Frankrikes historia utmärks av landets inre motsättningar och dess konflikter med sina grannländer.
En tusenårig konsolideringsperiod föregick den egentliga statsbildningen och med sitt centrala läge i Europa har Frankrike varit involverat i återkommande krig mot alla sina grannländer. Även Frankrikes inre konflikter och politiska omvälvningar har haft mycket stor inverkan på resten av världen. I den franska politiken har genom historien regioner stått mot regioner, religion mot religion, kyrka mot stat, kungar mot påvar, stat mot individer, landsbygd mot stad och det brukar sägas att Frankrike skapades trots sig självt, att alla fransmän älskar sitt land men samtidigt anklagar alla landsmän för att inte göra det. Det beror delvis på att många regioner under lång tid delat gemensam historia, kultur, dialekter eller språk med sina grannländer. Till exempel Haut-de-France regionen, Alsace och Lorraine i norra Frankrike. Kolonialism har också haft en stor betydelse för Frankrike under 1900-talet och även dess nuvarande statsbildning är resultatet avec kolonialism.
Förhistorisk tid thumb|350px|Menhirer i Carnac. Stenverktyg upptäcktes vid Chilhac (1968) och Lézignan-la-Cèbe 2009 som tyder på att förhistoriska människor kan ha funnits i Frankrike redan för 1,6 miljoner år sedan.
För omkring 25 000 år sedan fanns det i nuvarande Frankrike samhällen som framställde konst och enkla flintredskap.
Många 15 000 år gamla grottmålningar, som bilderna av verklighetstrogna djur i Lascaux, finns i Montignac i Dordogne. Typiskt för dessa målningar är avsaknaden av människogestalter. Sådana förekommer endast som statyetter av kvinnor med stora bröst.
Betydligt rikligare blir spåren i form av lerkärl och byggnader efter människorna som levde där för 12 000 år sedan (yngre stenålder).
Lämningar i till exempel Cys-la-Commune, Berry-au-Bac och Carnac tyder på att det redan omkring 5000 f.Kr. uppstått fasta bosättningar, enkla sociala hierarkier och någorlunda väl utvecklad religion. Berömda är de religiösa kultplatserna med sina menhir (stående stenar), cromlech (ringar av menhirer) och dolmen (stora flata stenar ovanpå menhirer). Dock kan ytterst få enskilda folkslag identifieras från denna period.
Mellan 4500–1000 f.Kr. började jordbrukssamhällen etableras kring Frankrikes alla fyra flodsystem, och efter dem finns det rikliga fynd, till exempel i Parisbäckenet, i Rhônedalen och i södra Languedoc. Dessa människor hade av allt att döma utvecklat ett politiskt och religiöst nätverk som bedrev handel med stora delar av kontinenten och till och med etablerade egna kolonier.
Arkeologiska fynd tyder på att många boplatser, som varit bebodda sedan stenåldern och bronsåldern, övergavs i början av järnåldern omkring 850 f.Kr. varpå en socialt och militärt orolig tid följde.
Det keltiska Gallien Huvudartikel: Kelter thumb|300px|Kelternas utbredning i Europa mellan 800 och 400 f.Kr. Den gula arean visar kelternas ursprungliga utbredning, den gröna La Tene-kulturen samt den orangea arealen med möjligt keltiskt inflytande kring 400 f.Kr. De första skrivna källor som omnämner det som sedermera blivit Frankrike är grekiska. Förutom historikern Thukydides beskrivning av den feniciska handelskolonin i Massalia (dagens Marseille) omkring 600 f.Kr. omnämns bara kimmerier i norr och ligurer i syd (möjligen i förhållande till Rhône) utan ytterligare geografisk information.
Aristoteles är den som först omnämner kelterna (keltoi) mellan Rhône och Alperna omkring 350 f.Kr. och ger en föga insmickrande bild av ett krigiskt folk med barbariska seder. Vid denna tid expanderade kelterna långt utanför dagens Frankrike så långt som till Donaudeltat och dessa skrivna källor säger därför mycket lite om det kommande Frankrike.
Kelterna började dock befolka Frankrike redan efter 1000 f.Kr. och mer är känt om kelterna än om något annat metallåldersfolk från denna tid, dels genom rika arkeologisk fynd i form av vapen, rustningar, verktyg och prydnadsföremål i guld och andra dyrbara metaller, men också genom spår av språk och bland annat grekiska och romerska beskrivningar av hur kelterna levde i ett väl utvecklat socialt system. I detta samhälle utgjorde böndernas arbete den viktigaste faktorn för välstånd, ett välstånd som kontrollerades av en krigaradel liknande den senare feodalismen. Karaktäristiskt är de relativt stora kungadömen som styrdes av denna krigararistokrati. Denna keltiska adel lät sig begravas med vapen och vagnar i bland annat Vix grav i Vix i Côte-d'Or i Burgund och i Hochdorf i nuvarande Baden-Württemberg.
Den grekiske geografen Strabo har beskrivit ett handelssystem som omfattade hela Gallien och de södra delarna av England och keltiska gravar innehöll lyxföremål från runtom Medelhavet, i första hand Egypten, vilket ger en antydan om periodens omfattande handelsutbyte.
Kelterna utövade en religion som såg olika naturformationer som heliga platser som var hem för naturandar. Ett prästerskap, druiderna, fungerade både som religiösa ledare och som medlare i konflikter mellan adliga ledare. Druiderna betraktade misteln som en symbol för livet och praktiserade människooffer.
Även om den keltiska kulturen på många sätt kunde mäta sig med den romerska, kunde den aldrig uppbringa samma enighet. Kelterna utgjorde aldrig ett enat folk utan stred lika ofta med varandra som de slogs mot andra.
Antiken Det romerska Gallien thumb|300px|Akvedukten vid Pont du Gard Huvudartikel: Gallien Gallerna var uppdelade i flera stammar som under lång tid levde på väl avgränsade områden, vilka ganska väl återspeglar de städer som romarna senare grundade och också ganska väl stämmer överens med dagens departementsgränser. Vid denna tid påverkades gallerna starkt av handelsförbindelserna med Massalia och Medelhavet men utgjorde ändå ett etniskt enhetligt och stabilt område. Romarna gjorde inte heller någon större åtskillnad mellan de olika folken i och kring dagens Frankrike. Även om de talade om belgae, cimbri, alemani, boii, marcommani eller averni innebar det i princip samma sak.
Roms närvaro i Gallien började omkring 200 f.Kr. och det var då frågan både om försvar mot gallisk plundring och expansion, och om en strategisk, romersk expansion över Alperna. Redan 121 f.Kr. hade det romerska Gallien utvidgats till att omfatta Vienne (strax söder om dagens Lyon) och Toulouse. Nya romerska städer som Aix, Arles och Nîmes förbands inom kort av romerska vägar och försågs med akvedukter som den i Pont du Gard. 59 f.Kr. anlände Julius Caesar till Gallien för att medla mellan gallerna och germanerna. Han utnyttjade snart sin roll till att utvidga Roms gränser och hans våldsamma framfart ledde 52 f.Kr. till ett folkligt uppror under hövdingen Vercingetorix snabbt slogs ner. Romaniseringen av Gallien gick därefter snabbt och gallerna tog snart till sig den nya tekniken, administrationen och kulturen. Nya städer som Narbonne, Lyon, Paris, Trier, Toulouse och Bordeaux grundlades och latin kom att allt mer ersätta keltiskan. Det vulgärlatin som talades av soldater och slavar blev grunden till dagens franska och vid de utbildningscentra som växte fram i Reims, Toulouse, Autun och Bordeaux verkade lärda som Eumenius och Ausonius.
Barbarernas Gallien Huvudartikel: Gallo-romersk kultur
Under 400-talet började det romerska riket att falla samman på grund av inre konflikter mellan de styrande kejsarna och generalerna och på grund av den invasion av plundrande germaner, goter och hunner som vällde fram över Europa. Gallien hade snart delats upp mellan olika barbariska folk: västgoter i Akvitanien, burgunder längs med Rhône och Saône, alemanner i Alsace, och franker väster om Rhen. Det som återstod av det romerska inflytandet vid denna tid var kristendomen, det alltmer vulgariserade latinet och ett nätverk av städer och vägar. Under biskop Martin av Tours kristnades snart den gallo-romerska aristokratin och i Gallien fanns snart 64 biskopsdömen som styrdes av 17 ärkebiskopar och det var ofta biskoparna som organiserade försvaret mot barbarerna och dömde vid tvister.
Medeltiden Huvudartikel: Frankrike under medeltiden
Frankerna Huvudartiklar: Franker, Merovinger, Karolinger thumb|right|Karl den store kröns av Leo III thumb|right|Historisk karta över de karolingiska rikena år 888 Med sin seger över Syagrius 486 erövrade Klodvig, ledare för de saliska frankerna i öst, de ännu romerska territorierna mellan floderna Loire och Somme omkring dagens Paris och därmed hamnade större delen av norra Frankrike under dennes regering. 498 antog han som förste germanske kung katolicismen och avsade sig arianismen som fortfarande var stark bland de germanska stammarna. Vid slaget i Vouillé 507 besegrade han, tillsammans med burgunderna, visigoterna och vid Klodvigs död 511 sträckte sig hans rike ner till Pyrenéerna. Klodvigs fyra söner delade enligt germansk sed sin fars rike mellan sig, liksom deras söner gjorde efter dem, och de ständiga striderna i det frankiska riket ledde till att kontrollen alltmer försköts från den merovingiska till den karolingiska ätten och 751 kunde Pippin den lille, son till Karl Martell, slutligen inta kungatronen.
Med Pippins son Karl den store utökades den karolingiska makten till att omfatta stora delar av Europa. 771 kom hela det frankiska riket under hans krona och till hans rike inkorporerades därefter Lombardiet 774 och Bayern 788. Han besegrade 796 avarerna på Donauslätten och undanträngde 801 muslimerna i Spanien ända ner till Barcelona innan han till slut lyckades underkuva saxarna 804. För att gengälda Karl den stores politiska stöd till påvedömet lät påven Leo III år 800 kröna Karl den store till romersk kejsare.
Under de sista åren av Karl den stores regeringstid började vikingar tränga in i rikets norra och västra delar. Efter Karls död 814 misslyckades hans tronarvingar att upprätthålla den politiska stabiliteten i landet och det en gång så mäktiga kejsardömet började falla samman. Ingenting kunde längre hindra vikingarnas fortsatta frammarsch; deras fruktade skepp visade sig allt längre upp på floderna Seine, Loire och andra vattendrag och de spred terror och ödeläggelse omkring sig. 843 mördade de biskopen i Nantes och några år senare brann kyrkan Saint Martin i Tours. Uppmuntrade av sina framgångar plundrade de Paris 845. Karl den enfaldige (898–922), vars rike omfattade större delen av dagens Frankrike, tvingades att till vikingar överlåta ett stort landområde kring Seines mynning, vilket senare kom att bli Normandie.
Det frankiska riket delades åter vid Ludvig den frommes död (Karl den stores son, kejsare 814–840), efter fördraget i Verdun 843. Det förenades åter 884–887 under Karl den tjocke varefter kejsartiteln övergavs i det som kom att bli det franska kungadömet.
Capetingerna miniatyr|Hugo Capets sigill, kung av Frankrike 987-996. thumb|right|Detaljerad historisk karta över Frankrike och England runt år 1180 med den engelske kungen Henrik II:s besittningar markerade med orange Huvudartikel: Capetinger Senare delade karolingerna sina föregångares öde och efter en maktkamp mellan de två familjerna tillträdde Hugo Capet 987 tronen. Huset Capet, capetingerna, skulle, med sina grenar Valois och Bourbon, komma att styra Frankrike under de följande 800 åren.
Med början i den karolingiska eran och fortsättning under den capetingiska tog gradvis flera viktiga institutioner form vilka kom att få mycket stor betydelse under de sekler som följde: kronan tillerkände adeln den lokala, administrativa makten inom sina respektive domäner i utbyte mot deras (ibland mycket ringa) lojalitet och militära stöd. Denna nya ordning gjorde att den nya kungadynastin till en början hade direkt kontroll endast över ett område kring dagens Paris medan mäktiga makthavare som grevarna i Blois under 900- och 1000-talen genom äktenskap och olika arrangemang med den lägre adeln kunde kontrollera stora områden i resten av landet.