Adhd (från engelskans , uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Tillståndet kännetecknas av svårigheter att hålla kvar uppmärksamhet, överdriven rörelseaktivitet och impulsivitet. Symtomen påverkar ofta vardagen i skola, arbete och sociala sammanhang.
DSM-5 klassificerar adhd som ett neuropsykiatriskt tillstånd. Manualen ges ut av American Psychiatric Association. Diagnosen diskuteras både inom medicinsk forskning och i samhällsdebatten.
Språkbruk Förkortningen adhd kommer från engelskan. I svenskan skrivs ordet vanligen med små bokstäver (adhd), men i medicinska och vetenskapliga texter används ofta stora bokstäver (ADHD).
Historia miniatyr|upright=1.1| Tidslinje över förändringar i diagnoskriterier och uppskattad förekomst av adhd enligt USA:s folkhälsomyndighet (CDC)
De första beskrivningarna av tillstånd som i dag liknar adhd varierar beroende på hur väl de tidiga beskrivningarna stämmer med dagens diagnos. Den tyske läkaren Melchior Adam Weikard beskrev 1775 en grupp symtom som i efterhand har jämförts med ADHD. År 1798 beskrev Alexander Crichton ett liknande tillstånd.
På 1930-talet observerade läkaren Charles Bradley att amfetamin förbättrade skolresultaten hos vissa barn som genomgick ett röntgenrelaterat ingrepp. Upptäckten väckte begränsad uppmärksamhet och följdes inte upp förrän flera decennier senare. Under den perioden låg fokus inom psykiatrin sällan på barn, vilket enligt vissa forskare kan förklara det begränsade intresset.
Diagnosutveckling Begrepp och diagnoser har ändrats över tid och överlappar delvis varandra.
minimal hjärnskada (DSM-I, 1952) hyperkinesi hos barn (DSM-II, 1957) minimal hjärndysfunktion (MBD) (1968) organiskt hjärnsyndrom (DSM-II, 1968) uppmärksamhetsbristsstörning – ADD (DSM-III, 1980) DAMP – svensk diagnos mellan 1986 och 1990, senare avskaffad uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitetssyndrom – ADHD (DSM-IV, 1994)
Sedan slutet av 1960-talet har kriterierna för diagnosen utökats och antalet diagnosticerade fall har ökat. Vissa forskare har noterat att kriterierna har breddats över tid. Andra forskare anser att förändringarna har ökat diagnosens tillförlitlighet.
Begreppet add (attention deficit disorder) användes i DSM-III från 1980. Det ersattes av termen ”adhd, huvudsakligen ouppmärksam form” i DSM-IV (1994), men används fortfarande i vardagligt språk. I den internationella klassifikationen ICD-10 förekommer add, medan ICD-11 använder begreppet adhd.
Läkemedelsbehandling Metylfenidat (handelsnamnet Ritalin) började användas på 1960-talet för att behandla överaktivitet hos barn. Forskare har tolkat resultaten som stöd för att orsaken till tillståndet kan vara biologisk.
Andra läkemedel som används vid adhd är dexamfetamin, dextrolevoamfetamin och atomoxetin. Forskningen visar olika resultat. Vissa studier visar förbättrad koncentration och skolprestation, medan andra undersöker långtidseffekter och risk för beroende.
Läkemedelsindustrins roll Frågan om läkemedelsindustrins påverkan på forskningen har diskuterats i flera studier. Enligt vissa forskare har företag anlitat externa skribenter och lobbyorganisationer för att påverka publiceringen av vetenskapliga artiklar. Samtidigt menar andra forskare att samarbetet mellan industri och akademi också har bidragit till att öka kunskapen om behandlingar vid adhd.
Epidemiologi Adhd förekommer hos ungefär 5–7% av barn och ungdomar. Hos vuxna är prevalensen av adhd ungefär 2,5 %. Fler pojkar än flickor har adhd-diagnos, men hos vuxna är könsskillnaden mindre. I Sverige år 2022 hade 10% av pojkar 10–17 år adhd-diagnos och 6% av flickor i samma ålder. Andelen personer med adhd-diagnos har ökat i Sverige under 2000-talet med en mer uttalad ökning åren 2019–2022.
Prognos De flesta barn med adhd kommer i vuxen ålder inte längre att uppfylla diagnoskriterier för adhd. Adhd debuterar under tidig barndom och ungdomstid. Symptom på adhd kan kvarstå i vuxen ålder. Socialstyrelsen estimerar att 11% av flickor och 15% av pojkar kommer att ha en adhd-diagnos innan ökningen kommer att planas ut, men det baseras på att nya fall inte fortsätter att öka .
Orsak Adhd beror på en kombination av genetiska faktorer och miljöfaktorer.
Hypoteser kring vad som orsakar symptomen vid adhd innefattar bland annat att områden i hjärnan fungerar på annorlunda sätt, eller att det kan finnas en obalans av signalsubstanser såsom dopamin i hjärnan.
Orsaken till adhd och vilken behandling som är lämplig är ombdebatterat. En hypotes är en obalans mellan fritt och bundet dopamin. En annan hypotes är nedsatt produktion av noradrenalin och dopamin, något kroppen då skulle kompensera med ökad adrenalinproduktion. Vissa menar att den här hypotesen är rimlig för att centralstimulerande preparat ger önskvärd effekt, medan andra varnar för sådana slutsatser.
Genetik Heritabiliteten för adhd är 70–80 %, vilket betyder att 70-80 % av förekomsten av adhd förklaras av genetiska faktorer. Det finns inte en särskild gen som orsakar adhd utan det finns många gener som kan ha koppling till adhd.
Enligt en studie kan evolutionen kan ha spelat en roll i de höga antalen adhd-diagnostiserade i samhället, särskilt gällande hyperaktiva och impulsiva drag hos manliga individer. Vissa evolutionsbiologer har ställt upp hypotesen att en del kvinnor kan vara mer attraherade av män som är beredda att ta risker vilket i sin tur leder till ökad förekomst av gener som ökar risken för att utveckla (normbrytande) hyperaktivitet och impulsivitet i genpoolen. Andra evolutionsbiologiska hypoteser har postulerat att dessa drag skulle kunna vara en anpassning som hjälpte manliga individer att fungera i stressfyllda och farliga miljöer genom att t.ex. öka impulsivitet och utforskande beteende. I vissa miljöer så kan en del adhd-drag enligt evolutionsbiologiskt perspektiv ha gett personliga fördelar till vissa individer, såsom ett snabbare svar mot rovdjur eller bättre jägarförmågor.
Miljö Miljöfaktorer som ökar risken för adhd har sin inverkan hos personen mycket tidigt i livet, såsom i fosterstadiet eller som nyfödd. Möjliga faktorer som ökar risken är mycket för tidig födsel, exponering för bly i fosterstadiet, och traumatisk hjärnskada.
Forskningen är inte enig angående vissa populärkulturella uppfattningar om vad som kan orsaka adhd, såsom konsumtionen av raffinerat socker, överdrivet tv-tittande, uppfostran, eller kaos inom familjen – däremot kan dessa faktorer förvärra symptomen hos personer med adhd.
Medikalisering Medikaliseringen, det vill säga sjukliggörandet av normala symptom eller funktionsvarianter, av de symptom som förknippas med adhd har varit kontroversiell ända sedan 1970-talet.
Andra akademiker än psykiatriker menar också ofta att adhd är överdiagnostiserat. Att långt fler barn efter år 2000 får en diagnos beror enligt kritikerna bland annat på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ.
År 2014 uttalade sig Keith Conners, som var en av de tidiga förespråkarna för att tillståndet skulle medikaliseras, sig emot vad han ansåg vara överdiagnostisering i en artikel i New York Times.
Samhället De yngsta barnen i en klass har större risk att bli diagnostiserade med adhd som ett möjligt resultat av att de är utvecklingsmässigt efter sina äldre klasskamrater. Beteenden som påminner om adhd förekommer oftare hos barn som har upplevt fysiskt och psykiskt våld. Kritiker av adhd tenderar att visa på hur det är godtyckligt när någon klassificeras som "störd" eller ej, samt att poängtera att det inte är något fel på dessa barn.
Adhd som social konstruktion Teorin om adhd som en social konstruktion poängterar att på grund av att gränsen mellan "normalt" och "avvikande" beteende är fortlöpande socialt konstruerad och reproducerad, respektive validerad av majoriteten av samhällets medlemmar och i synnerhet av läkare, föräldrar och lärare, så kan det därför antas vara subjektiva värderingar och bedömningar som bestämmer vilka diagnostiska kriterier som används och därmed hur många människor som anses ha funktionshindret. Detta anser förespråkarna skulle kunna lett till situationen där DSM-IV kommer fram till att antalet drabbade är tre till fyra gånger så höga som de siffror som anges i ICD-10. Psykiatrikern Thomas Szasz som förespråkar en socialkonstruktivistisk teori angående psykisk ohälsa generellt, har argumenterat för att adhd har "uppfunnits och inte upptäckts". Enligt psykoterapeuten Sauli Suominen kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.
Behandling För behandling av adhd finns olika metoder som väljs beroende på individuella behov och de primära symptomen. Vid upptäckt av adhd hos barn kan en första åtgärd vara att informera barnets familj och skola om orsakerna bakom överaktivitet och/eller bristande koncentration. Genom att anpassa hem- och skolmiljön kan man förebygga olyckor och misslyckanden. Föräldrastödsprogram som är mer eller mindre betingningsbaserade erbjuds. Dessa program lär föräldrarna metoder för att hantera barnet genom positiv förstärkning och konsekvenshantering. Men det kan också röra sig om att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet. När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) år 2013 granskade forskningen om föräldrastödsprogrammen uppfyllde inga studier inklusions- och kvalitetskriterierna. Det gick därför inte att bedöma effekter eller risker och biverkningar.
Behandling med läkemedel Det finns evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel amfetamin eller amfetaminliknande substanser som Concerta och Ritalin) har effekt. En studie uppmärksammad 2019 visade dock på att substanserna påverkar hjärnans utveckling när de ges till barn. Den här typen av psykofarmaka är vanlig och 2006 fick cirka 10 000 barn i åldrarna 0-19 år centralstimulanta, 2018 hade siffran ökat till cirka 50 000. Flera långtidsstudier har även visat att läkemedelsbehandling tenderar att förvärra eller inte göra någon skillnad på lång sikt.
Många av barnen och ungdomarna med adhd som inte är av kombinerad typ anses vara betjänt av farmakologisk behandling erhåller i vissa fall amfetaminliknande preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid. Vid dessa doser anses preparaten dock terapeutiska för individer med en diagnos. Preparaten verkar i förhållandevis låga doser lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymptom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel amfetamin. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med adhd. Exempel på substanser som används vid adhd är: Atomoxetin (är ej ett klassiskt amfetaminliknande preparat, utan verkar på noradrenerga transportörer i hjärnan) Bupropion (är ej ett klassiskt amfetaminliknande preparat utan ett antidepressivum, men påverkar både noradrenalin- och dopaminnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression, och exempelvis rökavvänjning, men även för adhd) Dexamfetamin (är rent dexamfetamin vilket orsakar aktiv utpumpning av transmittorsubstans i synapsklyftan, går under namnet Attentin i Sverige.) Lisdexamfetamin (en prekursor som blir dexamfetamin som orsakar aktiv utpumpning av transmittorsubstans i synapsklyftan, vanligen under märket Elvanse.) Metylfenidat (är ett klassiskt amfetaminliknande preparat som går under flera varumärken i Sverige, såsom Ritalin, Concerta och Medikinet)