miniatyr|300px|Det strategiska läget i Europa 1990. Mörkgrått avser Sovjetunionen, ljusgrått övriga Warszawapakten, ljusare grått Nato, vitt andra stater. Ubåtsfrågan syftar i Sverige på den säkerhetspolitiska debatt om främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium som ägde rum under 1980- och 1990-talen. Konstaterade ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten och inre vatten samt indikationer om kränkningar har undersökts av tre statliga kommissioner. I flera fall är det fortfarande oklart om de kränkande ubåtarna kom från Warszawapakten eller Nato. USA:s tidigare försvarsminister Caspar Weinberger har emellertid i en intervju i mars år 2000 bekräftat att Natos ubåtar kränkt svenska farvatten i syfte att testa den svenska ubåtsjaktförmågan. Senare hävdade Carl Bildt att Weinberger till honom hade sagt sig ha blivit feltolkad under intervjun.
Världsläge och bakgrund Ubåtsfrågan kan sägas ha uppstått torsdagen den 18 september 1980, när en av kustflottans bogserbåtar, HMS Ajax, upptäckte masterna till en ubåt på svenskt territorialvatten. Därefter följde två decennier av ubåtsproblematik för den svenska marinen. Under denna tid genomgick Sveriges omvärld och närområde avgörande politiska och militärstrategiska förändringar. Händelserna under början av 1980-talet präglades av en av det kalla krigets kallaste perioder. Det var en tid då världen enligt vissa bedömare kom närmare kärnvapenkrig än man gjort sedan Kubakrisen 1962, för att därefter skåda en avspänning och en politisk frigörelse som utmynnade i ett helt nytt politiskt och strategiskt landskap i Europa och stora delar av världen. s. 522–543. s. 522–543.
Den intensivaste perioden av ubåtskränkningar inträffade under början av 1980-talet, en tid som radikalt skiljer sig från den gynnsamma och lugna situation som under början av 2000-talet kom att prägla det nordiska området och Östersjön. Det intensiva världsläget kom i hög grad att prägla ubåtskränkningarna och det svenska agerandet för att få stopp på dessa. Politiken och den offentliga debatten var starkt präglad av de då förhärskande uppfattningarna om sovjetiska militära intentioner och hotbilden mot Sverige. s. 36.
De militära aktioner som ubåtskränkningarna representerade, och de svenska vapeninsatser som föranleddes därav, var bland de mest dramatiska militära händelserna som ägde rum inte bara i Östersjön, utan i hela Europa under det kalla kriget, sovjetiska aktioner mot broderländerna inom Warszawapakten undantagna. Knappast någon gång under hela efterkrigstiden kom det mellan Nato och Warszawapakten till något motsvarande vad som skedde i de svenska vattnen vad gäller vapeninsatser och bruk av verkanseld.
Efterkrigstidens början Vid andra världskrigets slut hade de sovjetiska styrkorna nått djupt in i Centraleuropa. Med avsaknad av en fredsuppgörelse kom det sovjetiska inflytandet på kontinenten att sträcka sig lika långt som Röda arméns framgångar under andra världskriget. Tyskland delades i två delar, en östlig liktydig med den sovjetiska ockupationszonen, och en västlig, efter några år innesluten i den västliga försvarsalliansen. För Östersjöns del innebar detta att Sovjetunionens inflytandesfär kom att omfatta kuststräckor avsevärt längre än det traditionella ryska inflytandet. Sovjetiska marina styrkor kunde inom ramen för Warszawapakten operera från baser i södra Östersjön långt sydväst om Skåne och i omedelbar närhet till Östersjöinloppen. Den sovjetiska Östersjöflottan kom att snabbt bli den dominerande militära faktorn i Östersjöområdet, även om Sverige, liksom efterhand också Västtyskland, upprätthöll en inte obetydlig marin kapacitet, både med ytstridsfartyg och ubåtar. s. 33–49.
Marin kapprustning under 1960-talet miniatyr|stående|Den amerikanska roboten UGM-27 Polaris var västmakternas första ubåtsbaserade ballistiska robot och samtida med den sovjetiska R-13. Polaris begränsade räckvidd gjorde att man under 60-talet var tvungen att befinna sig ganska nära Sovjetunionen. För att nå Moskva var Bohusläns skärgård det idealiska området.
Med utvecklingen av det strategiska bombflyget på 1950-talet och de strategiska ubåtsstyrkorna på 1960- och 70-talet kom intresset för nordområdet, i synnerhet Nordkalotten, att öka radikalt. Nordnorge, och därmed också norra Sverige var inte längre en perifer del av en framtida tänkt krigsskådeplats. I geostrategiskt hänseende framstod Norden och Östersjöområdet dels som en potentiell sköld för det sovjetiska maktblocket, dels som ett möjligt basområde för västliga sjö- och luftangrepp in mot det sovjetiska kärnområdet. Samtidigt fungerade Sverige och Östersjön å ena sidan som en buffert, som kunde bidra till att dämpa konflikter mellan den västliga alliansen och sovjetmakten, å andra sidan som en gråzon inom vilken både Nato och Warszawapakten sökte flytta fram sina positioner och stärka sitt inflytande.Litteraturen rörande den norra flankens ökade strategiska betydelse under 1970- och 1980-talet är omfattande. Särskilt användbara verk i denna diskurs är, Johan J. Holst/Kenneth Hunt/Anders C. Sjaastad (red.) Deterrence and Defense in the North (NUP, Oslo, 1985); Sverre Jervell & Kare Nyblom (red.), The Military Buildup in the High North: American and Nordic Perspectives (University Press of America, Lanham MD, 1986); Rolf Tamnes, The United States and the Cold War in the High North (Ad Notam forlag, Oslo, 1991); och Robert G. Weinland, War and Peace in the North: Some political implications of the changing military situation in the northern Europe (Center for Naval Analyses, Alexandria VA, Nr.265, November 1979). Ett antal FOA-seminarier hölls också i ämnet och finns bevarade i, The Northern Flank in a Central European War, Lars Wallin (red.), FOA Symposium, Stockholm, 4–5 november 1980 (FOA Repro, Stockholm, 1982); och Changing Strategic Conditions in the High North, Ingemar Dörfer (red.) och Lars Wallin (general red.), FOA Symposium, Stockholm 28–29 september 1987 (FOA Repro, Stockholm, 1990).
Eftersom Nato av rent geografiska skäl fick stora svårigheter att balansera den omfattande sovjetiska marina närvaron i Östersjön ökade Östersjöinloppens strategiska betydelse. Nato upprättade år 1961 det särskilda kommandot för Östersjöinloppen (COMBALTAP) för försvaret av Bälten och Öresund, med uppgift att om möjligt stänga inne den sovjetiska Östersjöflottan och försvåra för den sovjetiska marinen att genomföra störningsoperationer mot de för Nato-strategin oundgängliga Atlantförbindelserna SLOC. En ny marin balans kunde etableras i södra och sydvästra Östersjön. Det sovjetiska motdraget blev att mot mitten av sextiotalet flytta marin kapacitet från Östersjön till Ishavet, Norska havet och Barents hav. Därmed modifierades instängningseffekten av COMBALTAP.Command Baltic Approaches (COMBALTAP) tillkomst och militärstrategiska värde finns beskrivet i två artiklar av Helmut Kampe, ”Defending the Baltic Approaches” och ”Amphibious Objective: Baltic Approaches”, båda i US Naval Institute Proceedings, March 1986 respektive March 1988. Se också Jay Wagner, West German Naval Policy on the Northern Flank: Determinants and Perspectives 1955–1988, NUPI rapport, nr. 117 (juli 1988), s. 238–260. Ungefär samtidigt inledde Sovjetunionen en omfattande marin uppbyggnad, med anskaffning av ubåtar och ytstridsfartyg, vilket av väst uppfattades innebära att Sovjetunionen var på väg att upprätta förmåga att hota Atlantförbindelserna. Den sovjetiska marina utbyggnaden skapade en ny situation i den strategiska bilden, där Sovjetunionen kunde operera på världshaven och tävla med USA om inflytande, särskilt med kapacitet att etablera styrkenärvaro i valda regioner.Amiralen Gorsjkov har beskrivit sina marinstrategiska tankar i boken The Sea Power of the State. Utdrag från detta verk kan erhållas i, S.G. Gorshkov, ”The Sea Power of the State”, Survival, 1977, Vol. 19, No.1, s. 24–29.
I maktbalansen mellan stormakterna kom utbyggnaden av det sovjetiska ubåtsvapnet att spela en central roll. Sovjetiska ubåtar försedda med kärnvapenbärande missiler hade redan under sextiotalet patrullerat den amerikanska kusten. Missilernas begränsade räckvidd krävde utplacering nära de tilltänkta målen. 1970-talets mer utvecklade sovjetiska ubåtar kom att uppfattas som ett ökat hot mot USA, som nu självt började uppträda mer offensivt. Den amerikanska marinen övade med hangarfartygsgrupper i Norska havet, och amerikanska ubåtar uppträdde i områdena utanför Sovjetunionens kuster i norr.Kampen i norska havet mellan supermakternas kärnvapenbestyckade ubåtar finns skildrat i Barry R. Posen, ”Inadvertent Nuclear War? – Escalation and NATO’s Northern Flank”, International Security, Fall 1982, Vol. 7, No. 2.
Under 1960-talet kränkte amerikanska strategiska ubåtar svenska vatten för att, i händelse av kärnvapenkrig, kunna avfyra robotar mot Moskva och militära anläggningar i Baltikum. En känd sådan operation ägde rum i Lysekil den 24 oktober 1966 när svenska minsvepare upptäckte en ubåt liggande på botten på 29 meters djup. Efter att svenska marina enheter hade fällt en sjunkbomb i närheten av ubåten och dunkat på den med järnkulor gav den sig av från svenska vatten.
Militärforskaren Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan i Stockholm hävdar att de tidiga amerikanska ubåtsrobotarnas räckvidd – ca 2 200 kilometer för den första robottypen Polaris – tvingade USA att använda svenska vatten i Bohusläns skärgård för att tillräckligt effektivt kunna angripa Moskva och vissa viktiga militära områden i västra Warszawapaktsområdet.Svenska vatten krigsbas för USA - Dagens Nyheter, 2002-12-26 23:45 I enlighet med militärdoktrinen om Mutual assured destruction förberedde sig både USA och Sovjetunionen vid denna tid på att avfyra hela sin nukelära arsenal direkt i händelse av kärnvapenkrig. För att kunna göra detta behövde de första strategiska ubåtarna ligga på botten i förhållandevis grund område. Eftersom en avfyrning av ubåtarnas samtliga 16 robotar ändå skulle ta lång tid räknade USA med att norskt, danskt och svenskt stridsflyg skulle skydda vapeninsatsen från sovjetiska luftangrepp medan den pågick.
USA fortsatte under 1960-talet att utveckla allt mer avancerade ubåtar, missilsystem och avlyssningssystem. Redan i början av 1970-talet hade den amerikanska marinen uppnått en kapacitet att bestämma sovjetiska ubåtars position och att med egna jakt och attackubåtar följa sovjetiska ubåtar. Satellitinformation och information från hydrofonlinjer på havsbotten, SOSUS, gav en närmast heltäckande uppfattning om den sovjetiska marinens, inklusive de strategiska ubåtarnas, aktivitet.9 Sound Surveillance System (SOSUS) finns beskrivet i Joel S. Wit, ”Advances in Antisubmarine Warfare”, Scientific American, February 1981, Vol. 244, Nr. 2; och Norman Friedman, ”SOSUS and U.S. ASW Tactics”, US Naval Institute Proceedings, March 1980. En hög amerikansk marinofficer värderade i mitten på 1970-talet förmågan att spåra sovjetiska ubåtar vid GUIK-gapet till 97 procent, under förutsättning att hela spaningskapaciteten användes (dvs. samverkan av fasta och rörliga hydrofoner, ubåtar och flyg). Skrivelse från Försvarshögskolan till ÖB, ”Rapport från studiebesök i Island under FHS vårtillämpningsövning 1975”, daterad 1975-06-10, dnr. H260, Krigsarkivet, Försvarsstaben Sektion 2, Serie F2:1, Försvarsattachéarkiv, 1975, Vol. 37.
1970-talet: Östersjön blir intressant miniatyr|En sovjetisk strategisk ubåt typ Delta-klass. Modellen är bestyckad med ballistiska robotar som har kapacitet att slå ut amerikanska städer, industrier och militära anläggningar i händelse av kärnvapenkrig.