Joni Mitchell, CC, ursprungligen Roberta Joan Anderson, född den 7 november 1943 i Fort Macleod i Alberta, är en kanadensisk-amerikansk singer-songwriter. Mitchells gärning lovordas av musikkritiker, och hennes vittgående och genreöverskridande inflytande är väl omvittnat. Med låtar som "Big Yellow Taxi" och "Woodstock" blev Mitchell stilbildande för en hel generation och tidsepok. Tidskriften Rolling Stone har beskrivit henne som en av de största låtskrivarna någonsin, och AllMusic har hävdat att hon med tiden kommer att framstå som den viktigaste och mest inflytelserika kvinnliga artisten från den senare delen av 1900-talet. Hennes sångtexter har vunnit erkännande för den välutvecklade poesi med vilken hon belyser såväl samhälleliga och miljömässiga frågor, som privata känslor av romantisk längtan och glädje; förvirring och gäckade förhoppningar. Hennes album Blue (1971) har rankats som det trettionde bästa någonsin av tidskriften Rolling Stone. Hon tilldelades Polarpriset 1996.
Mitchell började sjunga på små nattklubbar i Saskatchewan och västra Kanada, för att sedan bli gatumusikant och underhållare på nattklubbar i Toronto. 1965 flyttade hon till USA och började turnera. Några av hennes låtar ("Urge for Going", "Chelsea Morning", "Both Sides, Now", "The Circle Game") började framföras av folkmusiker vilket fick till följd att hon skrev kontrakt med Reprise Records och spelade in sitt debutalbum 1968.
Joni Mitchells kompositioner blev allt mer rytmiskt och harmoniskt komplexa när hon började utforska jazzen och då hon med sin klara röst, sina alternativa gitarrstämningar och särpräglade pianospel blandade den med influenser från rock and roll, R&B, klassisk musik och världsmusik. Under slutet av 1970-talet hade hon ett nära samarbete med framstående jazzmusiker, däribland Jaco Pastorius, Wayne Shorter, Herbie Hancock och Pat Metheny samt Charles Mingus, som ville att hon skulle hjälpa honom med hans sista inspelning. Hon återvände sedan till popmusiken, tog till sig den elektroniska musiken och engagerade sig i politiska protester.
Hon har producerat de flesta av sina skivor själv, däribland alla sina verk från 1970-talet, och hon har utformat sina egna skivomslag genom hela sin karriär. Öppet kritisk till musikindustrin slutade hon turnera och utgav sitt sjuttonde och sista studioalbum 2007. Hon beskriver sig själv som en bildkonstnär som av omständigheter letts in på andra vägar.
Uppväxt och bakgrund Mitchell föddes 1943 i Fort Macleod i Alberta, Kanada i som dotter till William Andrew Anderson och Myrtle Marguerite, född McKee. Hennes mor var av skotskt och irländskt och hennes far norskt och samiskt ursprung. Modern var lärare medan fadern löjtnant i flygvapnet (flight lieutenant ) i Royal Canadian Air Force och utbildade nya piloter vid RCAF Station Fort Macleod, där de allierade under andra världskriget lärde sig flyga. I sin barndom flyttade hon runt med sina föräldrar till olika flygbaser i västra Kanada. Efter kriget började fadern arbeta som köpman, vilket förde familjen till Saskatchewan och städer som Maidstone och North Battleford. Hon skulle senare sjunga om sin småstadsuppväxt i "Song for Sharon".
I Maidstone bodde de bredvid ett järnvägsspår där Mitchell brukade stå och vinka till tågen när de passerade. Invånarna var huvudsakligen urinvånare (First Nations). Mitchell var snarare idrottsintresserad än akademisk men ärvde moderns kärlek till litteratur och faderns kärlek till musik samt tog under en tid pianolektioner.
Vid nio års ålder drabbades Mitchell av polio i en epidemi och låg på sjukhus i flera veckor. Därefter började hon drömma om att bli sångerska eller dansös. Hon rökte redan som nioåring men har påstått att det inte har påverkat hennes röst.
Familjen flyttade till Saskatoon när hon var elva år, vilket hon framgent skulle uppfatta som sin hemstad. Hon hade inte lätt för den formella utbildningen i skolan utan var mer av en fritänkare som uppskattade måleri, ett hantverk som betraktades som en bisyssla på den tiden. En okonventionell lärare lyckades göra intryck på henne och fick henne att börja skriva dikter. Hennes första album innehåller en dedikation till honom. Hon hoppade av skolan i tolfte klass (men återupptog studierna senare) och drog omkring nere på stan med ungdomar på glid tills hon insåg att hon kommit den kriminella världen alltför nära.
Samma tid började countrymusiken bli allt mer populär och Mitchell ville börja spela gitarr. Modern ville inte ge sitt samtycke till detta på grund av att instrumentet var så förknippat med hillbilly, och hon började därför spela ukulele. Med tiden lärde hon sig själv spela gitarr genom en sångbok av Pete Seeger, men polion hade påverkat hennes fingrar i sådan hög grad att hon var tvungen att hitta på egna sätt att stämma gitarren och ta ackord. Detta improvisatoriska förhållningssätt till instrumentets konventioner frigjorde henne från musikaliska regler gällande harmoni och strukturer också när det gällde hennes låtskrivande.
Mitchell började sjunga med sina vänner vid lägereldar runt Waskesiu Lake. Hennes första betalda framträdande ägde rum den 31 oktober 1962 på en klubb i Saskatoon där jazz- och folkmusiker brukade uppträda. När hon var 18 utökade hon repertoaren med egna favoriter som Édith Piaf och Miles Davis. Fastän hon denna tid aldrig själv hade framfört jazz sökte hon och hennes vänner spelningar genom jazzmusiker. "Min jazzbakgrund", påstår Mitchell, " började med en av de tidigare albumen av Lambert, Hendricks and Ross." Albumet ifråga, The Hottest New Group in Jazz' ', var svårt att få tag på i Kanada, påstår hon, "så vi sparade pengar och köpte den svart. Albumet är mitt Beatles. Jag lärde mig alla sånger och jag tror inte att det finns någon annan skiva, inte ens någon av mina egna, som jag lärt mig utantill i sådan grad. Jag kan varenda not, vartenda ord av varenda sång."
Men målarkonsten var fortfarande hennes passion. När hon slutat skolan vid Aden Bowman Collegiate i Saskatoon började hon ta konstlektioner vid Saskatoon Technical Collegiate för den abstrakta expressionisten Henry Bonli, och flyttade sedan hemifrån för att börja vid Alberta College of Art and Design i Calgary. Utbildningen där var inte vad hon förväntat sig eftersom de tekniska färdigheterna hade högre prioritet än den fritt flödande skaparkraften, och inte heller kände hon sig hemma med ren abstraktion som var inne eller tidens tendenser att röra sig mot kommersialisering. Efter ett år, 19 år gammal, hoppade hon av. Beslutet gjorde hennes föräldrar mycket besvikna.
Hon hade fortsatt uppträda med folkmusik på helgerna och hade spelat på sitt college och vid hotell i grannskapet. Sedan hon hoppat av skolan tog hon jobb på ett kafé i Calgary för $15 i veckan, där hon framförde "långa sorgesamma sånger i moll". Hon uppträdde också vid så kallade hootenannies och gjorde en del framträdanden på lokal TV och radio i Calgary. 1964 var hon 20 år och berättade för sin mor att hon ämnade bli folksångerska i Toronto. Hon begav sig för första gången i sitt liv från västra Kanada. Resan österut till Ontario tog tre dagar. Hon skrev då sin första låt, "Day After Day". Hon stannade också till vid folkmusikfestivalen i Mariposa för att se Buffy Sainte-Marie, som tillhörde folkgruppen cree och kom från Saskatchewan och som hade inspirerat henne. Ett år senare skulle Mitchell själv uppträda på Mariposa vilket blev hennes första större spelning för större publik, och året därefter gjorde Sainte-Marie en cover på hennes låt.
Karriär
1964–1969: Folkligt genombrott
Ontario Mitchell hade inte de 200 amerikanska dollar som behövdes för att gå med i folkmusikerfacket, men hankade sig fram med enstaka spelningar på Half Beat och Village Corner i Torontos Yorkvillestadsdelar, men huvudsakligen spelade hon på ställen som inte var anslutna till facket ifråga, nämligen i kyrkan och YMCA:s lokaler. Hon hade inte tillträde till de etablerade klubbarna, utan fick pröva lyckan som gatumusikant, medan hon hade sin huvudsakliga försörjning från damavdelningen på affär i stan för att kunna betala hyran." Under den tiden var hon inneboende och bodde i samma hall som poeten Duke Redbird."Joni: 'Dirt poor,' 20 and pregnant; Excerpts from a new book reveal details of Joni Mitchell's life in '60s Toronto". Toronto Star, April 7, 1997. Hon hade ännu inte gjort sig ett namn och hade börjat inse att de etablerade klubbarna föredrog etablerade musiker som uppträdde med låtar de blivit kända för, oavsett om de hade skrivit dem eller inte, något som Mitchell ansåg stred mot folkmusikens jämlikhetsideal. Hon erfor att de traditionella låtarna som hon framförde redan beslagtagits av andra som gjort dem till sina. "Du kommer till stan" har Mitchell berättat, "och får höra att du kan inte sjunga ditten och inte datten." Hon insåg att lösningen var att skriva sina egna låtar.
I slutet av året 1964 upptäckte Mitchell att hon var gravid med förre pojkvännen Brad MacMath. Hon skrev senare: "Han lämnade mig när jag var i tredje månaden, utan pengar i ett loftrum, med vintern i antågande och bara en öppen spis för värme. Gluggar i trappräcket vittnade om tidigare hyresgästers vedinsamling mot vinterkylan." P-piller var ännu inte lagligt i Kanada, inte heller abort, men likafullt var det socialt stigmatiserande att få barn utom äktenskapet. I Toronto kunde hon åtminstone göra det i tysthet utan att uppröra sina släktingar hemma. I februari 1965 födde hon en dotter. Hon kunde inte ge barnet, Kelly Dale Anderson, den trygghet hon ville och adopterade bort henne. Händelsen höll hon privat under större delen av sin karriär men hon gjorde flera anspelningar på det, såsom i låten "Little Green" som hon framförde på 1960-talet och som togs med på skivan Blue från 1971.
I "Chinese Cafe", från Wild Things Run Fast (1982), sjunger "Your kids are coming up straight / My child's a stranger / I bore her / But I could not raise her." Sådana texter uppmärksammades inte på sin tid. Att Mitchell hade en dotter blev inte officiellt förrän 1993 då en rumskamrat från tiden som konststuderande på 1960-talet berättade om saken till skvallerpressen. Samtidigt hade Mitchells dotter, som numera hette Kilauren Gibb, börjat leta efter sina biologiska föräldrar. Mitchell och dottern träffades första gången 1997. Efter att de återförenats menar Mitchell att hon tappade intresset att skriva låtar. Hon skulle med tiden inse att dotterns födelse och hennes oförmåga att ta hand om henne var vad som fått henne att börja skriva på allvar. I och med att hon inte kunde förmedla sig direkt till personen hon ville nå vände hon sig till hela världen och blev samtidigt personlig i sitt tilltal.
Några veckor efter att dottern fötts 1965 spelade Joni Anderson på klubbar runt Yorkville, och började i tilltagande grad att framföra eget material med sina egna öppna ackord. I mars och april hade hon jobb i folkmusikklubben Penny Farthing i Toronto. Där träffade hon den amerikanske folksångaren Chuck Mitchell från Michigan. Chuck drogs till henne från första stund och tog intryck av hennes framföranden. Han sa att han kunde skaffa fast anställning åt henne på kaféer i USA. I en intervju påstår Mitchell att hon gifte sig med Chuck 36 timmar efter att de träffats första gången, men det är oklart om de faktiskt var gifta redan i Toronto. Någon gång i april reste Mitchell från Kanada för första gången och begav sig med Chuck till USA där de började spela tillsammans. 21 år gammal gifte sig Joni med Chuck i en officiell ceremoni i hans hemstad i juni 1965 och tog hans efternamn. "Vi hade inga pengar" berättar hon. "Jag gjorde min egen brudklänning... Jag gick fram till altaret och viftade med mina tusenskönor."
Michigan