miniatyr|Mossefossen och Moss Järnverk sommaren 1800, akvatint av J.W. Edy. En av de viktigaste grunderna till att järnverket byggdes vid Moss var forskraften. miniatyr|Moss Järnverks administrationsbyggnad, känd som "Konventionsgården". miniatyr|Karta över Moss från 1834, Moss Järnverk syns klart norr om Mosseelven. miniatyr|Kartskiss över Moss Järnverks cirkumferens (mörk halvcirkel rund Moss), Arendalsfältet (ljusrött område runt Arendal), gruvor (märket med gruvsymbol), sjötransport med malm från gruvor till Moss Järnverk (röda pilar) och viktigaste konkurrenter i Norge.
Moss Järnverk var ett järnverk i Moss i Norge, grundat 1704. Verket var i många år stadens största industri, och med kraft från MossefossenMossevassdraget Moss byleksikon: MossefossenLokal historiewiki: Mossefossen blev malm, huvudsakligen från Arendalsfältet i nuvarande Arendals kommun, nersmält och bearbetad till en mängd olika produkter. Från mitten av 1700-talet var verket Norges ledande försvarsindustri och göt hundratals tunga kanoner i järn. Norges första valsverk för järn anlades också där.
Moss Järnverk hade flera framträdande ägare, bland andra Bernt Anker och Herman Wedel-Jarlsberg, och särskilt under den förstnämndes ägande var verket något av en attraktion för besökande. Moss Järnverks administrationsbyggnad, den så kallade Konventionsgården, är känd för att den användes under förhandlingarna av Konventionen i Moss år 1814.
Vid mitten av 1800-talet fick verket ökad konkurrens från svenska och engelska järnverk. I kombination med stigande priser på träkol försvann lönsamheten varvid järnverksdelen lades ner år 1873. Moss Järnverk såldes för 115 000 spesiedaler (en gammal norsk myntenhet) år 1875, och området verket låg på togs över av vad som sedan blev emballagefabriken M. Peterson & Søn (senare Peterson), som drev verksamhet där till dess företaget försattes i konkurs 2012. Idag ägs marken av rederiet Leif Höegh & Co.
Bakgrund och etablering miniatyr|Plats i Telemark där det förekom järnutvinning. I vad som idag är Norge har järn utvunnits och bearbetats i över tiotusen år.Fra jernverkenes historie i Norge, sida 13 Den första järnproduktionen använde limonit som förädlades, med en metod kallad järnutvinning, till råjärn för ytterligare bearbetning. Sådan tillverkning av järn var emellertid lokal och skedde i liten skala. Mycket arbete krävdes för att utvinna små kvantiteter av järn.
På 1500-talet växte intresset för utvinning av malm i Europa, och grunden för modern bergsvetenskap lades av tysken Georgius Agricola.Fra jernverkenes historie i Norge, sida 28 I den norska delen av Danmark-Norge hittades bland annat förekomst av järnmalm. I södra Norge var järnfynden rikast i Arendalsfältet vid Arendal, men på grund av behovet av trä till produktionen av träkol för masugnarna och vattenkraften för att driva masugnarnas blåsbälgar, anlades ofta järnverk på andra platser än vid malmgruvorna.I efterhand blev det i själva verket träkolstillgången – skogen – som avgjorde järnverksutvecklingen. Tidigt pågick en decentralisering vid många verk med sikte på att utnyttja skogens bäst och billigast möjligt. Från Fra jernverkenes historie i Norge, sida 57 Vid Moss var det god tillgång på kraft från Mossefossen, det fanns mycket skog och läget vid fjorden gjorde inskeppning av råvaror och utskeppning av färdiga produkter enkel.
År 1704 började den danske ämbets- och förrättningsmannen Ernst Ulrich Dose arbetet med att etablera ett järnverk vid Moss,Moss Jernverk, sida 22 och samma år besökte den dansk-norske kungen Frederik IV Moss två gånger,Moss Jernverk, sida 20 något som påverkade etableringen positivt. Utöver att köpa upp tomter och få tilldelat sig fallrätt och tillgång till järnmalm, fick det planerade verket en så kallad cirkumferens, ett område med en radie på cirka 2,5 mil där bönderna var tvungna att producera och leverera träkol och andra råvaror till verket. I november 1704 blev Moss med omnejd besiktigat av anställda från oberbergamtet i Kongsberg, och de utsåg Moss Järnverks privilegiebrev den 6 december samma år. Brevet innehöll totalt 24 punkter om Moss Järnverks privilegier för skog, vatten, areal för själva verket, tillgång till körväg, malm, tullfrihet och flera andra punkter.
Särskilt intressant för samtiden är att funktionärer och arbetare var fritagna från skatter och militärtjänst, de skulle dömas av bergretten (en egen rätt för bergverk och bergverksanställde i Kongsberg), och vid behov av fackmän kunde de hämtas från utlandet, utan hänsyn till vilken nation de tillhörde.Mästare och hantverkare som måste förvärvas från utlandet till verkets uppbyggnad och drift, ska utan hinder få komma in i landet med sitt folk och sina ägodelar, oavsett vilken nationalitet de har. Lika fritt ska de få resa igen efter giltigt avsked. Från Moss Jernverk, sida 31 Med sina omfattande kungliga privilegier var alltså Moss Järnverk vid upprättelsen en stat i staten.Bergverken med sina gruvor, masugnar, hyttor, hammar- och smedjeverk, och med sin cirkumferens, låg som halvt självständiga regioner i bondelandet Norge, där de fria bönderna förvandlades till tvångspliktiga leverantörer till verket. Knut Mykland, Norges historie, sida 277, band 7, Cappelens förlag, Oslo 1977
Den driftige Ernst Ulrich Dose fick aldrig uppleva vanlig verksamhet vid Moss Järnverk, han dog redan år 1706.
Start och krigsår mini|Etageugn i järn tillverkad vid Moss Järnverk 1769, troligtvis formgiven av Henrik Beck, utställd på Moss stads- och industrimuseum.Efter Doses död lades järnverket ut på auktion och i maj 1708 såldes det till Jacob von Hübsch (3/4) och Henrich Ichsen (1/4).Moss Jernverk, sida 33 Tidpunkten för övertagandet av verket var gynnsam; kriget hotade och Moss Järnverk låg nära de tre stora fästningarna i Østlandet: Akershus, Fredrikstad och Fredriksten. Hübsch berättade själv år 1713 att han köpte det ofärdiga verket för att utrusta kungens styrkor med kanoner, ammunition och gevär. Kriget bröt ut år 1709, och 1711 levererade Moss Järnverk granater (kanonkulor i järn i olika storlekar) till ett fälttåg in i Sverige. Fälttåget blev kortvarigt, utan bruk av ammunition, och Hübsch hade stora problem med att få en uppgörelse för leveransen.Moss Jernverk, sida 35
Ett av privilegierna som Moss Järnverk fick vid etableringen var tiondefrihet i tre år efter att masugnen var i kontinuerlig drift. Verket blev av generalkrigskommissarie H. C. von Platen stämt av bergretten i Kongsberg 1712 för att driva in tionde, men på grund av kolbristen var masugnen i drift endast periodvis.Den viktigaste anledningen till att driften kom igång så sent var kolbristen, som skulle komma att vila tungt över järnverken i framtiden. Det var tvunget att spara kol i 2–3 år för att hålla masugnarna i drift i 9–10 månader, bevittnade oberbergamtet år 1714. Från Moss Jernverk, sida 36 Bönderna blev ålagda att leverera 4 733 läster (en läst är cirka 2 m³) träkol årligen, men år 1714 hade verket hela 24 600 läster kol till godo hos bönderna. Böndernas pliktleverering av träkol var otvivelaktigt en extraskatt, och bönderna försökte undvika att leverera.Både under de stora nordiska krigen och 1760-talet var åtgärderna hänvisade till extraskatter. Åtgärder som påverkade andra offentliga pålägg, som produktion och leverering av träkol, och körning av olika produkter till bergverkene, var besläktade med skatteåtgärder. Allmänheten reagerade på alla tillfällen av ökade pålägg eller sämre priser. Från Opprør eller legitim politisk praksis? Verket blev på grund av problem vid starten beviljat tiondefrihet för åren fram till och med 1715.
År 1716 blev Norge invaderat av svenskarna och den 17 mars blev Moss och järnverket erövrat av svenska trupper. Redan den 26 mars vid det första slaget om Moss kördes ockupanterna bort av norska trupper, men dagen efter erövrades verket igen och ockuperades i fem veckor. Under denna tid plundrades verket av de svenska trupperna. Krigsåren var svåra för verket. Förutom plundring var bönderna upptagna med transporter för trupperna och hade liten kapacitet till produktion och transport av träkol. Under tiden som de andra norska järnverken tjänade mycket pengar på kriget, gick det dåligt för Moss Järnverk och dess huvudägare Hübsch.Det fanns en helt pålitlig utgåva som visar att verkets masugn inte var i drift sammanlagt mer än 5 ½ år på de femton åren från 1709 till 1723, så svårigheterna var många. Från Moss Jernverk, sida 39 På grund av alla problem ansökte Hübsch hos kungen för fler tiondefria år och fick det till och med år 1722, år 1723 var verket tvunget att betala 300 riksdaler och från år 1724 samma summa som de andra järnverken, alltså 400 riksdaler.
Tunga efterkrigsår och ägarbyte I oktober 1724 dog Jacob von Hübsch och hans änka, Elisabeth Hübsch (född Holst), tog över verket. Detta blev en tung börda för en ensam kvinna med sju barn. För att kunna följa upp verksamheten flyttade hon och barnen från Köpenhamn till Moss. Konkurrensen från billigt, svenskt järn var ödeläggande och många norska järnverk upphörde med verksamheten.Moss Jernverk, sida 41 Fru Hübsch var tvungen att ta stora lån för att driva verket och borgenärerna blev så småningom påstridiga. Trots att det från år 1730 infördes ett monopol för norska järnverk att leverera järn till Danmark var verkets ekonomi fortsatt ansträngd.Moss Jernverk, sida 42
Verkets minoritetsägare, etatsråd Ochsen, måste ständigt täcka oundvikliga utgifter, och år 1738 var hans tålamod slut. Ochsen skickade sin personlige fullmäktige Jens Bondorph från Köpenhamn för att verkställa en så kallad kvarstadsförrättning (beslagstagning) för att få kontroll över företaget. Elisabeth Hübsch försökte avslå och förhala det hela och i rättsarkiven är verkets verksamhet och skuldsituation ganska grundligt dokumenterat.Moss Jernverk, sida 42–50 Den 21 januari 1739 bestämde oberbergamtet i Kongsberg att Jens Bondorph skulle, å Ochsens vägnar, driva den del av verket som tillhörde fru Hübsch, tills tvisten mellan de två var avgjord. Efter ytterligare några års rättslig strid lades Moss Järnverk ut på auktion och Henrich Ochsen övertog hela verksamheten.Moss Jernverk, sida 50
Råmaterialen, verket och produkterna miniatyr|Från Torbjørnsbu gruvor, nerlagd järngruva vid Langsævannet i Arendal, motsvarande gruvor i området levererade järnmalm till Moss Järnverk. mini|En kolmila för produktion av träkol. mini|Brinnande träkol. mini|Masugn i drift, måleri av ugn från Bærums verk av Christian August Lorentzen (1749–1828). mini|Del av järnugn tillverkad vid Moss Järnverk, från 1769, av Henrik Bech. Motiv: Scævola bränner sin högre hand på ett altar, oval lagerkrans, tallriken har spårförsedd botten, meander nederst och ram av bandflätning med rosetter. Moss Stads- och Industrimuseum. mini|Del av järnugn producerad vid Moss Järnverk, daterat runt 1721–1729, okänd formgivare. Motiv: Adelsman ger order till en tjänare, till höger en hund. I bakgrunden slott med runt torn, balustrader och träd. Utställt på Moss Stads- och Industrimuseum.Ett järnverk på 1700-talet representerade en kapitalintensiv tung industri av stor vikt för landet och det fanns en rad utmaningar för att få en tillfredsställande drift. Vid kvarstadsförrättningen år 1738 nedtecknades Moss Järnverks rörelsetillgångar, något som med förvaltaren Knud Wendelboes rapport till eftervärlden ger en bra bild av verksamheten. I styckena under beskrivs de olika sidorna av verksamheten på verket, från upprättandet år 1704 till nedläggningen 1874.
Malm