Carl Gustaf Tessin, född 5 september 1695 på Tessinska palatset i Stockholm, död 7 januari 1770 på Åkerö slott, var en svensk greve, diplomat, politiker, ambassadör, riksråd och kanslipresident (regeringschef) 1746–1752. Tessin var frihetstidens tongivande kulturpersonlighet och hans konstsamling utgör grundplåten för Nationalmusei samlingar. Han var son till Nicodemus Tessin d.y. och Hedvig Eleonora Stenbock samt gift med Ulla Tessin, född Sparre.
Biografi De tidiga åren Tessin röjde tidigt ett ovanligt konstsinne och fick med understöd av änkedrottning Hedvig Eleonora och Karl XII göra en studieresa till Frankrike, Italien och Tyskland. 1718 kallades han av Karl XII hem från Wien för att bli hovintendent på Stockholms slott.
Tessin bevistade redan 1720 års riksdag, men hans egentliga politiska bana började riksdagen 1723, då han slöt sig till holsteinska partiet och blev ordförande i Mindre sekreta deputationen, som var härden för partiets opposition mot hovet. (Holsteinska partiets mål var att välja Karl Fredrik av Holstein till Sveriges kung.) Flera av Mindre sekreta deputationens betänkanden uppsattes av honom. För sina riksdagsmeriter utnämndes han 1724 till extra ordinarie kansliråd och insattes av kanslipresidenten Arvid Horn i den sekreta kommission, som valde de ärenden man ville hålla hemliga för kung Fredrik I. Som kansliråd föreslog han att Josias Cederhielm skulle få posten som ambassadör i Ryssland. Det gillade inte Horn, som alltmer började ta avstånd från holsteinska partiet. Horns politiska motdrag var att utse Tessin till svensk minister i Wien.
Minister i Wien Från sin position i Wien försökte Tessin korsa Horns planer på Sveriges anslutning till hannoverska alliansen, och då hans bemödanden blev fruktlösa, återvände han för att vid riksdagen 1726–1727 bekämpa Horns politik. Horn hade som synes bytt sida och stödde nu kungen. I kraft av sin nya styrka avskedade kungen Nicodemus Tessin den yngre, som sedan länge haft en framträdande roll i Justitierevisionen och ivrat för holsteinska partiet och en allians med Ryssland. Nicodemus Tessin var ju far till Carl Gustaf Tessin, som förgäves försökte hindra avsättningen. Partivälvningen medförde för honom själv att han uteslöts ur sekreta kommissionen och förlorade allt inflytande i Kanslikollegium. Han blev 1728 faderns efterträdare som överintendent, och företog 1728–1729 en ny utrikes resa, till Paris och tillbaka över London, delvis för slottsbyggnadens räkning.
1731 började han åter få inflytande på riksdagsärendena – han insattes åter i sekreta utskottet och förordnades av ständerna till direktör för Alingsås manufakturverk. Alingsås manufakturverk var ett textilmanufakturverk i Alingsås som hade grundats av Jonas Alströmer och det lades ner 1847. Redan hösten 1723 hade Jonas Alströmer från Holland lyckats införa några vävstolar, ull, färger och dylikt samt två brittiska arbetare. Följande vår kunde en ny sändning överföras, varefter arbetet började komma igång. Alströmer lyckades intressera politiskt inflytelserika personer som Carl Gyllenborg, Daniel Niklas von Höpken, Carl Gustaf Tessin med flera andra inom den krets som senare bildade hattpartiet, och med kung Fredrik I i spetsen som "guvernör" bildades en "societet" vars bolagsordning antogs 10 maj 1725. Vid 1734 års riksdag ur spillrorna av holsteinska partiet, började hattpartiet växa fram, och Tessin anslöt sig småningom till detta.
1735–1736 tjänstgjorde han som svensk minister i Wien och gjorde under denna beskickning även ett kortare besök i Italien. Efter återkomsten till Sverige kastade sig Tessin med iver in i den politiska kampen på Horns motståndares sida och uppställdes vid 1738 års riksdag som hattarnas kandidat till lantmarskalk. Ett mindre väl betänkt försök av drottning Ulrika Eleonora att hindra hans val gjorde hans seger ännu mera lysande. Den 20 maj 1738 sammanträdde ständerna. Riksdagen präglades av ett missnöje mot Arvid Horns försiktiga fredspolitik. Missnöjet ledde till bildandet av Hattpartiet som fick en bred majoritet i Riddarhuset. Det vanligtvis viktiga valet av lantmarskalk ledde till att Hattpartiets kandidat Carl Gustaf Tessin vann en stor seger. Som lantmarskalk bidrog han kraftigt till att mössrådet störtades, men då de segrande hattarna ville göra honom till riksråd och möjligen även till kanslipresident, avböjde han anbudet. Däremot mottog han av sekreta utskottet uppdraget att med den mest vidsträckta fullmakt resa till Paris för att utverka Frankrikes bistånd mot Ryssland. På utresan fick han därjämte som ambassadör göra ett kort besök i Köpenhamn för att söka vinna Kristian VI för en anslutning till Sverige och Frankrike.
17 mars 1735 antogs Carl Gustaf Tessin som den förste medlemmen av frimurarlogen Greve Wrede Sparres loge Tidskriften Frimuraren nr 4 2009. Sammankomsten, vilken ägde rum i Stenbockska palatset, leddes av greve Axel Wrede Sparre.
Ambassadör i Paris 1739-42 Som ambassadör i Frankrike 1739–1742, firade Tessin triumfer i Paris' salonger och konstnärskretsar, men visade sig i hög grad obetänksam som statsman. Han tog för givet att Frankrike var villigt att stödja ett svenskt revanschkrig mot Ryssland, och skapade genom sin diplomatiska oskicklighet ett ansträngt förhållande mellan länderna. Det trångmål, som hattarna därmed råkade i, skulle troligen även för Tessin ha kunnat medföra betänkliga följder, men utbrottet av österrikiska tronföljdskriget gav den svenska krigspolitiken vind i seglen, och därmed började Tessins stjärna åter stiga.
Frankrike beviljade stora subsidier. Tessin slöt 1741 ett förmånligt handelsfördrag med detta land; kriget mot Ryssland förklarades, och Tessin upphöjdes samma år frånvarande till riksråd och fick av ständerna stora penningbelöningar, för att täcka de stora förluster ambassaden hade efter omfattande slöseri. Efter hemkomsten blev han 1742 rikskansliråd, men krigets olyckliga utgång framkallade kritik mot dess upphovsmän och den engelske ministern fördömt kriget i en inlaga till regeringen, nedlade Tessin 1743 rådsämbetet och begärde undersökning av sitt förhållande.
Följden blev ett berömmande utlåtande av sekreta utskottet och en uppmaning av ständerna till kungen att förmå honom kvarstanna i rådet. Då Adolf Fredriks val till tronföljare 1743 höll på att medföra krig med Danmark, sändes Tessin samma år dit som ambassadör och lyckades åstadkomma en uppgörelse, som för tillfället avvände krigsfaran och därmed befriade Sverige från behovet av Rysslands hjälp.
Överstemarskalk hos Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika 1744 hämtade han i Berlin Adolf Fredriks brud, Lovisa Ulrika. Genom sitt lysande uppträdande och sina vittra intressen slog Tessin i hög grad an på prinsessan, och själv blev han så intagen av hennes älskvärdhet, att Gustav III till och med påstått, att han var förälskad.
1745 blev han överstemarskalk vid det unga hovet, och tronföljarparets förklarade gunstling, och spelade första rollen i Lovisa Ulrikas glada och vittra hovliv. Denna vänskap medförde även politiska följder. Genom Tessin drogs Adolf Fredrik över till hattarna och råkade därför i spänt förhållande till sin förra beskyddarinna, kejsarinnan Elisabet. Ryssland sågs som ett hot, vilket föranledde åtskilliga hattar att tillmötesgå Lovisa Ulrikas, och de franska och preussiska hovens önskningar om en utvidgning av svenska konungamakten. Då Tessin varit det förnämsta verktyget för Adolf Fredriks omvändelse och säkerligen icke utan grund ansågs som prinsessans närmaste förtrogne med avseende på suveränitetsplanerna, blev han i högsta grad föremål för Elisabets hat. Hon manifesterade det genom att låta sin minister Johan Albrecht von Korff officiellt varna Adolf Fredrik för Tessin.
Kanslipresident och guvernör för prins Gustav (III) Då begärde denne en undersökning av sin ämbetsförvaltning och att tillsvidare få utträda ur rådet. Han förmåddes dock att kvarstå. Men då han samma år utsågs till kanslipresident, efter Carl Gyllenborg, vägrade han mottaga förtroendet för att inte alltför mycket utmana Ryssland. Som rikskansliråd fortfor han ändå att sköta den tills vidare obesatta kanslipresidentsysslan.
Nya hotelser från Ryssland föranledde honom att 31 mars 1747 efter ett långt försvarstal för sig själv i ett särskilt sammankallat plenum plenorum begära befrielse även från kanslirådsbefattningen, men han lät sig övertalas att kvarstå.
Som chef för kansliet kom han även att leda rättegången mot Alexander Blackwell, vid vilket tillfälle han lät förleda sig till en ganska upprörande grymhet.
16 juni samma år tillät sig von Korff, denna gång hos regeringen, ett nytt anfall på Tessin. Men hattarna hade då befäst sin makt, och betygade Tessin sitt förtroende, varefter denne mottog kanslipresidentskapet. Omedelbart därefter utsågs han av riksdagen enligt tronföljarparets önskan till guvernör för prins Gustav (sedermera Gustav III). Fastän denna befattning endast varade under Gustavs barndom, utövade Tessin mycket inflytande på sin lärjunge. Under Tessins kanslipresidentskap infördes (1748) ordensväsendet i Sverige, sannolikt på hans initiativ. 1749 underskrevs en vänskapspakt mellan Danmark och Sverige. Pakten beseglades genom prins Gustavs förlovning med danska prinsessan Sofia Magdalena – båda fyllda tre år.
Brytningen med kungafamiljen På grund av detta kom Lovisa Ulrika att häftigt ogilla Tessin. Missmodig frånträdde Tessin på Adolf Fredriks kröningsriksdag kanslipresidentskapet, 1752. Han erhöll därvid visserligen på kungens förslag livstids förläning för sig och sin hustru på Läckö kungsgård, men om han hoppades, att hans avgång skulle medföra en försoning, bedrog han sig. Efter ett häftigt uppträde med kungen och drottningen lämnade han 30 januari 1754 även guvernörskapet och överstemarskalksämbetet. Då ständerna 1756 godkände den förra avsägelsen, lät de honom behålla lönen som pension för sig och sin hustru.
Trots pensionen var Tessins affärer nu i ohjälplig förvirring. Redan 1746 hade han måst sälja sitt myntkabinett till Lovisa Ulrika. 1757 såldes hans bibliotek till kronprinsen; handteckningarna övertog konungen, och naturaliekabinettet gick 1762 till Danmark. Nedtryckt av ekonomiska bekymmer och av grämelse över förlusten av hovgunsten, drog han sig alltmer undan det offentliga livet till sin egendom Åkerö, i Södermanland, och sedan han 1761 fått en skrapa av ständerna för sin medverkan till Sveriges inblandning i Sjuåriga kriget, avsade han sig samma år rådsämbetet, men fick lönen i pension. Samtidigt, avgick han även från kansleriatet för Åbo universitet, som han beklätt sedan 1745.
Åkerö som sommarslott miniatyr|höger|Åkerö gamla slott i Sueciaverket, omkring 1680.
År 1748 köpte Carl Gustaf Tessin och hans grevinna Ulla Sparre godset Åkerö i Bettna socken i Sörmland för att ha ett vackert ställe att dra sig tillbaka till. Det tidigare stenhuset med torn hade uppförts av ätten Bielke, men det hade blivit skadat av en brand 1660 och revs 1749. Nu skulle det ersättas av en elegant och bekväm herrgård i den franska smaken. Byggnaden stod färdig 1759 och den präglas av en förening av det eleganta och det praktiska. Bostadsrummen förlades till bottenvåningen och man byggde endast en lägre gästvåning en trappa upp. Till sitt sommarslott med förslag till överljus i gästrumskorridoren och toalettrum i modern mening, det var så kallade "lieus" (ställen). Att han skulle ansluta till det franska bostadsskicket och leva i bottenvåningen var självklart. Detta ångrade han emellertid bittert, när fukt och mögel tärde på hans hälsa.
miniatyr|Åkerö slott, tapeter i trompe l'œil-stil i det största rummet i norra flygeln är utförda av hovmålaren Johan Pasch (1758).