Finska kriget (; ), även kallat 1808–1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Kejsardömet Ryssland. I detta krig stöddes Sverige av Storbritannien, medan Ryssland stöddes av Republiken Frankrike (ofta kallat första franska kejsardömet), samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark-Norge). Kriget utkämpades som ett led i Napoleonkrigen. Kriget bröt ut som en konsekvens av att tsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons handelsblockad mot Storbritannien.
Kriget fick stora följder för det svenska riket, eftersom Sverige förlorade hela Finland, Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland till Ryssland. De förlorade områdena bildade Storfurstendömet Finland inom det ryska imperiet fram till Finlands självständighet 1917.
Bakgrund I ett brev från Napoleon till Alexander, skickat den 2 februari 1808, råder Napoleon Alexander att flytta Sverige och svenskarna så långt från St. Petersburg som möjligt. Detta innebar att Alexander fick fria händer i Finland och mot Sverige. Brevet kom dock fram först tre dagar efter angreppet inleddes.
Den svenska regeringen var inte helt oförberedd på ryska aggressioner, utan var väl underrättad om situationen vid gränsen och man hade dessutom grundat en krigsberedningskommitté som skulle sörja för planeringen inför det väntade kriget. Den svenske ambassadören i Sankt Petersburg, Curt von Stedingk såg till att skicka hem underrättelser om ryssarnas uppmarsch inför den kommande kampen.
Den svenska krigsberedningskommittén ansåg att de svenska styrkorna i Finland skulle ha svårt att försvara hela landet i händelse av ett ryskt anfall, och därför förberedde man en överraskande plan. Den svenska armén skulle retirera i riktning Uleåborg, medan de södra delarna av Finland uppgavs och ockuperades av ryssarna och det svenska försvaret upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg och Svartholm. Ryska armén skulle därmed få utdragna underhållslinjer. När våren kom och den svenska armén var fulltalig och förstärkt skulle man gå till motanfall från norr och med hjälp av flottan, och förbanden i fästningarna i söder, återerövra hela Finland i en kniptångsmanöver.Finskt krig, Svenskt arv, Söderströms och Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008, sid 55. Krigsberedningskommittén grundades redan i januari 1808.
För kejsar Alexander var erövringen av det finska området endast ett nödvändigt ont för att upprätthålla förpliktelserna mot Napoleon, och han behövde ett snabbt, oblodigt krig för att en gång för alla stävja arvfienden Sverige. För det behövde tsaren också ett välvilligt Finland, vilket betydde att han var villig att gå långt i sina ansträngningar att hålla finländarna nöjda och pacificerade.Krig kring Kvarken, Oravais historiska förening, r.f., 1999, sid 345–46
Ryssarna planerade och genomförde kriget med utgångspunkten att området Finland och landskapet Österbotten skulle inkorporeras i det ryska kejsardömet. De laddade upp vid gränsen med 24 000 man som ställdes under general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden. Många av männen var veteraner från krigen mot Napoleon, krigshärdade soldater med hög stridsmoral, kunskap och disciplin.
Den ryska krigsplanen var väl genomtänkt och byggde på grundlig kännedom om Finlands strategiska förhållanden. Man hade skaffat sig detaljerade underrättelser om den blivande fiendens stridskrafter, krigsskådeplatsens beskaffenhet, befolkningens tänkesätt och så vidare. Bland annat hade en rysk major vistats i Helsingfors från 1806 till början av 1808 för att "köpa gevär" och fått tillträde till Sveaborg, där han gjort sig väl bekant med förhållandena. En annan person, en rysk kapten, reste på nyåret 1808 omkring som handelsresande över östra Finland och avgav en noggrann rapport om landets beskaffenhet, försvarsanstalter, spannmålstillgångar och befolkningens sinnesstämning. Vid fälttågsplanens utarbetande hade överlöparen Göran Sprengtporten en central roll. Den ryska armén anföll Finland i huvudsak enligt den krigsplan som Sprengtporten utarbetat. Han författade även den proklamation som utfärdades i överbefälhavaren von Buxhoevdens namn, i vilken bland annat utlovades att ständerna skulle sammankallas i Åbo.
Alexander I hade skjutit upp sitt anfall till på vintern. Detta dels för att inte behöva riskera att den brittiska flottan skulle uppträda i Finska viken och att de finska trupperna skulle kunna få förstärkningar från moderlandet, dels för att hinna försäkra sig om Danmarks medverkan. Han var angelägen om att slaget skulle drabba Sverige oförberett.
Den ryske ministern i Stockholm, David Alopaeus, besvarade alla anmärkningar rörande de ryska rustningarna vid Finlands gräns med att han inte kände till några sådana åtgärder. Fem dagar före krigsutbrottet hade Stedingk ett samtal med tsaren och frågade Alexander om orsakerna till de stora truppsammandragningarna vid finska gränsen. Den ryske kejsaren bedyrade då: "Faran för Ert land kommer ej från min sida. Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträvar en enda by av Er konungs stater."
Slagordning Svensk slagordning 21 februari 1808Ställföreträdande överbefälhavare: Carl Nathanael af KlerckerÖverbefälhavare: Wilhelm Mauritz KlingsporSekundchef: Johan Fredrik AminoffStabschef: Hans Henrik GripenbergBrigadFörbandAvdelningar Första brigaden(Nylandsbrigaden)August Fredrik Palmfelt Nylands infanteriregementeGeorg Carl von Döbeln 2 Bataljoner Björneborgs läns infanteriregementeCarl Stjernvall 3 Bataljoner Nylands jägarbataljonGustaf Uggla ½ Kompani Nylands lätta dragonregementeGustaf Fredrik von Wright 4 Skvadroner Finska artilleriregementetHarald Åkerstein 2 Batterier Andra brigadenCarl Johan Adlercreutz Åbo läns infanteriregementeHerman Fleming3 Bataljoner Tavastehus läns infanteriregemente<small>Gustaf Bogislav von Platen<small> 3 Bataljoner Nylands jägarbataljonGustaf Adolf Arnkihl ½ Kompani Nylands lätta dragonregementeGustaf Fredrik von Wright 4 Skvadroner Finska artilleriregementetHarald Åkerstein 2 Batterier Tredje brigaden(Savolaxbrigaden)Johan Adam Cronstedt Savolax fotjägarregementeJohan August Sandels4 Bataljoner Savolax lätta infanteriregementeJohan Adam Cronstedt4 Bataljoner Karelska jägarkårenGustaf Aminoff2 Bataljoner InfanterivargeringJohan Reinhold von Törne 1 Bataljon DragonvargeringPoppius 1 Bataljon Karelska lätta dragonkårenAdolf Ludvig Christiernin 2 Skvadroner ArtilleriSamuel Fredrik von Born 1 Kompani
Krigsförlopp Ryskt anfall miniatyr|stående|Björneborgarnas marsch av Albert Edelfelt. Natten den 21 februari 1808 gick den ryska armén över gränsen utan officiell krigsförklaring. Den ordinarie befälhavaren i Finland, fältmarskalk Vilhelm Mauritz Klingspor, befann sig då i Stockholm, och försvaret leddes av generallöjtnant Karl Nathanael af Klercker. Det ryska anfallet genomfördes med tre kolonner: på den vänstra flanken 17:e divisionen, under generallöjtnant Aleksej Gortjakov, som marscherade in i närheten av Fredrikshamn; centralt den 21:a divisionen, under generallöjtnant Pjotr Bagration, som marscherade in på vägarna vid Anjala; och på högra flanken den 5:e divisionen, under generallöjtnant Nikolai Aleksejevitj Tutjkov, som marscherade in i närheten av Nyslott.Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 17
Anfallets överraskningsmoment hade dock gått förlorat, och af Klercker drog samman sina trupper vid östra gränsen till Tavastehus i två brigader under ledning av överste August Fredrik Palmfelt och överste Carl Johan Adlercreutz. Den svenska fältarmén räknade ca 17 000 man, varav ca 7 000 man förlades till fästningarna Sveaborg och Svartholm.Generalstabsverket påstår att det fanns 17 323 man i den svenska armén i Finland, Sveriges Krig åren 1808–1809, Del 1, bilaga 9B
Fullständigt avgörande för krigsutgången kom det faktum bli att Sverige också hade en knivspets i ryggen. Danmark var allierat med Napoleon, och fransmännen, i förbund med Ryssland, sände stora truppförband (under ledning av marskalk Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan) till Jylland för en planerad invasion i södra Sverige, och på grund av detta hot tvingades svenskarna hålla stora truppnumerärer förlagda till Skåne och norska gränsen. Sverige å sin sida var allierat med Storbritannien och skyddades av dess flotta. Det betydde att den fransk-danska invasionen aldrig materialiserades och att den ryska örlogsflottan höll sig i hamn under hela kriget.
miniatyr|250px|Finska krigets krigsskådeplatser i Finland. Kriget utkämpades främst i Finland och de största slagen stod i svenskspråkiga Österbotten. Efter det svenska nederlaget vid Oravais i september 1808, flyttade striderna in i egentliga Sverige och en rad blodiga fäktningar kom att stå även i Västerbotten år 1809. Fram till 1809 var Finland en oskiljaktig del av Sverige och betraktades helt enkelt som ett svenskt område med samma status som Västerbotten eller Småland.
Reträtten Ordinarie överbefälhavare i Finland, Klingspor, anlände till Tavastehus den 1 mars och övertog kommandot över den svenska armén. af Klercker propagerade för offensiv krigföring eller åtminstone hedersamt försvar, men Klingspor ville följa den på förhand uppgjorda krigsplanen och retirera mot Uleåborg; och han gjorde sina bedömningar utgående ifrån felaktiga styrkeuppgifter över de ryska invasionsstyrkorna och trodde att de var starkare än vad de egentligen var. I själva verket trodde han att hans position var väldigt prekär, och utgående ifrån de uppgifter han hade, beordrade han reträtt. 7 000 man retirerade från Tavastehus norrut och den 4 000 man starka Savolaxbrigaden, under Johan Adam Cronstedt, retirerade mot Uleåborg österifrån. Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000; sid 37
Under tiden besatte ryssarna hela södra Finland. Fästningen Svartholm kapitulerade för de avancerande ryssarna den 18 mars och Åbo, Finlands urgamla huvudstad, föll den 22:a. Buxhoevden förlade sitt högkvarter dit några dagar senare.Vissa bedömare anser att von Buxhoevdens beslut att låta 4/5 av sin styrka gå mot Helsingfors var ett misstag (ref SMB i källor) Den svenska huvudarmén förföljdes halvhjärtat av mindre styrkor under Rajevskij, men trots svåra vinterförhållanden med stora snömängder och temperatur stundom runt 40 grader under fryspunkten gick reträtten snabbt och efter några veckor stod de svenska trupperna i Vasa. Stridsmoralen sjönk också avsevärt i den svenska armén eftersom soldaterna tvingades ge upp sina hemtrakter utan att avlossa ett enda skott. Savolaxbrigaden bjöd på symboliskt motstånd vid Leppävirta och utanför Kuopio, men även den drog sig hastigt mot Uleåborg, stadigt följd av general Bulatov.
Till skillnad från tidigare ryska ockupationer, som under lilla ofreden på 1740-talet hade präglats av plundring och våldsdåd, strävade Buxhoevden efter ordning i de erövrade områdena. Han lät utreda alla våldsdåd som begåtts av ryska trupper och betalade skadestånd ur den ryska kronans medel till dem som lidit skada. I ett försök att skilja de finländska officerarna från de svenska utfärdade han ett påbud enligt vilket officerare från Finland som lämnade landet för att följa med den svenska armén skulle förlora sin lön och egendom. Påbudet fick dock ingen märkbar verkan, men väckte ont blod inom den finländska aristokratin.