Igor Fjodorovitj Stravinskij (ryska: Игорь Фёдорович Стравинский), född 17 juni 1882 i Oranienbaum (nuvarande Lomonosov) nära Sankt Petersburg i Ryssland, död 6 april 1971 i New York i USA, var en rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA och är av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare.Stravinsky: A Family Chronicle 1906–1940Cohen, Allen, sid 30. Kompositören Philip Glass menar att det inte finns någon av Stravinskijs samtida tonsättarkolleger som inte påverkats, och ibland förändrats, av hans musik. Hans berömmelse baseras inte bara på hans kompositioner utan också på hans gärning som pianist och dirigent. Han var ofta solist eller dirigent vid uruppförandena av sina egna verk.
Stravinskijs tonsättargärning var påfallande mångsidig. Hans internationella ryktbarhet inleddes med de tre baletterna som beställdes av impressarion Sergej Djagilev och uppfördes av Djagilevs Ballets Russes i Paris: Eldfågeln 1910, Petrusjka 1911/1947 och Våroffer 1913. Våroffer, som vid uruppförandet ansågs provocerande modern, förändrade efterföljande tonsättares syn på rytmisk struktur och var det verk som kom att ge Stravinskij anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram gränsen för komposition.
Stravinskijs första ryska fas övergick i neoklassicism på 1920-talet. I verken från den perioden använder han sig av klassiska former (concerto grosso, fuga, symfoni) som ofta döljer drag av intensiv känslosamhet under en yta av enkelhet eller anspråkslöshet och refererar ofta till äldre mästare som Bach och Tjajkovskij.
Under 1950-talet tog han till sig den seriella musiken och använde den nya tekniken under sina sista tjugo år. Under den här perioden bär Stravinskijs musik drag från hans tidiga produktion; rytmisk energi, byggandet av utvecklade melodiska idéer från små två- eller tretonsfigurer, klarhet i strukturen, instrumentationen och i tilltalet.
Under sin karriär gav han ut flera böcker, nästan alltid i samarbete med någon annan person, men ibland också utan att denna person nämndes. I sin självbiografi från 1936Stravinskij, Igor: An autobiography (1903-1934) skriver Stravinskij sin berömda sentens ”musiken är, i sig själv, oförmögen att uttrycka någonting alls”.Stravinskij, Igor: An autobiography (1903-1934) ,sid. 91-92. Tillsammans med Alexis Roland-Manuel och Pjotr Suvtjinskij publicerade han ”Charles Eliot Norton-föreläsningar” som han gav vid Harvard University läsåret 1939–40, först på franska och sedan i en samling med titeln Poétique musicaleStravinskij, Igor: 1882-1971. – Musikalisk poetik (översättning av Disa Törngren) In Grove Music Online, från Oxford Music Online av Stephen Walsh. (Läst 12 september 2009). I ”Samtal med Stravinskij” finns samtal med Robert Craft publicerade. De planerade ytterligare fem volymer under det följande decenniet. miniatyr|upright|Fiodor Stravinskij, Igor Stravinskijs far, i operan Rusalka av Aleksandr Dargomyzjskij.
Biografi Ryssland miniatyr|Igor Stravinskij (t.v.) och Nikolaj Rimskij-Korsakov (t.h. om Stravinskij) 1908. Stravinskij föddes i Oranienbaum (som 1948 bytte namn till Lomonosov) och växte upp i Sankt Petersburg. Hans föräldrar var ryssar. I sin självbiografi skriver han att barndomen var problematisk: ”Det var aldrig någon som riktigt tyckte om mig.”Dubal, David: The essential canon of classical music, sid 564 Hans far Fjodor Stravinskij var sångare (bas) vid Mariinskijteatern I S:t Petersburg, och den unge Stravinskij började ta pianolektioner och studerade senare musikteori och gjorde några kompositionsförsök. 1890 såg Stravinskij en föreställning med Pjotr Tjajkovskijs balett Törnrosa på Mariinskijteatern. Föreställningen, som var hans första möte med en orkester fascinerade honom. Vid 14 års ålder klarade han av att spela Mendelssohns första pianokonsert och året därpå gjorde han en transkription för piano av Aleksandr Glazunovs stråkkvartetter. Glazunov var emellertid inte så imponerad av den unge Stravinskij utan menade att han var omusikalisk.
Trots hans intresse för musik förväntade sig hans föräldrar att han skulle bli advokat. Stravinskij började studera juridik vid Sankt Petersburgs universitet 1901, men trivdes inte med det utan besökte allt färre föreläsningar under de fyra åren. Efter faderns död 1902 hade han redan börjat ägna musikstudierna allt mera tid. Då universitetet stängdes våren 1905, i efterdyningarna av den blodiga söndagen, hindrades Stravinskij från att fullfölja studierna och erhöll bara examensbevis för halva utbildningen i april 1906. Därefter koncentrerade han sig på musiken. Han fick rådet av Nikolaj Rimskij-Korsakov, den tidens största ryska tonsättare, att söka till konservatoriet, men började i stället att ta privata lektioner två gånger i veckan för denne. Rimskij-Korsakov blev som en andra far för Stravinskij.
1905 trolovades han med sin kusin Katerina Nossenko, som han känt sedan barndomen. De gifte sig den 23 januari 1906 och deras första två barn, Fjodor och Ludmilla föddes 1907 och 1908.
Stravinskijs orkesterfantasi Feu d'artifice spelades 1909 i S:t Petersburg. Alexander Siloti dirigerade uruppförandet och framförandet medförde att Stravinskij fick en beställning av Sergej Djagilev att skriva Eldfågeln eftersom Djagilev hörde stycket och imponerades av dess orkestrering.
Schweiz miniatyr|stående|Stravinskij tillsammans med premiärdansaren Wacław Niżyński klädd för rollen som Petrusjka 1911. För att övervaka premiären på Eldfågeln reste Stravinskij till Paris 1910. Familjen anslöt sig till honom och de bestämde sig för att stanna i Västeuropa. De flyttade till Schweiz och bodde i Clarens och i Lausanne till 1920. Under denna period komponerade han ytterligare två baletter till Ballets Russes: Petrusjka, skriven 1911 i Lausanne och Våroffer (1913) och Pulcinella, båda skrivna i Clarens.
Medan familjen bodde i Schweiz föddes deras andra son Soulima (som senare även han blev tonsättare) 1910 och den andra dottern Maria Milena 1913. Under den sista graviditeten upptäcktes att hustrun Katerina led av tuberkulos och hon togs in på sanatorium för att tillfriskna. Efter en kort resa till Ryssland 1914 för att samla material till Les Noces återvände Stravinskij till Schweiz strax innan gränserna till Ryssland stängdes i och med första världskrigets utbrott. Han kom inte att återvända till Ryssland på nära femtio år. Stravinskij var en av få rysk-ortodoxa i Schweiz vid den här tiden och minnet av det lever ännu kvar i den ortodoxa kyrkan i Schweiz.Orthodox Church in Switzerland, från Switzerland is yours. ”Igor Stravinsky and Vladimir Nabokov are but two of the distinguished representatives of this community, much appreciated on Lake Geneva’s “Riviera”. Läst 12 september 2009
Stravinskij hade en speciell konstnärsrelation till den schweiziska filantropen Werner Reinhart. Han kontaktade Reinhart av ekonomiska skäl då han arbetade med Historien om en soldat (L'Histoire du soldat). Uruppförandet av detta verk dirigerades av Ernest Ansermet den 28 september 1918 på Théâtre municipal de Lausanne. Werner Reinhart bekostade konserten och stod som ekonomisk garant. I gengäld dedicerade Stravinskij verket till denne och gav honom även originalmanuskriptet. Reinhart fortsatte att stödja Stravinskijs verksamhet genom att 1919 starta en konsertserie med hans senaste kammarmusikverk. Bland dessa fanns en svit om fem satser ur Historien om en soldat, arrangerade för klarinett, violin och piano, vilket var en gest till Reinhart som var en skicklig amatörklarinettist. Sviten uruppfördes den 8 november 1919 i Lausanne, långt innan originalversionen för sju instrument blev känd. Som tack för Reinharts fortsatta stöd dedicerade Stravinskij även sina Tre stycken för klarinett, komponerade i oktober och november 1918, till honom. Senare grundade Reinhart ett bibliotek med stravinskijana i sitt hem i Winterthur.
Frankrike 1920 flyttade Stravinskij till Frankrike där han startade ett samarbete med den franska pianotillverkaren Pleyel. Pleyel tog hand om Stravinskijs mekaniska rättigheter och royalties för hans verk och i gengäld försåg de honom med ett månatligt arvode och en arbetsplats där han kunde träffa vänner och affärsbekanta.
Stravinskij arrangerade också om, och i viss mån komponerade om, flera av sina tidiga verk för Pleyels tillverkning av självspelande pianon. Arrangemangen utnyttjade pianots samtliga 88 toner utan hänsyn till den mänskliga handens och fingrarnas räckvidd. Rullarna var inte inspelade, utan uppmärkta efter en kombination av Stravinskijs manuskript och handskrivna anvisningar av Jacques Larmanjati, musiker i Pleyels pianofabrik. Stravinskij berättade senare att hans intention hade varit att ge lyssnarna en slutgiltig version av sin musik. Medan denna musik idag är en del av standardrepertoaren, fann många orkestrar vid den här tiden den ospelbar och obegriplig. Flera av de stora verken gavs ut på pianorullar, till exempel Våroffer, Petrusjka, Eldfågeln, Les Noces och Näktergalen.
Stravinskij bodde en kort tid utanför Paris men flyttade sedan med sin familj till södra Frankrike. Han återvände till Paris 1934 och bodde då på Rue du Faubourg-Saint-Honoré. Stravinskij själv mindes senare denna tid som den mest olyckliga under hans vistelse i Frankrike. Hans hustrus tuberkulos smittade dottern Ludmilla och honom själv. Ludmilla dog 1938 och hustrun året därefter. Stravinskij själv tillbringade fem månader på sanatorium och under den tiden dog även hans mor.
Han äktenskap med Katerina varade 33 år, men hans livs kärlek kom ändå att bli hans andra hustru Vera de Bosset (1888–1982). När han mötte henne i Paris i februari 1921 var hon gift med målaren och scenografen Serge Sudeikin, men de inledde ett förhållande och hon lämnade sin man. Från denna stund, till hustruns död 1939, levde Stravinskij ett dubbelliv – omväxlande med sin familj och med de Bosset. Hans hustru var medveten om hans dubbelliv och accepterade det som ofrånkomligt.
Under sina senare år i Paris etablerade Stravinskij professionella kontakter med nyckelpersoner i USA:s musikliv. Han arbetade med sin symfoni i C för Chicagos symfoniorkester och hade åtagit sig att föreläsa vid Harvard under läsåret 1939–1940. När andra världskriget bröt ut i september 1939 flyttade han till USA och Vera de Bosset kom över året efter. De gifte sig i Bedford, Massachusetts, den 9 mars 1940.
USA miniatyr|upright|Stravinskijs grav på Isola di San Michele.