Hildegard, kallad av eller från Bingen, född 1098 i Bermersheim (Böckelheim), död 17 september 1179 i Bingen am Rhein, var en abbedissa, tonsättare, mystiker, predikant och författare under medeltiden.
Hildegard var bildad inom en rad områden och skrev böcker såväl som musik, predikade och anlade kloster.
Hon firas som helgon runt om i den kristna världen, trots att hon länge inte var formellt kanoniserad. År 2012 kanoniserades Hildegard av Bingen av Benedictus XVI och hon utnämndes till kyrkolärare.Vatican newspaper explains 'equivalent canonization' of St Hildegard of Bingen
Namnefterled I efterhand har ortnamnet Bingen fogats till hennes förnamn för att skilja henne från andra kvinnor i kyrkohistorien med samma förnamn. När hon på svenska omnämns "av Bingen" eller "från Bingen" är detta inte en del av hennes eget personnamn, utan namnet på den ort och de kloster där hon levde.
Biografi
Hildegards barndom De historiska källor som finns om Hildegard framvisar olika uppgifter om hennes ursprung. Det antas numera att hon tillhörde aristokratin och att föräldrarna Hildebert och Mechtildis (Mathilda) på godset Bermersheim i Rhendalen var så kallat Edelfreie, germanska föregångare till högadeln. Fadern var anställd, förmodligen som riddare, hos greve Meginhard av Sponheim på slottet Beckelheim. Greven var i sin tur far till Jutta (1091–1136), senare abbedissa på Disibodenberg.
Hildegard var som barn svag och sjuklig och fick därför endast nödtorftig utbildning i hemmet. För hennes klenhets och religiositets skull, beslöt föräldrarna att det bästa för Hildegard vore att leva sitt liv i Guds beskärm. Men även det faktum att hon var familjens tionde barn bidrog till att hon gavs till kyrkan. Det var vanligt att på den tiden ge kyrkan tionde, även vad gällde barnen. Dessutom skrämde hon folk genom att till exempel förutsäga färgen på en ofödd kalv, berätta om platser hon aldrig sett eller att skildra scener ur förgången tid. Hon var definitivt annorlunda – kanske också en anledning för föräldrarna att ge henne till klostret.
När hon var åtta år, 1106, lämnades Hildegard över i den 14-åriga grevinnan Jutta von Sponheims vård, och flickorna flyttade tillsammans med en tjänarinna in i en "reklus" i anslutning till Benediktinerklostret Disibodenberg, som byggdes och inrättades åt flickorna på föräldrarnas bekostnad. Reklusen kom att förestås av Jutta, som blev Hildegards lärare. Jutta undervisade med tiden även andra flickor."Hildegard av Bingen" . Läst 16 oktober 2020.
En "reklus" var en liten enskilt liggande byggnad, eller en tillbyggnad till ett munkkloster, endast avsett för ett fåtal kvinnor av högre börd som vigt sina liv åt Gud. Där förväntades de tillbringa resten av sina liv med kyrkliga riter och bön. Mat fick flickorna genom en lucka från klostret, och de gick bara ut för att uträtta sina behov. Den enda utomstående de fick träffa var biktfadern.
Jutta var klok och utåtriktad och hade stor utstrålning, till skillnad från Hildegard, som var tillbakadragen och stillsam. Visionerna som drabbade henne i vaket tillstånd under arbetet, fick henne att uppträda på ett sätt som andra fann underligt. Sedan tidig barndom förstod Hildegard att hon var annorlunda, vilket fick henne att alltid känna sig osäker och otrygg. Dessutom hade hon tidvis problem med synen och starka smärtor, och emellanåt svårigheter att gå – kanske på grund av sina syner. Men intellektet var det inget fel på och hon lärde sig att läsa och skriva grekiska och latin, men hade problem med grammatiken.
Någon gång mellan 15 och 18 års ålder vigdes Hildegard till nunna och fick motta sin dräkt av Otto, biskop av Bamberg.
Hildegards vuxna liv i korthet
Ryktet om Juttas och Hildegards föredömliga levnadssätt spreds och det blev stor tillströmning av noviser till reklusen, som byggdes om till konvent. Jutta utnämndes till "magistra". Jutta, som blev en mycket väl ansedd, populär och aktad abbedissa, fick många unga välbärgade kvinnor (inklusive deras hemgifter) att vilja inträda i klostret, vilket uppskattades stort av klosterbröderna och kyrkan. När Jutta dog år 1136 utsågs Hildegard, mot sin vilja, till Juttas efterträdare som abbedissa på Disibodenberg. Först efter sin häftigaste vision 1141, när hon började skriva, utvecklades Hildegards säkerhet och karisma så att hon blev en stark personlighet.
Hildegard stannade i dubbelklostret på Disibodenberg tills hon efter en ny vision och stort motstånd fått tillstånd att bygga ett eget kloster för sina nunnor på Rupertsberg mitt emot Bingen, dit man flyttade 1150. Klostret i Bingen fick under Hildegards tid stort anseende och så många nunnor att en filial för fattiga kvinnor inrättades i ett före detta Augustinerkloster i Eibingen år 1165.
Hildegard fick även ta emot mycket kritik bland annat just för att hon bara tog emot rikemansdöttrar och för att hennes nunnor inte tvingades att leva i askes, utan till och med vid vissa tillfällen dansade i kyrkan iklädda vita sidenklänningar och med utslaget hår, med en guldkrans på huvudet (som Kristi brudar). Dessutom lärde hon att kroppen som tempel åt själen måste må bra. Alltså gavs det nyttig mat i hennes kloster, vilket medförde konflikter med abbot Kuno på Disibodenberg.
Hildegard av Bingen dog i Bingen den 17 september 1179, vilket också är den dag som hon än idag firas på. Efter Hildegards död förlorade klostret sin betydelse och redan 1259 var det på grund av fejder och röveri så gott som övergivet.
I samband med reformationen upplöstes klostret på Disibodenberg och förföll. Där står idag utspridda ruiner. Klostret Rupertsberg skövlades av svenskarna 1632 under 30-åriga kriget och överlevande nunnor flyttade över till klostret i Eibingen. Klostret i Rupertsberg revs delvis 1803, och 1857 sprängdes resten bort för att ge plats åt järnvägsbygget utmed floden Nahe. Idag återtstår bara fem arkadbågar av den gamla klosterkyrkan. Resten av klostret har byggts över.
I Eibingen återstår en flygel av klostret och kyrkan, St Hildegard und St. Johannes der Täufer (Johannes döparen), som numera är vallfartskyrka, eftersom Hildegards relikskrin med ben bevaras där. Hildegard fick som stor personlighet ta emot många gåvor till sitt kloster i form av reliker, och den så kallade "Eibingska relikskatten" (Eibinger Reliquienschatz) befinner sig också i denna kyrka.
Sista år och död Mot slutet av sitt liv blev hon emellertid dömd för att intill sitt kloster ha låtit begrava en man som hade varit exkommunicerad – ett svårt brott mot kyrkans regler – varför det var nära att hennes kloster tvingades stänga. Hildegard försvarade sig emellertid med att mannen erhållit sakramenten innan han dog, varför hon förutsatt att han återupptagits i kyrkan och vägrade därför hörsamma magistratens i Mainz krav att gräva upp och flytta hans kropp. 17 september 1179 avled hon stilla i sitt kloster och begravdes i kyrkan i Rupertsberg. Sedan dess har hennes reliker flyttats. År 1632 flyttades de till Köln och några år senare till kyrkan i Eibingen. Sedan 1857 är de placerade på ett eget altare i kyrkan, och hon blev samtidigt utnämnd till staden Eibingens skyddshelgon.
Hildegards verksamhet
Olika aktiviteter Hildegard var bildad och väldigt mångsidig. Hennes verk omfattar religion, etik, dikter, filosofi, mystik, medicin, musik och kosmologi.”Hildegard av Bingen, ca 1098–1179” . Läst 16 oktober 2020. Hon författade en samling kyrkliga sånger och musikstycken, 69 stycken, under namnet Symphonia armonie celestium revelationum ('''Symfoni över De himmelska uppenbarelsernas harmoni'). Dessutom skrev hon ett liturgiskt drama, Ordo virtutum som förekommer i två olika utgåvor – i Scivias och i den så kallade Rupertsberger Riesecodex – och som allra tydligast ger uttryck för Hildegards visionära bild- och tankevärld.
På grund av sin visionära förmåga kallades hon "prophetissa teutonica" – den germanska (eller Tysklands) profetissan. Dessutom verkade hon som läkare, apotekare och rådgivare åt påvar och kungar. Som abbedissa och framstående predikant gjorde hon predikoresor till södra Tyskland och Frankrike. Hildegard skrev nio böcker i ämnen som teologi, medicin och fysiologi. Hon tog påvar och kejsare i upptuktelse, och tillrättavisade dem i sina brev, bland annat på grund av korruption. Hon ses och firas som helgon av många människor, men hon blev inte kanoniserad förrän 2012.
Hildegard var också frispråkig om kvinnors sexualitet, och hennes text Causae et Curae sägs innehålla den första nedskrivna beskrivningen av kvinnlig orgasm. Hon hade en avslappnad och positiv syn på sex, och opponerade sig därmed mot kyrkans tradition av att demonisera kvinnlig sexualitet.
Hildegards Lingua ignota (okänt språk) var en komposition som bestod av en serie påhittade ord som motsvarade en eklektisk lista med substantiv. Forskare tror att Hildegard använde sin Lingua ignota för att öka solidariteten bland sina nunnor.
Hon såg sig som utvald Hildegard lär redan vid tre års ålder ha haft sin första vision: "Jag såg ett så stort och väldigt ljus att min själ omskakades". Efter en ljusupplevelse 1141 ansåg sig Hildegard ha fått gåvan att rätt kunna uttolka Bibeln. Från den stunden kände hon sig utvald och som kallad att tända mänskligheten för medkänsla, harmoni och balans.
I ett brev söker hon stöd och råd av Bernhard av Clairvaux, som svarar henne att hon ska acceptera dessa visioner som ett uttryck av Guds nåd. Denna korta korrespondens är det enda som arkiverats av brevväxlingen dem emellan. Bernhards erkännande av Hildegard bidrog i hög grad till hennes erkännande som "prophetissa" och historisk personlighet. Hildegard var mystiker (liksom Bernhard) och menade att alla människor är gudomliga. Hon skriver att varje människa har en gudomlig gnista (ett gudomligt ljus) inom sig, och hon liknar människan vid speglar som ska reflektera denna gnista ut mot sin omgivning.
Hildegards skrivande Hildegard var 42 år, och hade under lång tid lidit av starka smärtor, när hon i en ovanligt stark vision upplevde att Gud befallde henne att börja nedteckna sina visioner. Hon beslöt äntligen att nedteckna sina upplevelser på latin, och när hon började skriva försvann alla smärtor som plågat henne så länge (enligt hennes egna anteckningar).
Hildegard lät anlita en skrivkunnig munk, probst Volmar von Disibodenberg, som sekreterare, eftersom hon inte behärskade den latinska grammatiken, och eftersom visionernas bilder flödade så snabbt att hon inte kunde anteckna allt. En nunna, Richardis von Stade, blev anställd som medarbetare. Under flera år hölls skrivandet hemligt, endast klostrets abbot var insatt, för att inte provocera kyrkomakten med de ovanliga och ofta svårbegripliga och för den tiden ofta oerhörda budskap hon mottog i sina visioner.