Krutkonspirationen var ett upprorsförsök 1605 iscensatt av en grupp engelska katoliker. Avsikten var att mörda Englands kung Jakob I genom att spränga det engelska överhuset i Westminsterpalatset för att sedan återinföra en katolsk regim i England. Planen avslöjades dock och konspiratörerna dödades när de besköts under ett flyktförsök eller avrättades efter att ha dömts för högförräderi.
Konspirationens upphovsman och ledare Robert Catesby planerade att spränga det engelska överhuset i Westminsterpalatset under parlamentets öppnande den 5 november 1605. Efter detta dåd var planen att få till stånd ett uppror i Midlands i syfte att kidnappa Jakobs då nioåriga dotter Elisabet Stuart och placera henne på tronen som katolsk drottning. Catesby värvade tolv konspiratörer vilka var John och Christopher Wright, Robert och Thomas Wintour, Thomas Percy, Guy Fawkes, Robert Keyes, Thomas Bates, John Grant, Ambrose Rookwood, Francis Tresham samt Everard Digby. Fawkes, som under många år stridit som legosoldat, var den som skulle genomföra själva sprängningen.
Konspirationen avslöjades genom ett anonymt brev daterat 26 oktober 1605, ställt till William Parker, 4:e baron Monteagle. Vid en genomsökning av källarvalvet under Westminsterpalatset natten till den 5 november togs Fawkes på bar gärning med 36 kruttunnor. Fawkes anhölls och när detta kom till de övriga konspiratörernas kännedom valde flertalet att fly London. Den 7 november nådde gruppen Holbeche House, på gränsen till Staffordshire, där de gjorde uppehåll för natten. Följande morgon anlände Richard Walsh, som var High Sheriff of Worcestershire, med en styrka på omkring tvåhundra man och i eldstriden som följde dödades Catesby, Percy och bröderna Wright. De överlevande greps och i domstolsförhandlingar den 27 januari 1606 avkunnades en dödsdom mot samtliga. Tresham hann avlida av sjukdom innan domarna verkställdes, men de övriga avrättades genom hängning, dragning och fyrdelning.
Bakgrund Religion i England
miniatyr|stående|Elisabet I av England (på bilden) avbröt Maria I av Englands tidigare försök att återinföra katolicismen i England. När Henrik VIII av England bröt med Rom 1534, som en följd av dispyten gällande hans önskan att upplösa äktenskapet med Katarina av Aragonien, innebar det startskottet för en decennielång period av instabilitet och religiösa motsättningar där protestantismen vann allt mer mark. Åren efter Henriks död präglades av förtryck av katoliker, med undantag av Maria I av Englands fem år på tronen då hon avsåg att återinföra katolicismen i England, en process som avbröts när Elisabet I av England efterträdde henne. Elisabets önskan att återföra England på vägen mot protestantism var mer ett utslag av politisk pragmatism än personlig religiös övertygelse och den statskyrka hon skapade i och med 1559 års Elizabethan Religious Settlement var avsedd att vara mer inkluderande gentemot landets katoliker. Dock fungerade denna "gyllene medelväg" också som en grogrund för missnöje bland mer konservativa eller radikala fraktioner främst bland katoliker, som förlorat mycket makt och inflytande, men även hos protestanter som ville se mer långtgående förändringar.
Tronföljd Elisabet gifte sig aldrig, fick inga barn och vägrade att utse en tronarvinge. Många engelska katoliker hade länge sett hennes katolska släkting Maria Stuart som den rättmätiga arvingen till den engelska tronen, men hon hade avrättats den 8 februari 1587. Robert Cecil, som var Secretary of State vid tidpunkten, förhandlade i hemlighet med Marias son Jakob VI av Skottland om att han borde göra anspråk på den engelska tronen.Jakobs morfar, Jakob V av Skottland, var kusin till Elisabet I av England. Månaderna innan Elisabets död hade Cecil förberett för att Jakob skulle kunna ta över tronen. Andra katoliker föredrog Jakobs kusin Arabella Stuart eftersom hon var engelskfödd, till skillnad från Jakob. Ett antal exilkatoliker verkade för att infantinnan Isabella av Spanien, dotter till Filip II av Spanien, skulle bli Englands drottning efter Elisabet.
När Elisabets hälsa försämrades ökade myndigheternas oro, varför man beslöt att fängsla dem som ansågs vara ledande papister och samtidigt flytta Stuart närmare London för att förhindra att hon skulle bli kidnappad. Trots att det vid Elisabets död fanns flera personer med starka anspråk på tronen gick maktskiftet smidigt.Heir presumptive som nämndes i Henrik VIII:s testamente var Edward Seymour, baron Beauchamp av Hache och Anne Stanley samt att Arabella Stuart hade ett anspråk på tronen. Jakobs succession tillkännagavs samma dag som Elisabet avled, den 24 mars 1603. Beslutet möttes av huvudsakligen positiva reaktioner och till och med flera ledande katoliker visade sitt entusiastiska stöd. Även ett antal jesuitpräster uttryckte officiellt sitt gillande trots att deras blotta närvaro i England var fog för dödsstraff. Jakob beordrade vapenvila i kriget mot Spanien och Filip III av Spanien skickade sitt sändebud, Juan de Tassis y Acuña, 1:e greve av Villamediana, för att framföra sina gratulationer till den nytillträdde kungen.
Under decennier hade England styrts av en monark som vägrade förse landet med en tronarvinge, men Jakob I av England anlände med flera framtida arvingar och hans fru, Anna av Danmark, var dotter till Fredrik II av Danmark. Deras äldsta barn, nioårige Henry Frederick, ansågs vara både stilig och självsäker och tillsammans med de två yngre barnen, Elisabet och Karl, var det tillräckligt med bevis på att Jakob kunde tillgodose behovet av arvingar för ett fortsatt protestantiskt styre.
Jakobs första år som kung miniatyr|stående|Jakob I av England blev kung efter att drottning Elisabet hade avlidit den 24 mars 1603. Jakobs inställning till katolicismen ansågs vara mer sansad, möjligtvis även tolerant, än hans föregångares. Jesuiten Oswald Tesimond tolkade Jakobs tidiga löften som att han inte tänkte låta en persons trosinriktning stå i vägen för eventuella karriärsval. Jakob lovade att inte förfölja de katoliker som höll sin tro privat, så länge de inte bröt mot lagen, och han ansåg att exil var ett bättre alternativ än dödsstraff. Jakob kan ha gett katoliker fler löften, men i så fall gavs dessa bara muntligt. Både katoliker i och utanför England hoppades att martyrskapet som Jakobs mor genomled skulle göra honom mer benägen att konvertera till katolicismen. Jakob mottog ett diplomatiskt sändebud från Albrekt VII av Österrike, härskare över de kvarvarande katolska territorierna efter att ha legat i krig i över trettio år med engelsktrogna protestantiska rebeller. Flera exilkatoliker som deltagit i detta krig såg gärna att man med våld skulle tillsätta en katolsk kung i England, men efter Spaniens misslyckade invasion av England 1588 insåg de flesta påvetrogna att det skulle ta lång tid innan de kunde få se en katolik på tronen i England.
Under slutet av 1500-talet var katoliker inblandade i flera försök att mörda protestantiska ledare runt om i Europa och i England och det fanns bland annat planer på att förgifta drottning Elisabet. 1598 rättfärdigade jesuiten Juan de Mariana i De reye et regis institutione uttryckligen attentatet mot Henrik III av Frankrike, som 1589 knivmördats av dominikanmunken Jacques Clément, och fram till 1620-talet uttryckte ett antal katoliker att furstemord kunde vara en berättigad metod att frigöra sig från tyranni. Flera av de texter Jakob lämnade efter sig från denna tid var färgade av hans rädsla över att utsättas för ett katolskt attentat.
Tidigare konspirationer När det blev allt tydligare att Jakob inte tänkte verka för att förföljelsen av katoliker skulle upphöra bestämde sig delar av det katolska prästerskapet för att ta saken i egna händer. De båda prästerna William Watson och William Clark planerade tillsammans med bland andra George Brooke och lord Grey att kidnappa Jakob och hålla honom fängslad i Towern tills han gick med på att behandla katolikerna på ett mer humant sätt. Robert Cecil fick kännedom om konspirationen från flera håll, bland annat från ärkeprästen George Blackwell, som beordrade sina präster att inte delta i sådana intriger. Vid ungefär samma tid planerade bland andra Brookes bror lord Cobham, Griffin Markham och Walter Raleigh att ersätta Jakob och hans familj med lady Arabella Stuart. De ansökte om finansiering från Henrik IV av Frankrike, men utan resultat. Alla inblandade i dessa båda konspirationer greps i juli 1603 och rättegångar mot dem hölls senare samma höst. Brooke dömdes till döden och han avrättades den 5 december 1603, men Jakob, som inte ville få en alltför blodig start på sin tid som kung, benådade Cobham, Grey och Markham när de låg på schavotten. Även Raleigh blev benådad några dagar senare. Arabella Stuart själv förnekade all kännedom om några konspirationer. Watson och Clark, vars handlingar fördömdes av påven, avrättades den 9 december respektive 29 november 1603. Att de hade avslöjats av katoliker var avgörande för undvikandet av vidare förföljelser och Jakob visade sin tacksamhet genom att benåda edsvägrare och ge uppskov på de böter som utkrävdes av katoliker som inte deltog i kyrkans gudstjänster.
Den 19 februari 1604 fördömde Jakob katolicismen, delvis som en följd av en underrättelse om att påven skickat en rosenkrans till hans hustru Anna. Anna hade konverterat till katolicismen några år tidigare, något som inte blev känt förrän efter hennes död. Tre dagar senare beordrade Jakob alla jesuiter och katolska präster att lämna landet inom en månad, och han började återigen kräva in de böter han påtvingat katolikerna. Jakob skiftade nu fokus bort från bekymren med landets katoliker till att istället försöka skapa en union mellan England och Skottland. Han utsåg skotska adelsmän till sitt hov, vilket visade sig vara impopulärt i det engelska parlamentet och än mer missnöje uppstod när Jakob tillät dessa adelsmän att driva in olydnadsböterna mot katolikerna. 1605 bötfälldes 5 560 personer för att de inte deltog vid protestantiska gudstjänster, varav 112 var markägare. De mest välbärgade katolikerna som vägrade dömdes att betala £20 i månaden. De med mer måttliga inkomster tvingades betala två tredjedelar av sina årliga hyresintäkter och katoliker från medelklassen skulle betala en shilling i veckan om de vägrade delta i gudstjänsterna. Efter att Jakob kom till makten samlades det in ungefär £5 000 om året av denna sortens böter.
Den 19 mars 1604 höll Jakob sitt första öppningstal för parlamentet där han talade om sin önskan att säkerställa freden i England, men bara om den gjordes under "bekännelsen av den sanna tron." Han talade även om ett förbund mellan landets kristna och upprepade sin vilja att undvika religiösa förföljelser. För katoliker i allmänhet stod det klart utifrån talet att Jakob inte ville att de skulle öka sitt inflytande eller bli fler om de hoppades på att bli en accepterad religion i England. För många katoliker framstod Jakobs tal som oförenligt med de tidigare löftena runt vilka de hade byggt sina förhoppningar. En vecka efter öppningstalet informerades Jakob om 900 personer som gått emot den engelska kyrkan i Normanby och den 24 april lades en proposition fram i parlamentet som hotade alla katoliker i England att klassas som fredslösa.
Strategin utarbetas