 18 var ett tvåmotorigt bomb- och attackflygplan från början konstruerat av ASJA och sedan tillverkat av Saab som användes i Sverige under andra världskriget. Saab 18 kom att göra tjänst i 4 primära varianter. Dessa fick i svenska flygvapnet beteckningarna B 18A, B 18B, S 18A och T 18B. Ett flertal andra varianter planerades men på grund av jetåldern blev Saab 18 föråldrad relativt snabbt och dessa varianter blev aldrig realiserade. Under sina första år var Saab 18 ett mycket modernt stridsflygplan jämfört med utländska typer.

ASJA L-11 & P 8 miniatyr|ASJA:s L 11 med flygvapnets testbeteckning P8A. I 1936 års försvarsbeslut föreslogs uppsättandet av fyra bombflottiljer, varav två skulle utrustas med medeltunga bombplan. Man ville ha ett enmotorigt och ett tvåmotorigt bombplan, av hög klass. Den ännu inte färdigutvecklade svenska flygindustrin kunde inte konstruera något sådant så 1938 gjordes en rundresa i Europa för att studera vad som fanns till buds. Potez 63, Bloch MB.170, Breguet 690 (S 10), Breda 88 och Fokker G 1 (S 13) var några flygplan som var intressanta. Fokkern var dessutom byggd för störtbombsfällning, vilket var ett önskemål från svensk sida.

En specifikation utfärdades från flygvapnet, planet skulle vara tvåmotorigt med 3 mans besättning. Det skulle kunna ta 750 kg i bomblast till ett mål 500 km från utgångspunkten. Störtbombsfällning, med reducerad last, var också ett krav. Maxhastigheten skulle ligga på ca 550 km/h och man avsåg att använda antingen Bristol Taurus eller Pratt & Whitney Twin-Wasp-motorer. Projektet döptes till P 8. AFF/Saab, ASJA och Götaverken svarade att de var intresserade. AFF/Saab konstruerade ett midvingat dubbelfenat bombflygplan med bubbelformad nos och cockpit konstruerad av glaspannor liknande det på B 16. Planet kallades G.1 och skickades in i januari 1939. Götaverken lett av Bo Lundberg konstruerade ett medelstort bombplan liknande B-25 kallat GP.8 som hade en besättning av 4 man. Flygplanet skickades in i mars 1939 och fick beteckningen P8B av flygvapnet. ASJA konstruerade L-11 som kom att bli grunden för Saab 18. Planet skickades in den 15 februari 1939 och fick beteckningen P8A. L-11 kunde inte godtas då man inte gillade planets noshjul samt att planets bombinstallation och beväpning inte uppfyllde kraven. GP.8 ansågs överlägsen både G.1 och L-11 av Nils Söderberg, chef för Flygvapnets Försökscentral. Men Götaverkens förslag föll bort medan ASJA och AFF/Saab slog sig samman i ett nytt bolag 1939, Svenska Aeroplanaktiebolaget (SAAB). Man skrotade då G.1 projektet och gick med ASJA:s projekt L-11. År 1939 beställde Flygvapnet ett provflygplan (nr 18001) med beteckningen P 8. Chefskonstruktör blev överingenjör Anders J Andersson. Första flygningen ägde rum 19 juni 1942 av provflygaren Claes Smith, hans kommentar efter provflygningen löd "Den flög i det närmaste perfekt redan från början".

B 18 Serieleveranserna inleddes år 1944. Flygvapnets benämning blev B 18A.

Flygplanet var uppbyggt helt av metall med undantag av roderytor som var klädda med spänd duk. Motoralternativen skiljde A-, och B-versionerna från varandra. A-versionen utrustades med svensktillverkade Pratt & Whitney TWC stjärnmotorer från SFA medan B-versionen utrustades med Daimler-Benz DB605b radmotorer. Detta gjorde att motorkåporna såg helt olika ut på dessa två varianter.

Först levererades B 18A till Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås som ersättning för B 3 vilka inte längre ansågs klara rollen som bombflygplan.

Hallands flygflottilj (F 14) fick år 1945 som första flottilj B 18B. År 1946 ersatte Flygvapnet alla B 18A mot B 18B och samtliga 60 B 18A placerades vid Östgöta flygflottilj (F 3) och Södermanlands flygflottiljer (F 11) som spaningsflygplan med benämningen S 18A.

Under 1930-talet skapades torpedflyget och en variant av Saab 18 togs fram för att fälla torpeder mot fartyg. Dock visade det sig att det vid tidpunkten inte fanns några effektiva torpeder, eftersom planets fart var för hög för de torpeder som användes av flygvapnet. En nykonstruktion av en torped var inte aktuell eftersom både robotar och raketer var under utveckling. Planet försågs istället med en kraftig Bofors L50 57 mm kanon. Dessa flygplan placerades vid Blekinge flygflottilj (F 17) och benämndes T 18.

När T 18B inte blev ett torpedflygplan fick den en attackroll som sedan gavs till B 18B, runt 1949 fick både B 18B och T 18B raketramper som fulländade attackrollen.

T 18B miniatyr|T 18B prototyp med 57 mm akan m/47. miniatyr|T 18B:s 57 mm automatkanon m/47 på Flygvapenmuseum. År 1941 fick ville flygvapnet ha ett nytt modernt torpedflygplan. Saab föreslog då Saab 18 som plattform för det nya torpedflygplanet.

Specifikationen löd: 3 i besättning, 2 stycken 20 mm akan m/41A med 130 patroner per kanon, den ska behålla den existerande framåtriktade 13,2 mm automatkanonen, den ska kunna bära en 950 kg torped, en tung mina eller en 1 000 kg bomb.

Från början föreslog man Saab B 18A som plattform då den var långsammare än B 18B vilket gjorde den mer lämplig för torpedfällning. Men på grund av problem med att kunna konstruera ett stort nog bombrum för torpeden gick man för en kort tid över till en utvändigt monterad torped. Men när CTV hade konstruerat klart torpeden upptäckte man, att B 18 inte hade frigången mellan kropp och landställ för att torpeden skulle kunna monteras utvändigt. Man riktade nu in sig på B 18B som torpedbärare då den hade aningen längre kropp, och man bestämde sig för att montera torpeden i ett nykonstruerat bombrum i stället för utvändigt. Även i denna konfiguration fanns det ont om plats, och torpeden behövde monteras 4,5° framåt i bombrummet för att få plats.

Som prototyp valdes B 18B nummer 18164, och den togs av produktionslinjen för att modifieras med nytt bombrum och ny nos. Nummer 18164 flög för första gången den 7 juli 1945 modifierad till en T 18B.

Under utprovning av vapen visade det sig att T 18B var för snabb för torpedfällning. Och om man väl lyckades komma in i rätt fart för torpedfällning så behövde man släppa torpeden på 15 meters höjd vilket var något som man inte gjorde hur lätt som helst. Förutom torpeden testades även en rökbomb kallad rökbomb m/39, som var en modifierad dimbildare m/39 och en 1 000 kilos minbomb som kom att få beteckningen 1 000 kg minbomb m/47. Till slut skrotade man torpedprojektet helt och hållet, då en nykonstruerad torped inte var aktuell eftersom både robotar och raketer var under utveckling.

I stället för en torped utrustades T 18B med två 20 mm automatkanon m/41A med var sitt 130 patroners trummagasin, och i bombrummet monterades en Bofors 57 mm automatkanon m/47. Kanonen vägde 550 kg tom och 735 kg full och var 5,3 meter lång. Magasinen rymde 40 projektiler (41 med en i loppet) som kunde avfyras med en hastighet av 180 patroner i minuten. Den kunde skjuta både högexplosiv och pansarbrytande ammunition. Kanonen kunde installeras i flygplanet på ca två timmar.

T 18B hade en mer aerodynamisk form på nosen än tidigare versioner av Saab 18, vilket minskade bränsleförbrukningen och ökade hastigheten. Efter att Saab 21 utrustas med katapultstol, som visat sig vara ett säkrare sätt att lämna flygplanet på vid nödsituationer, inleddes 1948 en modifiering av T 18B där cockpit byggdes om för att ge plats för två katapultstolar.

Leveranserna av T 18B inleddes 1947 till marinsamverkansflottiljen på Blekinge flygflottilj. Här flögs de tills det att de avfördes åren 1956–1957 och efterträddes av flygplan A 32 Lansen.

Utrustning

Automatkanoner miniatyr|13,2 mm akan m/39 (övre) för signalisten.Magasinlådan åker uppåt när vapnet skjuts för att vapnet ska matas ordentligt. miniatyr|13,2 mm akan m/39 (undre) för spanaren.Detta vapen fanns enbart på B 18A och B 18B under tidigt skede. De monterades bort efter viss tid. Informationen om Saab 18:s beväpning är generellt svårbedömd eftersom den under sin tid i tjänst modifierades för olika ändamål efter stationeringsort. Bland annat byttes eldrören i dess 13,2 mm automatkanoner ut mot 12,7 mm-eldrör runt decennieskiftet 1950.

Den primära typen av vapen i Saab 18 var 13,2 mm automatkanon m/39 (akan m/39). Skillnaden vid den här tidpunkten mellan en automatkanon och en tunga kulsprutor som 12,7 mm Browning 2 var att den förra sköt högexplosiv ammunition. Senare har gränsdragningen istället blivit kalibern, med 20 mm som under gräns. Akan m/39 var ett modernt och effektivt vapen med hög utgångshastighet och en eldhastighet av 1 080 skott i minuten, 200–400 mer än de snabbaste automatkanonerna med 20 mm kaliber. Allt detta gjorde akan m/39 ett mycket effektivt vapen att montera på flygplan.

B18A bestyckades med tre 13,2 mm akan m/39 varav en siktades av piloten/navigatören och var fästad i höger kabinkind med patronledaren (magasinet) i vingroten. Patronledaren höll 300 patroner. De andra var rörliga och monterade bakåt. Även dessa hade 300 patroner var. Signalisten som satt bakom piloten hade en som han kunde använde för att skjuta ner fientligt flyg över och bakom flygplanet. Den hade sitt magasin i en låda till höger om vapnet (från signalistens ögon). Lådan åkte uppåt när vapnet avfyrades för att mata vapnet ordentligt. Spanaren i glasnosen skötte den tredje kanonen och kunde skjuta nedåt och bakåt. Den hade sitt magasin i den andra vingroten och sköt genom ett hål i instigningsluckan. Spanarens akan avskaffades efter 1945. Skälet var att spanaren huvudsakligen blickade framåt samt att vapnet var svåranvänt på grund av dålig sikt bakåt. Detta gick även över på S 18A.

Tidiga B 18B hade kvar spanarens akan, men även denna togs bort ganska snart efter att B 18B kommit i tjänst.

Flera källor och officiella listor nämner en 20 mm akan för både B 18A och B 18B, tillsammans med den fasta 13.2 mm automatkanonen. Denna 20 mm automatkanon finns inte att se på något fotografi, ritning eller i någon manual. Ingen av källorna nämner heller en position för vapnet. Andra källor och en officiell lista nämner att Saab B 18A var beväpnad med endast 8 mm ksp m/22 istället för 13,2 mm akan m/39. Detta betyder troligtvis att vissa flygplan av denna typ var beväpnade med dessa kulsprutor.

Saab 18 modifierades på flottiljerna för olika ändamål. En modifikation var 2st framåtriktade 13,2 mm akan m/39. Om den andra m/39:an ersatte 20 mm m/41:an är inte känt. På F 17 fick B 18B en 37 mm automatkanon av okänd modell. F17 var baserat invid Östersjön är det troligt att kanonen skulle användas mot ubåtar och andra små sjömål. B 18B på F17 fick även en PS-18/A radar från S 18A som gav dem en målfinnarroll samt lysbombfällningsplan.

Det fanns en plan att montera T 18B:s 57 mm automatkanon m/47 i B 18B. Denna skulle monteras i kroppen eller i en balja (vapenkapsel) i bombrummet.

T 18B hade till skillnad från B 18A och B 18B två 20 mm akan m/41A i nosen. Dessa var försedda med trummagasin med 130 patroner vardera. Det är möjligt att spanaren kunde ladda om dessa under flygning då de enligt ritningar var belägna i spanarens utrymme. En liknande ide fanns tidigare på Saab 24. I bombrummet på T 18B kunde man montera en 57 mm automatkanon m/47. Denna kanon kunde skjuta både pansarbrytande och högexplosiva projektiler med eldhastighet om 180 skott i minuten, det vill säga 3 skott per sekund. Den hade ett trummagasin med 40 patroner och en extra i patronrännan men många historier berättar att man laddade en patron i loppet innan man flög iväg (liknande det man gjorde med bkan 1), alltså 42 patroner totalt.

År 1949 testades en ny installation med två 40 mm Bofors automatkanoner i stället för 57 mm akan m/47. Tryckstötarna i samband med eldgivning var dock så stora att plexiglasnosen splittrades vilket gjorde att utprovningen avbröts.

Bomber