Anna av Storbritannien eller Anna Stuart (), född 6 februari 1665 på St. James’s Palace, död 1 augusti 1714 på Kensington Palace, blev regerande drottning av England, Skottland och Irland 8 mars 1702. När England och Skottland den 1 maj 1707 enades i ett enda kungarike blev Anna Storbritanniens första regent. Hon regerade till sin död och blev den sista monarken av huset Stuart. Hon efterträddes av släktingen Georg I, av huset Hannover.Lodge (1832), s. 7–8
Annas liv var fyllt av kriser som hade samband med tronföljden. Hennes katolske far, Jakob VII och II, hade avsatts 1688 och hennes svåger och syster hade då blivit monarker under namnen Vilhelm III och Maria II. Anna fick ett stort antal missfall och dödfödda barn, troligtvis för att hon led av Hughes syndrom eller "klibbigt blod" vilket kan leda till just detta."Sticky Blood, Obstetrics and the GP" . Aspirin Foundation. The Aspirin Age. Conference at the Royal College of Surgeons in Ireland. 1 november 2000. (URL hämtad 23 december 2006)."Aspirin and the Anti-Phospholipid Syndrome" . Aspirin Foundation. Lessons From The 15th Aspirin Foundation Scientific Meeting. The Royal College of Surgeons of Edinburgh. 26 oktober 1999. (URL hämtad 23 december 2006).
Varken Anna eller hennes syster lyckades få någon arvinge som överlevde barndomen, vilket ledde till en tronföljdskris eftersom den katolske James Francis Edward Stuart (the "Old Pretender", "den gamle pretendenten"), son till Jakob II, i brist på en protestantisk tronföljare kunde försöka göra anspråk på tronen. Då det skotska parlamentet kunde vägra att acceptera det engelska parlamentets val använde England olika metoder för att försäkra sig om att Skottland skulle samarbeta, såsom att försämra den skotska ekonomin genom handelsrestriktioner. Unionsakterna 1707 (genom vilka England och Skottland enades under namnet Storbritannien) var ett resultat av de förhandlingar som följde.Benians (1909), s. 90–91
Under Annas regeringstid utvecklades tvåpartisystemet. Anna föredrog torypartiet, men stod ut med whigpartiet. Hennes närmaste vän och troligen mest inflytelserika rådgivare var Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough, med vilken hon dock senare skulle komma att bli ovän. Även den senares make John Churchill, 1:e hertig av Marlborough, som under spanska tronföljdskriget ledde de engelska arméerna (efter unionen de brittiska arméerna), var en vän.Lodge (1832), s. 240
Biografi Barndom och ungdomsår Anna föddes i St. James's Palace i London som andra dotter till Jakob, hertig av York, (senare Jakob II) och hans första maka Anna Hyde. Hennes farbror var kung Karl II och hennes syster den blivande Maria II. Anna och Maria var de enda barn till hertigen och hertiginnan av York som överlevde barndomen. Anna led av en ögonsjukdom som barn och skickades till Frankrike för behandling. Hon bodde då hos sin farmor, Henrietta Maria av Frankrike, och efter farmoderns död hos sin faster Henrietta Anna, hertiginna av Orléans. Anna återvände från Frankrike efter sin fasters död 1670.
År 1673 blev det känt att Annas far konverterat till katolicismen. Anna och hennes syster Maria uppfostrades dock som protestanter, på kung Karl II:s inrådan.Innes (1913) s. 440 De uppfostrades separat från sin far med sitt eget hushåll på Richmond Palace.Maureen Waller: Sovereign Ladies. Sex, Sacrifice, and Power--The Six Reigning Queens of England, St. Martin's Griffin. (2206) Hon uppfostrades av sina guvernanter Lady Frances Villiers och Henrietta Hyde. Hennes uppfostran lade framgångsrikt tonvikt på att uppfostra henne till lojalitet mot anglikanska kyrkan och ogillande av katolicismen. Utöver den religiösa uppfostran blev dock hennes undervisning försummad, och trots att hon och hennes syster ingick i tronföljden och därmed var potentiella tronarvingar, mottog de ingen högre uppfostran än den normala för döttrarna ur samtidens överklass, vilket innebar ytlig bildning och fokus på sällskapstalanger.
miniatyr|388x388px|Anna Stuart som prinsessa omkring 1682, då hon gifte sig med Georg av Danmark. Porträtt av Jan van der Vaardt och Willem Wissing. Scottish National Portrait Gallery. |vänster
Omkring 1673 lärde hon känna Sarah Jennings, som kom att bli hennes nära vän och en av hennes närmaste rådgivare. Jennings gifte sig senare med den blivande hertigen av Marlborough, John Churchill, som senare skulle komma att bli en av Annas viktigaste generaler.
Anna följde 1678 med Maria av Modena till Holland, och 1679 förenades hon med föräldrarna utomlands och senare i Skottland, men hennes besök hos dem var endast just besök, och hon tilläts inte bo med dem permanent. År 1682 blev Anna sjutton och hade nått den ålder när samtidens prinsessor förväntades gifta sig. Vid denna tid beskrevs hon som söt, och en flirt med John Sheffield, Lord Mulgrave, fick den senare förvisad från England. Ett äktenskap föreslogs med hennes kusin Georg av Hannover och ett möte arrangerades, men var inte framgångsrikt. Den 28 juli 1683 gifte sig Anna med protestanten prins Georg av Danmark, bror till den danske kungen Kristian V. Georg var avlägset släkt med Anna, och hennes giftermål med en kunglig protestant var populärt i England, där det det fanns politisk ovilja mot katolicismen i kungahuset.
Normalt sett hade Anna förväntats lämna sitt land och bosätta sig med sin makes familj, men hennes politiska värde i egenskap av protestantisk tronarvinge i England gjorde att man kom överens om att paret skulle bosätta sig i England. Paret trivdes bra tillsammans trots att äktenskapet var arrangerat. De hade liknande temperament och föredrog ett tillbakadraget liv.Gregg (2001), s. 32–35 Kungen gav Anna en bostad i Whitehall och en generös hemgift som tillät henne att leva i stor stil, och paret deltog i societetslivet och ägnade sig åt jakt och spelande vid hovet. Sarah Churchill blev Annas hovdam (Lady of the Bedchamber) när Annas nya hushåll organiserades efter hennes giftermål. De båda lade bort titlarna och kallade varandra Mrs. Morley och Mrs. Freeman, eftersom Anna ville betona hur nära de stod varandra.
Faderns regeringstid När Karl II avled 1685 (och på dödsbädden konverterade till katolicismen) besteg Annas far tronen som kung Jakob II.Ward, s. 230–231 Hennes fars tronbestigning gjorde att den långvariga oviljan mot hans katolicism nu steg upp till ytan. När hennes farbror avled och hennes syster bodde utomlands, kom Anna i blickfånget för den antikatolska oppositionen som den enda levande protestantiska medlemmen av kungahuset i England. Hon framhävde sin ställning som protestantisk tronarvinge genom att demonstrativt bevista gudstjänsterna i den anglikanska kyrkan, något som gjorde hennes far misstänksam och fick honom att placera spioner i hennes hushåll och förbjuda henne att lämna landet. Hon upprätthöll kontakt med sin syster och svåger utomlands, och försäkrade dem att hon skulle motstå alla försök från deras far att tvinga henne att konvertera.
Under hennes fars regeringstid stod det för första gången klart att Anna hade en realistisk chans att ärva tronen. Hennes styvmor hade inte fött barn på flera år och hennes äldre syster Maria var barnlös. Anna började därför på allvar att betraktas som en potentiell framtida monark. Hon utsattes för en press att föda protestantiska tronarvingar, något som ledde till fyra misslyckade graviditeter på fyra år. När hennes styvmor år 1687 oväntat blev gravid för första gången på flera år innebar det ett hot mot Annas ställning, och det betraktas som möjligt att det var Anna som först antydde för sin syster Maria att styvmoderns väntade barn kanske inte var äkta, något som senare skulle leda till hennes svågers invasion och faderns avsättning.
Jakob II mottogs inte väl av det engelska folket, och missnöjet växte då Jakobs andra maka Maria av Modena den 10 juni 1688 födde en son (Jakob Edvard Stuart), något som möjliggjorde inrättandet av en katolsk dynasti.Ward, sid. 241–242 Anna var inte närvarande vid tillfället utan hade rest till Bath, vilket gav upphov till tron att barnet var illegitimt, men den mest troliga anledningen till hennes frånvaro var Jakobs önskan att utestänga alla protestanter från statsangelägenheter. Anna hade rest till Bath för att återhämta sig efter sin senaste misslyckade graviditet, och undvek därför att bevista sin styvmors barnsäng som vittne till födseln. Efter barnets födsel återvände hon till London, och skrev sedan till sin syster att många betvivlade att drottningen hade varit gravid alls; att hon själv aldrig hade fått se eller känna på drottningens mage för att bekräfta att hon varit gravid, vilket var underligt, och att många nu betvivlade att drottningen alls hade fött det barn som nu visades upp: "Jag kommer att bli nöjd," skrev Anna till Maria, "oavsett om barnet är äkta eller oäkta. Han kan vara vår bror, men det vet bara Gud … man kan inte låta bli att ha tusen farhågor och dystra tankar, men vad som än förändras kommer jag förbli trogen min tro och dig".
För att motbevisa ryktena om att barnet inte hade blivit fött av drottningen, lät kungen drottningen undergå en gynekologisk undersökning och sammankalla fyrtio vittnen till ett förhör i Privy Council den 22 oktober, men Anna undvek att närvara med hänvisning till graviditet och när hon sedan förevisades bevisen på födseln svarade hon bara att kungens eget ord var mer värt än något dokument. Prinsessan Annas syster och svåger, Maria och Vilhelm, invaderade England 17 november för att avsätta den impopuläre och despotiske Jakob II. Jakob försökte fly från riket den 11 december 1688, och abdikerade tolv dagar senare.Ward, s. 242–249
Anna hölls i avskildhet under händelserna före revolutionen. Hennes agerande influerades troligtvis av Churchills och även om Jakob hade förbjudit henne att så som planerat besöka systern Maria under våren 1688 korresponderade hon med henne, och hon kände utan tvekan till Vilhelms planer. Hon befann sig i en kritisk position. Efter att Vilhelm landstigit vägrade hon att visa sympati för kungen och skrev på Churchills inrådan till prinsen samt uttryckte sitt gillande inför hans agerande.Encyclopædia Britannica -Mary II, Cambridge University Press (1911 Churchill övergav kungen den 24 november, prins Georg gjorde det den 25 november, och när Jakob återvände till London den 26 november upptäckte han att Anna och hennes jungfru hade följt sina makars exempel.Innes (1913), s. 482–483 De flydde från Whitehall via en baktrappa och bodde en natt hos biskopen av London innan de begav sig Nottingham, dit de anlände den 1 december. Prinsessan presenterade sig och utsåg ett råd. Sedan reste hon till Oxford, där hon mötte prins Georg och ett stort sällskap i triumf. Precis som Maria förebråddes hon att hon inte verkade bry sig om kungens flykt, men hon svarade att hon inte ville uppvisa påtvingade känslor. Hon återvände till London den 19 december och besöktes omedelbart av Vilhelm.
År 1689 samlades ett konventionsparlament som förklarade att Jakob hade abdikerat från riket då han försökte att fly och att tronen därför var vakant. Kronan erbjöds till och accepterades av Vilhelm och Maria, som regerade tillsammans.Ward, s. 250–251 I Bill of Rights 1689 slogs tronföljden fast: Prinsessan Anna och hennes ättlingar skulle efterträda Vilhelm och Maria. Efter dem i tronföljden skulle ättlingar till Vilhelm i ett eventuellt framtida äktenskap komma.
Vilhelm och Maria thumb|Annas syster, Maria, övertog tillsammans med maken Vilhelm III makten från fadern, Jakob II. Porträtt av Peter Lely.
Anna hade inte en god relation till Vilhelm och Maria. Det faktum att Vilhelm blev hennes systers medregent och skulle fortsätta regera även efter dennas död, innebar att Annas eget trontillträde sköts på framtiden. Annas ovilja mot Vilhelm väckte missnöje hos Maria över att Anna inte visade Vilhelm tillräcklig respekt, något som skapade konflikt även mellan systrarna.