miniatyr|Gnosjö kommun miniatyr|Gnosjö kommunvapen. Begreppet gnosjöandan har formats utifrån den flit och företagsamhet som anses utmärka invånarna i området Gnosjö i västra Småland. I Gnosjöbygden sägs det råda en speciell anda av framgångsrikt företagande, allra främst i form av ett stort antal småföretagare, hög sysselsättning och ett aktivt civilsamhälle. Synonymer till begreppet gnosjöanda är driftighet, arbetsamhet, företagsamhet, handlingskraft, initiativkraft och framåtanda. Ordet myntades av Harry Sjöman, chefredaktör på Värnamo-tidningen, på 1920-talet. Gnosjöandan är sedan 1997 ett av Gnosjö kommun registrerat varumärke. Gnosjöanda har blivit ett välkänt begrepp, nationellt såväl som internationellt, då Gnosjö som ett välmående företagssamhälle bebott av hårt arbetande människor, har blivit ett ideal för ett gott företagsklimat. Företagens grogrund är just gnosjöandan som består av rika sociala nätverk, stor frikyrklighet samt starka fromhetsrörelser.
Gnosjö Gnosjö är centralort i Gnosjö kommun, i sydvästra Småland. Gnosjöregionen består utöver Gnosjö kommun av kommunerna Gislaved, Vaggeryd och Värnamo. Området benämns ofta med samlingsbenämningen GGVV och består av ovannämnda fyra små, glest befolkade kommuner. I Gnosjöområdet bodde år 2020 cirka 85 000 invånare och fanns cirka 1 500 industriföretag, vilket gör kommunerna till några av de industritätaste kommunerna per invånare i Sverige. Företagen är i regel små och medelstora, med i snitt fem till tjugo anställda. Historiskt har företagen bedrivit traditionell tillverkningsindustri i liten skala. Dessa småföretag präglas av grundarnas entreprenörsanda och driftighet.
Historisk bakgrund Djupt i de småländska skogarna, långt från de svenska storstadsområdena, finns detta mecka för företagsamhet sedan flera sekel tillbaka i tiden.
Den ursprungliga företagsamheten i Gnosjöbygden Gnosjöandans ursprung kan finnas redan under 1600-talet, under Sveriges stormaktstid, i och med den krigsindustrin som byggdes upp för att förse den krigande svenska armen med vapen och krigsmateriel. På grund av Gnosjöområdets karga och obördiga jordbruksmark sökte sig socknens söner till gevärsfaktorier, som producerade bland annat värjor, spjut och bajonetter, för arbete. De första arbetarna i till exempel Gevärsfaktoriet i Huskvarna var från Gnosjö. Männen återvände till Gnosjö med förmågan att bearbeta järn och etablerade sig i Gnosjöområdet som smeder och tråddragare. De så kallade faktoristerna började utveckla smidandet och tänjde ut järnet i kallt tillstånd till fina dimensioner, vilket resulterade i ståltrådsdragningen. Ståldragningens energiförsörjning var inledningsvis människo- eller hästkraft. Många av dessa småfaktorier som ägnade sig åt ståldragning blev underleverantörer till vapenfabrikerna. Detta gav upphov till en tradition av småskalig tillverkning som den främsta förvärvskällan i Gnosjö.
Stormaktstiden kom så småningom till ett slut vilket ledde till avvecklingen av krigsindustrin i landet, men industrierna i Gnosjöområdet anpassade sig till samhällsutvecklingen och började producera andra allmännyttiga varor. Tillsammans byggde företagarna i Gnosjöbygden upp en varierad industri med tyngdpunkt på metallprodukter och relativt osofistikerade bruksvaror. Det relativt enhetliga produktsortimentet av varor bestod av nyttoprodukter som kan produceras av metalltråd, till exempel: hyskor, hakar, säkerhetsnålar, spik, oxmått, kravattnålar, metallduk, nät, hårnålar, stickor, virknålar, viskor, galgkrokar och så vidare. Som exemplen visar har varorna det gemensamt att de är nödvändiga och simpla dagligvaror. Denna småskaliga produktion gav Gnosjöbygden god försörjning i en tidigare mager och fattig del av Sverige.
Industrialiseringen miniatyr|Nissafors bruk, ett av de vattendrivna metallbruken. Industrialiseringen innebar stor förändring i Gnosjö. På hundra år fördubblades folkmängden i de fem socknarna: Gnosjö, Kulltorp, Källeryd, Kävsjö och Åsenhöga, i mitten av 1700-talet bodde drygt 2000 personer Gnosjöområdet och i mitten av 1800-talet hade antalet ökat till 4400 människor. Befolkningsökningen berodde mycket av de tre vattendrivna järnbruken som uppkom i Gnosjöområdet under 1700- och 1800-talen: Nissafors bruk år 1725, Marieholms bruk år 1836 och Häryds bruk år 1864. Mot slutet av 1700-talet hade man funnit att det med stor framgång gick att använda vatten som drivkraft för metallbearbetning. Därför anlade man längs de många bäckarna i Gnosjö socken metalltråddragerier och andra bruk. miniatyr|Gjuteriet vid Hylténs industrimuseum. Vid denna historiska tidpunkt skedde övergången från hemarbete och hantverk till industriproduktion. Produktionen i Gnosjö-Anderstorp-området utbyttes under 1800-talet mot produktion i faktiskt etablerade företag, som stadigt växte i antal från och med 1860-talet. Detta markeras och exemplifieras väl av Hylténs Metallvarufabrik som grundades år 1874 av Johan Edvard Hyltén i Gnosjö och producerade bland annat seldonsbeslag, börsar och fotogenlampor. Verksamheten expanderade och 1898 uppförde Hyltén en för sin tid modern och betydande manufaktur vid sjön Hären. Vid Stockholmsutställningen år 1897 belönades Hylténs högkvalitativa produktion med en brons- och en silvermedalj. Efter att fabriken lades ner år 1974 har fabriken omvandlats till ett museum: Hylténs Industrimuseum.Museet beskrivs vara den enda intakt bevarande metallfabriken i Sverige från industrialismens barndom.
Vid den stora allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm år 1897 tilldelades tolv företag verksamma i Gnosjöområdet kommun en monter där metallslöjden utställdes under överskriften "Gnosjös Kollektiva Hemslöjd". I Malmötidningen den 21 maj 1897 står följande angående utställningsmontern: Gnosjömontern fick i går eftermiddag vid 4-tiden storfrämmande då konungen (Oscar II), ...uttryckte sin stora tillfredsställelse med den vackra provkartan på denna slöjd och beteende särskilt huru lyckligt det vore för en så mager bygd, en av de kargaste i hela landet, att ha genom allmogens egen driftighet och tilltagsenhet funnit ett nytt och lönande och på samma gång ganska enastående förvärv. miniatyr|Järnvägen Borås-Alvesta som passerar Gnosjö. miniatyr|Stationen som blev hjärtat i stationssamhället.
Järnvägens revolutionerande effekt År 1902 öppnade järnvägen mellan Borås och Alvesta, varpå en järnvägsstation byggdes i Gnosjö, samt i Nissafors och Hillerstorp. Stadskärnan i Gnosjö flyttades från det tidigare kyrkocentrumet till järnvägsstationen och skapade det nya stationssamhället. Järnvägen nådde Gnosjö sent i jämförelse med övriga Sverige. När den väl stod klar hade den en revolutionerande effekt på området, eftersom bygdens långvariga relativa isolering bröts. F.J. Engström beskriver i Gnosjöborna: Deras hemslöjd, seder och levnadssätt, skrock och vidskepelse (1912) den stora positiva effekten järnvägen givit Gnosjö: Gnosjö idoga befolkning har förutom alla andra svårigheter varit besvärad av långa, backiga och ytterst dåliga vägar vid transporten av sina förnödenheter och industrialster. Denna svårigheter har för några år sedan slutligen blivit öppnade, och det förut så avlägset liggande Gnosjö har genom denna järnvägs anläggande kommit i direkt beröring med den övriga världen.
Gnosjö under den stora svenska emigrationen till Nordamerika Under samma tidsepok som industrialismen introducerades till norra Europa och därmed Sverige, skedde även den stora svenska emigrationen till Nordamerika. Under tidsperioden 1851–1910 emigrerade nästan en miljon svenskar från den främst den svenska landsbygden till Amerika. Åtskilliga från Gnosjöområdet emigrerade även till Nordamerika, men i mindre omfattning än på andra håll i Småland. Torsten Nothin hävdar i Finnvedens ansikte (1958) att "Emigranternas och småindustrins pionjärer är samma andas barn. Skillnaden vara bara den att emigranterna flydde till ett nytt land, som syntes dem mera löftesrikt medan småindustrins folk envetet beslutade sig för att omskapa det gamla landet." Nothin fortsätter att skriva att traktens jordbruk ensamt troligtvis inte hade varit tillräckligt för att bygdens befolkning skulle stanna kvar, utan småföretagandet och de framväxande industrierna var av avsevärd betydelse.
Industrins framväxt miniatyr|Stationsområdet i Gnosjö år 1920. Vid sekelskiftet 1900 minskade den tidigare viktiga vattenkraftens betydelse. Motorerna i de första fabrikerna i och omkring Gnosjö drevs fram till första världskriget med främst fotogen. När kriget bröt ut blev fotogen en bristvara, vilket skapade en ökad efterfrågan av elektricitet i Gnosjöområdet. Därför köpte Gnosjö Gälbjuteri, grundat år 1906 av sex arbetare, under första världskriget ett vattenfall och byggde kraftstationen Mofors. År 1918 förvärvade H.A. Granstrand Marieström där han byggde kraftstationenTöllstorps industrimuseum Tollstorp. Från kraftstationerna drogs elledningar till Metallbolaget och till några Gnosjöbors hem som försågs med elektriskt ljus. Tillgången var småskalig ända fram till år 1925 då Trollhätte Kraftverks högspänningsledningar sträcktes till Gnosjö och eltillgången ökade avsevärt. miniatyr|En av fabrikerna i Gnosjö, år 1920. Antalet företag i Gnosjöbygden växte stadigt under den första hälften av 1900-talet. Företagandet började utvecklas på 1910-talet och fortsatte i allt ökande frekvens på 1920- och 1930-talen. År 1927 fanns ett 40-tal registrerade industrier i Gnosjö socken, Nissafors och Åsenhöga hade vardera 5, Kulltorp 13 och Hillerstorp 8. Författarinnan av Vem gör vad... i Gnosjö storkommun, Gottfrid Mortens, hävdar däremot att det faktiska antalet företag var högre, då inte samtliga företag var registrerade. På 1930-talet var fyrtiotalet tillverkande företag i Gnosjöbygden ungefär motsvarande antalet företag i omnejden.
Företagsamhet under mellankrigstiden och andra världskriget Decennierna kring 1900-talets mitt innebar ett industriellt genombrott i Gnosjöbygden. Därtill bidrog förbättrade kommunikationer samt tillgång till elektrisk kraft och elektriskt ljus. Järn- och metallbearbetningsindustrin dominerade fortsatt och en mängd olika varor tillverkades, som sågade och hyvlade produkter, till exempel: möbler, byggnadsinredningar, trämassa, tjära, bobiner, korgmakeriprodukter, stickade ylle- och bomullsvaror, spik, tröskverk och hackelsemaskiner, gjutna metallartiklar, penselskaft, draperihållare, metallduk, strängselduk, rullgardinskäppar, siktar, solar, klädhängare, möbelbeslag, draghandtag, fönstervred, skostift, innanfönsterskrivar, trappstänger, järn- och träbearbetningsmaskiner, specialverktyg för trä- och metallbearbetning och märlor och så vidare. En våg av entreprenörskap svepte över Gnosjöområdet och allt fler vågade bli egenföretagare. År 1930 livnärde sig 57 procent av befolkningen i Gnosjö på hantverk och industri, och endast 33,7 procent på jordbruk.
Enligt Malcolm Johansson som författat Gnosjö i gången tid var följande industriföretag verksamma i just Gnosjö stationssamhälle år 1930 : !Industriföretag verksamma i Gnosjö år 1930 Bobinfabriken Marieströms Spikfabrik Bergviks Spik- och Trådfabrik Arthur Petterssons Sågverk O. Sundens Kvarn Portföljfabriken Hallabo Metallgjuteri Gnosjö Gälbgjuteri Holmgrens Metallfabrik Finfal Anderssons Träförädlingsfabrik Am. Petterssons Metallgjuteri Gnosjö Bleck- och Plåtslageri Bergvalla Metallfabrik Nils Anderssons metallgjuteri G.F. Larssons Mek. Verkstad Svennsons Portföljfabrik Metallbolaget Granstrand & Co. J. Engbergs Metallfabrik Skogslunds fabrik I. Zetterbergs Tråddrageri P.M. Samuelssons Börsfabrik Leander Carlssons Reparationsverkstad Simon Svenssons Träförädlingsfabrik Gunnar Johannssons Mek. Verkstad Gnosjö Mek. Verkstad Stenkumla Spikfabrik Erland Nilssons Smidesverkstad