miniatyr|Cockpit
Hawker Hurricane var ett brittiskt jaktflygplan som konstruerades under 1930-talet. Trots att typen är mindre känd än Supermarine Spitfire deltog den i större antal och vann fler segrar (men led större förluster) än den senare i slaget om Storbritannien under det andra världskriget. Omkring 14 000 exemplar byggdes fram till slutet av år 1944.
Historia Hawker Hurricane utvecklades av Hawker Aircraft som ett svar på luftfartsministeriets förfrågan F.36/34 (senare modifierad till F.5/34) om ett jaktplan som använde en ny motor från Rolls-Royce, som då var känd endast som PV-12, men som senare skulle nå berömmelse under namnet Merlin. Konstruktionen av flygplanet inleddes tidigt år 1934 och leddes av Sydney Camm.
I fråga om vissa egenskaper var flygplanet föråldrat när det introducerades. Man hade använt sig av den traditionella Hawker-konstruktionstekniken, som hade nyttjats på tidigare biplan. Det betydde att man inte svetsade skarvarna utan att de fästes mekaniskt. Den hade en flygkropp med balkkonstruktion av Warrentyp, som var uppbyggd av mycket tänjbara stålrör. Över detta fanns en stomme och längsgående ribbor, vid vilka linneduken var fäst. Inledningsvis bestod vingkonstruktionen av två stålbommar som var dukklädda. En flygplansvinge i helmetall (duraluminium) introducerades i april 1939 och användes i alla senare modeller. Supermarine Spitfire var byggt helt i metall och var därmed både lättare och starkare, men var något mindre tålig mot skador åstadkomna av kulsprutor.
Sydney Camms ursprungliga plan förkastades som "för ortodox" av flygministeriet. Camm rev sönder specifikationen och fortsatte konstruktionen på egen hand. Med ekonomin i åtanke konstruerade man Hurricane med så många av Hawkers existerande verktyg och jiggar som möjligt. Flygplanet var i det närmaste en monoplanversion av det framgångsrika Hawker Fury. Det kom att bli dessa faktorer som var de huvudsakliga framgångselementen i konstruktionen: dess traditionella konstruktion med dukklädsel på en metallstomme vilket betydde att Hurricane var mycket tåligt och mycket mera motståndskraftigt mot exploderande granater än Spitfire, som var i helmetall. Konstruktionens enkelhet gjorde att större reparationer kunde utföras i improviserade verkstäder ute vid divisionerna.
Dess enkla konstruktion ledde till att man kunde inleda produktionen redan 1936. Vid denna tidpunkt var det ännu inte klart, om den mer avancerade Spitfire skulle kunna sättas i produktion, medan man var mycket bekant med konstruktionstekniken som användes för Hurricane. Detta var sant även i fråga om fältverkstäderna, som var mera erfarna i fråga om att reparera och arbeta med konstruktioner som Hurricane. Det enkla underhållet, det breda landstället och goda flygegenskaper gjorde att Hurricane kom att användas länge på krigsskådeplatser, där tillförlitlighet, goda flygegenskaper, stabil vapenplattform och enkel servicehantering var en viktigare faktor än fart, något som gällde framför allt vid insatser mot mål på marken.
Bland de namnkunniga stridspiloter som flugit Hurricane märks den tjeckiske piloten Josef Frantisek, som under hösten 1940 sköt ner flest fiender, samt de brittiska flygstyrkornas jaktäss nummer ett under andra världskriget, J Pattle. Han noterade 41 nedskjutna fiendeplan, innan han själv stupade 1941.
Produktion De flesta Hurricane byggdes av Hawker (som tillverkade dem fram till 1944) och Gloster Aircraft som tillverkade de flesta övriga. Flygtillverkaren Austin Motor Company byggde 300. Under de senare åren tog Canadian Car and Foundry över produktionen (en av ingenjörerna Elsie MacGill kom att bli känd som "Queen of the Hurricanes"). Sammanlagt byggdes omkring 14 000 Hurricanes och Sea Hurricanes.
Versioner Hurricane Mk I De första Mk I färdigställdes ganska snabbt vilket man även hade förväntat sig och leveranserna började i oktober 1937. Flygplanet utrustades med en Rolls-Royce Merlin Mk II eller Mk III motor på 1030 hk (768 kW), och utrustades med åtta 7,7 mm Browningkulsprutor. Trots att antalet kulsprutor låter stort var de klenkalibriga kulsprutorna mera lämpade att skjuta mot dukklädda flygplan från det första världskriget. Det var ganska vanligt att de tyska helmetallplanen under slaget om Storbritannien kunde ta sig hem igen, trots att de såg ut som såll. Det skulle sannolikt ha varit effektivare att använda ett mindre antal kulsprutor med 12,7 mm kaliber, och detta åtgärdades i senare versioner av planet. De tidiga flygplanen var enkla, hade dukklädda vingar, en tvåbladig fast träpropeller och saknade pansarskydd och självtätande bränsletankar.
År 1939 försågs de reviderade Mk I med en de Havilland eller Rotol Constant speed propeller, avgasutblås som ökade dragkraften, vingar helt i metall, bepansring och andra förändringar. Vid krigets utbrott hade RAF erhållit omkring 500 flygplan av den nyare modellen och de bildade stommen i flygdivisionerna som stred under slaget om Frankrike och slaget om Storbritannien. RAF:s första jaktflygsäss, Cobber Kain, flög Hurricane i 73:e divisionen, 73 Squadron.
miniatyr|höger|250px|Hurricane Mk1 (R4118), det enda Hurricane från slaget om Storbritannien (1940) som ännu flyger (2006) miniatyr|höger|250px|Hurricane Mk1 (R4118)
Trots att äldre teknik användes kunde Hurricane slåss på lika villkor med Messerschmitt Bf 109. I boken Duel of Eagles, ger det brittiska ässet Peter Townsend, som flög Hurricane med No. 85 Squadron RAF under slaget om Storbritannien, exempel på hur Hurricanes snävare svängradie kunde nullifiera Me 109s högre hastighet. En annan faktor som påverkade flygplanets flygegenskaper var användandet av Merlinmotorn. Tack vare dess annorlunda konstruerade kompressor gav den mera kraft vid lägre höjd än vad den tyska Daimler-Benz DB 601-motorn, som användes i Messerschmitt Bf 109, gjorde. Ovanför 5000 meter hade den tyska motorn bättre prestanda än britternas Merlin III och XII.
Under slaget om Storbritannien vann Hurricaneflygplan majoriteten av de luftsegrar som RAF gjorde anspråk på (1593 av totalt 2739). Hurricane dirigerades ibland mot de långsammare bombplanen, medan Spitfire tog sig an jakteskorten. När slaget om Storbritannien mattades av sent 1940 hade produktionen av Spitfire ökat till den grad att alla divisioner kunde utrustas med dem. Leveranstakten av Spitfire passerade Hurricane, eftersom det visade sig att det var enklare att tillverka helmetallkonstruktioner än Hurricane som var av blandning av trä, metall och dukklädsel.
Hurricane Mk. II Den förbättrade Merlin XX (Mk.20)-motorn började tillverkas år 1940, och hade den nya manuella tvåstegskompressorn, där piloten kunde ändra dess impellerhastighet beroende på lufttrycket utanför (det vill säga höjden). Vid höjder högre än 6000 meter valde man växeln för högre hastighet ("FS ratio" som stod för Full Supercharge) för högre kompression. När man flög lägre än 6000 meter använde man växeln för lägre kompression ("MS ratio", som betydde Moderate Supercharge), eftersom den "stal" mindre kraft från motorn. Resultatet var att det fanns mera effekt både vid lägre och högre höjder, vilket dramatiskt förbättrade egenskaperna hos motorn som hade en maximal effekt på 1280 hk (954 kW).
Trots att produktionen av Spitfire hade ökats vid denna tidpunkt byggdes och flögs en Hurricane Mk I, som var utrustad med en Merlin XX motor den 11 juni 1940. Den första Mark II serien, som senare blev känd som Mark IIA serie 1, började tjänstgöra i september 1940, då slaget om Storbritannien kulminerade.
Hawker hade länge experimenterat med att förbättra bestyckningen på flygplanet genom att utrusta det med automatkanoner. Vid deras första experiment användes två Oerlikon 20 mm lv-kanoner i kapslar under vingarna. Ett flygplan testades under 1940 hos 151 squadron, men ammunitionsbegränsningen tillsammans med de ofta förekommande eldavbrotten gjorde konstruktörerna missnöjda. Bättre resultat fick man när man utrustade planet med fyra Hispano Mk.II 20 mm automatkanoner, två i varje vinge, men där började dock den ökade vikten påverka flygegenskaperna negativt. Det var inte lätt att montera dit kanonerna, eftersom rekylsystemet stoppade när rekylrörelserna minskade. Man åtgärdade dock problemet genom att modifiera kanonen.
Med den nya Merlin XX motorn, blev egenskaperna på nytt så bra, att Hurricane kunde fortsätta produceras. Hawker introducerade snart därefter den nya Mark IIA serie 2, där vingarna antingen försågs med upp till tolv Browningkulsprutor eller fyra Hispano automatkanoner. De första serie 2-planen anlände i oktober, och de var dessutom utrustade med en ny och något längre propeller.
Dessa två olika varianter kom senare att bli versionerna Mark IIB i april 1941 och Mark IIC i juni med en lätt modifierad vinge. De nya vingarna hade även bombfästen för en 500 lb (227 kg) eller en 250 lb (113 kg) bomb och senare under 1941 även extratankar. Vid denna tidpunkt var dess flygegenskaper underlägsna de senaste tyska jaktplanen och Hurricane fick börja åta sig rollen som markattackplan, vilket gjorde att flygplanet ibland kallades Hurribomber. Flygplanet tjänstgjorde även som nattjaktplan.
Mark II användes vid markunderstöd, där man snabbt lärde sig att det var svårt att förstöra tyska stridsvagnar, eftersom automatkanonerna inte hade tillräckligt kraft för att penetrera pansaret, och bombning var nästan omöjligt. Lösningen var att utrusta flygplanet med en 40 mm pansarvärnskanon i en kapsel under varje vinge, medan man reducerade den övriga beväpningen i varje vinge till en enda Browningkulspruta, som var utrustad med spårljusammunition för att man skulle kunna skjuta in sig på sitt mål.
Layouten testades ursprungligen på en ombyggd Mark IIB, som flög den 18 september 1941. Nybyggda versioner av flygplanet, som kom att bli kända under namnet Mark IID, började tas i tjänst 1942. De hade ytterligare bepansring för piloten, kylaren och motorn. Flygplanen levererades ursprungligen med en Rolls-Roycekanon med 12 skott, men snart bytte man ut den mot Vickers S-kanonen med 15 skott. Flygplanet flög i pansarvärnsrollen i begränsat antal under striderna i Nordafrika. De visade sig träffsäkra och högeffektiva så länge som de inte utsattes för fientligt luftvärn eller jaktflyg. De utgjorde en fara för alla tyska och italienska motorfordon, både mjuka och hårda mål.
En annan vingmodifikation introducerades med versionen Mark IIE. Snart blev dock modifikationerna så omfattande, att man började kalla flygplanet för Mark IV efter att de första 250 hade levererats.
Flygplanet T.Mk IIC var en tvåsitsig skolversion av Mk. IIC. Endast två exemplar byggdes för det persiska flygvapnet.
Hurricane Mk. III Mk. III var en Mk. II som utrustats med en Packardbyggd Merlinmotor. Med denna lösning tänkte man frigöra brittiskbyggda motorer för andra konstruktioner. När tillverkningen väl skulle inledas, hade produktionen av Merlinmotorer ökat till den grad att idén övergavs.
Hurricane Mk. IV miniatyr|höger|Hurricane Mk. IV, beväpnad med raketer av typen RP-3. Den sista större förändringen av Hurricane var "rationaliseringen" av vingen, där den förenklades till en enda vingmodell som antingen kunde ta två bomber, två 40 mm Vickers S-kanoner eller åtta "60-punds" RP-3-raketer. Den nya konstruktionen hade även en ny motor, en Merlin 24 eller 27, som var utrustad med dammfilter för ökentjänstgöring. Dessa motorer kunde utveckla 1620 hk (1208 kW).