mini|Karta över Sveriges territorialvatten miniatyr|Hkp 4B var en helikoptertyp som användes av marinen för ubåtsjakt under 1980-talet.
Ubåtskränkningar i Sverige avser främst de under kalla kriget, i några fall även efteråt, inträffade incidenter då främmande militära ubåtar påträffats eller misstänkts vistas i Sveriges territorialvatten. Efter omprövningar som har gjorts i offentliga utredningar och av Försvarsmakten sedan 2001 klassificeras majoriteten av de inrapporterade incidenterna som felaktiga observationer eller ej sannolika ubåtskränkningar. Bland de incidenter som har rapporterats sedan 1980-talet som fortfarande klassificeras som sannolika eller konstaterade kränkningar har nationalitet enligt officiella dokument av naturliga skäl inte kunnat identifieras, med undantag för två kränkningar som har bekräftats av ursprungsländerna: U 137 av Sovjetunionen år 1981 och U 13 av Västtyskland år 1990. Vissa menar att ursprunget i övrigt kan ha varit olika Natoländer, en slutsats som dock är omdiskuterad av två huvudorsaker: 1. Det saknas incitament för spioneri mellan mer eller mindre allierade parter. 2. Ända sedan kalla kriget finns starka krafter inom vissa politiska läger bakom en undfallenhet gentemot Sovjetunionen & dagens Ryssland.
Inledning Enligt folkrätten har örlogsfartyg rätt att passera genom ett annat lands yttre territorialvatten. För ubåtar gäller detta dock bara i övervattensläge. Om ubåten uppträder inom territorialvattnet i undervattensläge är detta att betrakta som en gränskränkning. För besök inom det inre territorialvattnet krävs alltid tillstånd av den berörda kuststaten.
Ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten har inträffat vid upprepade tillfällen under efterkrigstiden. Det var dock först kring 1980 som dessa började tilldra sig massmedialt intresse, i samband med att det tycktes som om ubåtar inte längre gav sig av vid varningar, utan försökte stanna kvar. Detta ledde till skärpta bestämmelser för varningar och vapeninsats.
Under åren mellan 1980 och 1992 kom frågan om kränkningar av Sverige av främmande ubåtar att vara betydelsefull både i sak och i den säkerhets- och inrikespolitiska diskussionen. Frågor om trovärdigheten i den då gällande neutralitetspolitiken, om Sveriges relationer till Sovjetunionen liksom om den sovjetiska maktens karaktär kom alla att spela en stor roll i diskussionerna under dessa år. Ett återkommande så kallat typljud identifierades tidigt som ett möjligt propellerljud från en ubåt, och blir allt vanligare i upptagningar från 1990-talet. Emellertid konstateras kring sekelskiftet att samtliga upptagningar av detta ljud är från sillstim. En omprövning gjordes därför år 2001 av samtliga ubåtsobservationer. Av tusentals rapporterade misstänkta ubåtskränkningar åren 1981 till 2000 anses numera endast fem eller sex vara verifierade eller konstaterade ubåtar, och en som sannolik ubåt.
Rapporterade och misstänkta incidenter Mellan 1981 och 1994 registrerades cirka 4 700 enskilda observationer av "bedömt ubåtsrelaterade föremål av olika slag".SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-1994, rapport från Ubåtskommissionen Sedan mars 1986 klassificeras incidentrapporterna på en sexgradig skala: Konstaterad/säker undervattensverksamhet (I vissa fall bekräftad av ursprungslandet) Sannolik undervattensverksamhet Möjlig undervattensverksamhet Undervattensverksamhet kan ej uteslutas Undervattensverksamhet bedöms ej ha förekommit Underlaget kan ej ligga till grund för bedömning
Nedan följer de mest kända incidenterna. Nivå 3 och 4 redovisas nedan som "ej sannolik kränkning", och nivå 5 som "felaktig observation".
Under kalla kriget Juli 1955 – Ett rörligt kustartilleriförband från KA 3 observerar mitt på dagen ett periskop på väg in mot Fårösund. Stridsladdad ammunition togs fram på order av överste Stig Stade och 13 granater ställdes in som sjunkbomber med zontändrör. Ubåten förefaller ha vänt inne i sundet efter tre skott och varit på väg ut igen. När bara två granater återstod bröt ubåtstornet ytan, en lucka öppnades och en man viftade med vit flagg. Efteråt fortsatte ubåten i ytläge åt nordost och passerade ut från svenskt vatten som då var tre nautiska mil från kusten. Händelsen var länge sekretessbelagd. 23 augusti 1962 – Vid övning med jagare upptäcks en ubåt genom radareko och hydrofonkontakt på svenskt vatten norr om Fårö på Gotland. Först efter upprepad vapeninsats med sjunkbomber ger sig ubåten ut mot fritt vatten. Hösten 1969 – Under marinens krigsförbandsövning vid Norrlandskusten. Ubåten får kontakt med en främmande ubåt på svenskt vatten utanför Höga kusten. När man övergår till aktiv hydrofonsändning ökar ubåten farten och försvinner. 1974 – Ett ubåtsperiskop upptäcks av Kustbevakningen vid Kappelshamns på Gotland. Jagaren sänds till platsen och erhåller kontakt, varvid ubåten lämnar svenskt vatten. 3 oktober 1976 – under marinens krigsförbandsövning i Stockholms skärgård avslöjar sig en sovjetisk ubåt av typ Whiskey utanför svenskt territorialvatten genom att sända med radar. Den svenska ubåten kan följa hur denna går in på svenskt vatten i Danziger gatt och spelar in ljud från den. När ubåtsjakthelikopter och jagare tillkallas försvinner ubåten med hög fart ut mot internationellt vatten. 18 september – 6 oktober 1980 (ej sannolik kränkning) – Marinens bogserbåt upptäcker tornet på en ubåt utanför Utö i Stockholms skärgård. Ubåtsjaktshelikopter sänds till platsen och får hydrofonkontakt samt sätter in knallskott och sjunkbomb för att varna ubåten. Ubåtsjakten kommer att sträcka sig över flera veckor och inkluderar rustning av en malpåseförlagd jagare, . Flera optiska och hydrofonkontakter erhölls. Till skillnad från tidigare lämnar ubåten eller ubåtarna inte området då de blev upptäckta, utan försöker i stället slingra sig undan och avfyrar skenmål. 27 oktober 1981 (bekräftad sovjetisk kränkning) – U 137, en sovjetisk ubåt av typ Projekt 613 (Whiskey-klass), grundstöter i Gåsefjärden i Blekinges skärgård. Sovjetunionen framför en officiell ursäkt till Sverige den 30 oktober. Efter omfattande diplomatisk aktivitet, liksom en sovjetisk militär uppladdning i farvattnen utanför Blekinge, beslutar regeringen Fälldin att ubåten och dess besättning eskorteras ut ur Sverige den 6 november. Dessförinnan har ett summariskt förhör hållits med dess befälhavare, och regeringen Fälldin hade meddelat att ubåten sannolikt hade kärnvapen ombord. 1–13 oktober 1982 (konstaterade kränkningarOmprövning av ubåtsfrågan, SOU 2001:85, sid 220, senare ifrågasatta) – Den incident som kom att kallas ”ubåtsjakten i Hårsfjärden” föregicks av en rad rapporter om ubåtar i Stockholms skärgård. Sveriges ubåtsjaktförmåga bestod då av patrullbåtar med enkla hydrofoner, samt några få helikoptrar. Dessa kunde också samarbeta och skicka måldata, så att helikoptern angav målläge och patrullbåten fällde sjunkbomber. Under ledning av kommendörkapten Emil Svensson planerades en ubåtsfälla för främmande ubåtar i månadsskiftet september/oktober, operationen kom att kallas "Operation Notvarp". Den 1 oktober gjordes "de första säkra observationerna av ubåt" och detta skedde i Hårsfjärden, pådraget blev stort, svenska marinen hade koncentrerat alla sina resurser till området. Marinen sprängde 44 sjunkbomber och fyra minor. Inledningsvis utgick man från att marinen hade lyckats att "spärra in" en främmande ubåt i Hårsfjärds-området. Det visade sig dock senare att så inte var fallet. Under operationen användes för första gången minor när man ansåg att en främmande ubåt försökte att fly från området. Ubåtsjakten ledde till att den nytillträdda regeringen Palme tillsatte den så kallade Ubåtsskyddskommissionen under ledning av före detta utrikes- och försvarsministern Sven Andersson. I ubåtskommissionens rapport våren 1983 utpekades Sovjetunionen efter ljud- och bottenanalyser, och Carl Bildt gav USA förhandsbesked om denna slutsats.https://www.svt.se/nyheter/inrikes/amerikanska-dokument-bildt-gav-forhandsinformation-om-ubatar-till-usa Nationaliteten kunde inte fastslås med säkerhet i ubåtsutredningarna från år 1995 och 2001. År 2008 framlades hypotesen att ljudet forskarna hade spelat in hösten 1982 sannolikt kom från skolfartyget Amalia som hade gått igenom området just vid dessa datum, något som dock har ifrågasatts eftersom svenska ytfartyg inte kan gå med de aktuella varvtalen. Enligt Ola Tunander (2001), Uppdrag Granskning (juni 2008) och Mathias Mossberg (2010) var de ubåtar som svenska försvaret jagade i Hårsfjärden i samtliga kända fall brittisk-amerikanska ubåtar som testade Sveriges beredskapsförmåga, uppgifter som har ifrågasatts av Emil Svensson. 4 maj 1983 (ej sannolik kränkning) – Minor sprängs mot en misstänkt ubåt i Törefjärden norr om Luleå. Maj 1983 (ej sannolik kränkning) – Ubåtsjakt utanför Sundsvall. Flera observationer gjordes oberoende av varandra. Helikoptrar får kontakt med främmande ubåt, men vapeninsats förhindras av nyfikna journalister inom säkerhetsområdet. 1 juli – 4 augusti 1983 (ej sannolik kränkning) – Ubåtsjakt utanför Töre. Törefjärden spärrades med ett timmersläp för att hindra inkräktarens flykt. Augusti 1983 (ej sannolik kränkning) – Ubåtsjakt i hamnbassängen i Karlskrona liksom i området omedelbart utanför skärgården. Marinen spränger sjunkbomber inne i Karlskrona hamn. 9–29 februari 1984 (ej sannolik kränkning) – Ubåtsjakt i Karlskrona. Marinen spränger 22 sjunkbomber mot en misstänkt ubåt. Midsommar 1985 – En ubåt eller miniubåt visar en metallisk del över vattenytan och fotograferades vid Skår i Gullmarsfjorden på västkusten. Föremålet rörde sig i ostlig riktning med ett par knops fart. Juni 1986 (konstaterad kränkning enligt Ubåtskommissionen men inte försvarsmakten 2001) – Ett periskop observeras på ytan för en kort stund i Klintehamnsviken på Gotland. Ubåten dök när djupet var 16 meter. Dykare undersökte botten och fann spår från en hjulgående farkost. Spåret var meter långt, och hade "mycket stora likheter med hjulspår från en bil som körts över motsvarande geologiskt underlag på land". Botten bestod till vissa delar av lera som gav tydliga avtryck från hjulen. 1 juli 1987 (ej sannolik kränkning) – En ny ubåtsjakt i Törefjärden. Den 1 juli drogs en långdragen ubåtsjakt igång, sedan flera vittnen observerat ubåtsrörelser i området. Militären misstänkte att miniubåtar gömde sig i fjärden i väntan på att docka sig med moderubåt längre ut. En helikopter fäller sjunkbomber och antiubåtsgranater. Den 3 juli läggs ett kilometerlångt ubåtsnät ut i Skagsudden utanför Storöhamn. Den 4 juli detonerar en granat 200 meter från två bröders fiskebåt i Storöhamn. Den 6 juli går en hemligt källa som deltar i spaningen att ubåten finns på bild men enligt försvarsstaben är kvalitén för dålig för att den ska räcka som bevis. Den 9 juli kommer beskedet om att hjälpen från södra Sverige uteblir. Den svenska kustflottans specialutrustade ubåtsjaktsstyrka har tagit semester. Den 4 augusti är jakten över. Den 10 augusti offentliggör militären bilder på vad som sägs är ubåten. Sommaren 1987 (konstaterad kränkning) – Vid undersökning av magnetslingesystemet för mineringar i Kappelshamnsviken på Gotland upptäcks "tydliga spår på botten från en bandgående undervattensfarkost". Denna händelse rapporterades ej till regeringen som konstaterad kränkning vid tidpunkten för händelsen, men räknas nu som konstaterad kränkning. 24 maj – 8 juni 1988 (konstaterad kränkning) – En misstänkt främmande ubåt i Hävringebukten utanför Oxelösund. Incidenten leder till stridsinsats med sjunkbomber. Luftuppkok på ytan och ljud från den förmodade ubåten observeras. 1988 (sannolik men ej konstaterad ubåt) – Utöver försvarsmaktens konstaterade kränkningar redovisade Ubåtskommissionen att en främmande undervattensfarkost med stor sannolikhet kränkt svenskt inre vatten på västkusten.