Darfurkonflikten är en väpnad konflikt som sedan 2003 pågår i Darfur i Sudan, mellan de två afrikanskdominerade rebellgrupperna Sudans befrielsearmé (SLA) och Justice and Equality Movement (JEM) som den ena parten, och den arabiskdominerade Janjawidmilisen stöttad av sudanesiska regeringsstyrkor som den andra parten. Detta har lett till oerhörda lidanden för den civila befolkningen och troligen har mellan 250 000 och 350 000 människor dött i det som betecknas som folkmord och tre miljoner var i mitten på 2000-talet i direkt beroende av nödhjälp utifrån.Prunier, Gérard. 2005. Darfur. The Ambiguous Genocide. Hurst & Company, London.Godmorgon, världen! 2006-09-03. Intervju med Jan Egeland, chef för FN:s katastrofbistånd. Sveriges Radio.Sudan . 2010. UCDP database, Uppsala Conflict Database. Hämtad 2010-12-13.
Bakgrund Darfur (Dar Fur eller furfolkets land) ligger i västra Sudan och har en yta som är något större än Sveriges – cirka 510 000 km², vilket motsvarar över en fjärdedel av Sudans totala yta på 1,85 miljoner km². Darfur gränsar i nordväst till Libyen, i väster till Tchad, i sydväst till Centralafrikanska republiken, i söder/sydöst till Sydsudan och i öster och i nord till Sudan. Regionen utgörs av tre delstater – Norra, Västra och Södra Darfur. Befolkningen i Darfur var i mitten på 2000-talet cirka 7 miljoner – jämfört övriga Sudans cirka 28 miljoner.Vehnämäki, Mika. 2006. Darfur Scorched: looming genocide in Western Sudan. Journal of Genocide Research, Vol. 8, Nr 1, s. 51–82.Sudan. 2006. Nationalencyklopedin. Hämtad 2006-10-01.
Den etniska situationen i området är svårdefinierad. Befolkningen utgörs av å ena sidan nomader i norr som betraktar sig som etniska araber och å andra sidan bönder i söder som betraktar sig som etniska afrikaner. Traditionellt har dessa etniska huvudgrupper klassats som araber respektive svarta.Sudan . 2007. The World Fact Book. CIA. Hämtad 2007-02-24. De etniska araberna utgörs i sin tur av huvudsakligen baggarer och de etniska afrikanerna av framförallt de tre folkgrupperna fur, zaghawa och masaalit. Gränsen mellan araber och afrikaner är dock flytande och blandäktenskap och uppblandningen mellan grupperna är omfattande.Studio Ett. 2006-05-03. Intervju med bland annat Bengt Nilsson, journalist och Ulla Källkvist, Läkare utan gränser. Sveriges Radio. Konflikten har av de inblandade ändå tagit sig rasistiska uttryck, i vilket araberna menat sig vara rasmässigt överlägsna.Konfliktene i Darfur . 2004. Støttegruppe for fred i Sudan. Hämtad 2007-02-24. Oavsett folkgrupp bekänner sig alla i området till islam. Rebellgruppen SLA emotsätter sig dock landets sharialagar.
Parter och oförenlighet Parterna i Darfurkonflikten är å ena sidan rebellgrupperna SLM/A (Sudan Liberation Movement/Army) och JEM (Justice and Equality Movement), å andra sidan Sudans regering tillsammans med Janjawidmilisen. Rebellgrupperna SLM/A och JEM består i huvudsak av bofasta jordbrukande "afrikaner" från folkgrupperna furer och zaghawa. Regeringssidan representerar den boskapsskötande nomadiserande "arabiska" sidan. Janjawidmilisen har där sitt ursprung i inbördeskrigets Tchad från och med slutet av 60-talet, då libyska och tchadiska styrkor på darfurisk mark beväpnade dessa grupper – ofta bestående av kriminella och fängelsefångar – som sedan kom att bli Janjawid, eller "de onda ryttarna".
Sekundära parter till konflikten är på rebellsidan den oppositionsrörelse som finns runt om i hela Sudan, och som för alla sina folk kräver mer inflytande. Där ingår även den eritreanska regimen, liksom ett visst stöd från Libyen och från president Idriss Déby i Tchad. Det bör dock noteras att Tchad i början av konflikten istället bistod Sudans regering. På regeringssidan utgörs de sekundära parterna av de arabiska länder som stödjer Sudans regerings sak om ett mer arabiserat land, till exempel, åtminstone tidigare, Libyen och "arabiska" motståndsrörelser i Tchad. Mer indirekta sekundära parter är Ryssland som säljer vapen och flygplan till Sudan vilka används i konflikten, samt Kina som importerar 4–7 procent av sin olja från Sudan.
Maktrelationen mellan parterna är asymmetrisk i det att regeringen sitter på regeringsmakten och förfogar över långt större militära och ekonomiska resurser än rebellerna. Även när hänsyn tas till de sekundära parterna i konflikten blir förhållandet asymmetriskt, till exempel på grund av Rysslands och Kinas inflytande via FN:s säkerhetsråd.
Oförenligheten mellan de båda parterna rör sättet på vilket regeringsmakten ska utövas. Rebellrörelsen är inte ute efter att vinna självständighet från Sudan, utan är endast intresserat av att få större inflytande i regeringen och på den nationella politiken samt få ett slut på den utfrysning de anser afrikanska darfurier utsatts för under lång tid. Regeringssidan står för en defensiv linje i den mening att den vill bevara status quo, medan rebellrörelsen står för en offensiv linje eftersom den vill förändra den rådande maktbalansen i landet.
Sedan fredsavtalet i Abuja i Nigeria den 5 maj 2006 har en omstrukturering skett på rebellsidan. I det sen tidigare splittrade SLA – bestående av i huvudsak de två grupperna SLA/MM (under ledning av Minni Arkou Minawi) och SLA/AW (under ledning av Abdel Wahid Mohamed Nur) – var det där bara SLA/MM som skrev under fredsavtalet från rebellrörelsens sida. JEM och SLA/AW vägrade skriva under och har sen dess gått ihop i NRF, National Redemption Front.Koblanck, Anna. 2006-09-05. Fredsstyrka tvingas lämna Darfurprovinsen. Dagens Nyheter.
Konfliktens orsaker Historisk kontext
Darfur har existerat som ett sultanat ända sedan slutet av 1300-talet och har utgjorts av en komplex blandning av olika folkgrupper och traditioner med både afrikanska och arabiska kännetecken. Darfur har även varit en av knutpunkterna för den omfattande slavhandel som förekommit i Afrika i troligen tusentals år, och det var främst afrikaner i Darfur som blev slavar, aldrig araber.Börge, Göran. 2004-09-20. Slaveriet har satt djupa spår i Darfur. Under strecket, Svenska Dagbladet. Mellan 1874 och 1898, under det turko-egyptiska Sudan samt under Mahdistupproret, förlorade Darfur tillfälligt sin självständighet, återvann självständigheten igen under det anglo-egyptiska Sudan från 1898, men förlorade den återigen tills vidare från 1916 – först till britterna, och sen från 1956 till Sudan då Sudan blev självständigt.Rolandsen, Øystein H. 2004. Perspectives on the crisis in Darfur . News from the Nordic Africa Institute, Nr 3, s. 2–4.
Darfur har under perioderna av icke-självständighet präglats av negligering och vanstyre vare sig det varit brittiskt eller självständigt sudanesiskt styre vid makten. Detta syns tydligt än idag då till exempel hälsoinrättningar per capita jämförs med andra delar av Sudan. En viktig faktor här är förstås det auktoritära styrelseskick som rått i Sudan i princip ända sedan självständigheten, med en försvagad press, ett svagt civilt samhälle och svårigheter för människor och politiska grupper i Darfur att göra sig hörda.
Vidare har Darfur i flera decennier under andra halvan av 1900-talet utgjort basen för inbördeskriget i Tchad där även Libyen varit en central aktör. Detta inbördeskrig har – förenklat beskrivet – även det handlat om motsättningar mellan nomadiserande araber i norr och bofasta afrikaner i söder och har i stora stycken utkämpats just på darfurisk mark eller med hjälp av grupper ur den darfuriska befolkningen. Så tog till exempel den idag sittande presidenten i Tchad, Idriss Déby (tillhörande folkgruppen zaghawa av afrikanskt ursprung), makten 1990 med hjälp av sina gelikar i Darfur. På detta sätt har de få objektiva skillnader som funnits mellan folkgrupperna i Darfur förstärkts, och en högre grad av etnifiering och polarisering har på så sätt byggts upp.Gardell, Carl Johan. 2005-10-31. Den cyniska strategin bakom ett folkmord. Under strecket, Svenska Dagbladet.Tchad. 2006. Nationalencyklopedin. Hämtad 2006-10-01.
Under 1980-talet uppstod också konflikter direkt mellan etniska grupper i området. En afrikansk rebellrörelse ställde furer mot araber med anledning av att furerna menade att deras intressen förbisågs av den arabiska regeringen, och att deras motstånd lett till angrepp från regeringsstödd, arabisk milis. Araberna menade däremot att furerna nekade dem den mark och det vatten som deras nomadiserande livsstil krävde.
Sen 1970-talet har det även blivit allt vanligare med torrår i Darfur. Detta ledde 1984 till en allvarlig svältkatastrof där troligen mer än 100 000 människor miste livet.de Waal, Alex. 2005. Famine that Kills. Darfur, Sudan. Revised Edition. Oxford University Press. Orsakerna till denna svältkatastrof hade givetvis även att göra med vanstyret från den sudanesiska regeringens sida.
Detta historiska sammanhang utgör en strukturell ram för att kunna förstå utvecklingen av själva konflikten. Från det grundläggande människoförakt som rått ända sedan slavhandeln; via den ökade polarisering mellan afrikaner och araber som varit en följd av dels den sudanesiska nord-regimens negligerande av Darfur, dels det utnyttjande som området utsatts för av Tchad och Libyen; till en ökad befolkning och ett förändrat klimat som ytterligare skärpt villkoren och underlättat ytterligare polarisering.
Geografisk kontext I ett rumsligt sammanhang, kan konflikten i Darfur inte endast förstås ur ett lokalt perspektiv; konflikten har även kopplingar till den inrikespolitiska situationen i Sudan, den regionala situationen i Sudans angränsande länder inklusive alla arabländer samt den globala internationella politiken.
Den inrikespolitiska situationen i Sudan består i en auktoritär regering ledd av diktatorn Umar Hassan Ahmed al-Bashir som försöker hålla ihop ett land där flera andra regioner i landet riskerar att få uppleva samma form av uppror som i Darfur. Sedan fredsavtalet 2005 mellan Sudans regering och Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLM/A (motståndsrörelsen i södra Sudan) slöts, har risken ökat för att fler utbrytargrupper vill, om inte söka självständighet, så i alla fall få större inflytande i den sudanesiska regeringen. För att detta inte ska lyckas statuerar regeringen ett exempel med Darfur. Vissa hävdar även att konflikten i Darfur bröt ut just på grund av den pågående fredsförhandlingen med SPLM/A, antingen för att de darfuriska rebellrörelserna såg sin chans, eller för att de ansåg sig bortglömda i fredsprocessen.Holmberg, Mats. 2004-08-08. Därför pågår massmorden i Darfur. DN Fokus, Dagens Nyheter.Sudan's interlocking wars. 2006-05-10. BBC News. Hämtad 2006-10-01. Det har också funnits en överhängande risk att vapen som inte längre används i den forna konflikten i södra Sudan skulle spridas till de stridande grupperna i Darfur – något som också redan hänt och som troligen bidragit till att konflikten förvärrats.Arms flow to Sudan’s Darfur despite embargo - UN . 2006-01-11. SudanTribune. Hämtad 2007-03-05.
Den regionala situationen i Sudan med angränsande länder består i ett arabiskt-politiskt dominerat Sudan med uppbackning från övriga arabländer, där till exempel Arabförbundet låtit bli att kritisera Sudan för förbrytelserna i Darfur.Q & A: Crisis in Darfur. 2006. Human Rights Watch. Hämtad 2006-10-01. I Tchad finns fortfarande spår av inbördeskriget kvar med en egen rebellrörelse som stöttas av Sudans regering och med en president som har sina rötter i Darfurs folkgrupp zaghawa; denna spänning späs ytterligare på av de stora flyktingströmmar som följt i Darfurkonfliktens kölvatten. I Eritrea stöttar regimen aktivt rebellrörelserna i Sudan.Sudan . 2006. UCDB, Uppsala Conflict Database. Hämtad 2006-10-01.Darfur’s Fragile Peace Agreement. 2006. International Crisis Group. Policy Briefing. Africa Briefing, Nr 39, s. 1–20. Nairobi/Brussels, 20 June 2006. Afrikanska unionen har som regional aktör sedan 2004 försökt medla i konflikten och har även bidragit med fredsstyrkor till området, dock med alltför små resurser.