Gnosticism (från det gammalgrekiska ordet γνωστικός gnostikos, ungefär "att besitta kunskap") är ett samtida begrepp för en uppsättning religiösa idéer som frodades i det judisk-kristna kulturområdet runt år 1–200. Baserat på en viss tolkning av Torah och andra religiösa skrifter trodde dess anhängare att världen skapats av en emanation av Gud som fångat en ursprunglig gudsgnista i människans kropp, en gnista som kunde befrias genom gnosis (andlig insikt).
Gnosticism var ingen självständig religion, utan är en religionshistorisk fackterm från 1800-talet, myntad i syfte att användas som samlingsterm för ett antal, inbördes olika, mystiska, andliga idéströmningar med mångtusenåriga anor.Ewald, S. (1996) Religionslexikonet Stockholm: Forum.Williams, M.A. (1999) Rethinking "Gnosticism" Princeton: Princeton UP. Dess utövare kallade inte själva sin religion för gnosticism (Valentinus kallade den kristendom), men några av dem (framför allt Satornilos och Marcellina) kallade den för gnosis (insikt eller kunskap).
Ursprung De flesta större religioner har innehållit ett trossystem för majoriteten av anhängare, och mystiska utläggningar och förklaringsmodeller för en mycket liten andel av de troende som brottas med frågor som exempelvis teodicéproblemet. Exempel på sådana esoteriska läror är exempelvis kabbalan inom judendomen och sufismen inom islam. Gnosticismen har förmodligen uppkommit av liknande skäl, men de exakta omständigheterna är inte kända. Både inom judisk och kristen gnosticism återkommer i många gnostiska skrifter en kreativ omtolkning av Jesaja 45:5, så att den som yttrar orden inte är den högsta gudomen utan en lägre, ond eller okunnig, skapargud, Demiurgen. Birger A. Pearson har därför ansett det sannolikt att judisk och samaritansk gnosticism uppkommit bland annat för att skylla lidande och ondska, inklusive antropomorfa och frånstötande drag i den gammaltestamentliga gudsbilden, på Demiurgen.Pearson, B.A. (1990) Gnosticism, Judaism and Egyptian Christianity. Augsburg Fortress Publishers
Den förste med säkerhet kände gnostikern var Menander i Samarien på 80-talet e.Kr.Filoramo, G. (1993) History of Gnosticism. Wiley-Blackwell, men vad som utgjorde hans influenser är däremot oklart. På 1970-talet sökte Elaine Pagels dess ursprung hos dem som påverkade judarna; det rörde sig i alla händelser om en synkretistisk strömning. Många judar stannade i Babylon sedan landet erövrats av Persien år 539 f.Kr. och judarna befriades från sin fångenskap. I Babylon, som då var världens största stad och en handelsknutpunkt där många kulturer och religioner möttes, blandades zoroastrismen och andra dualistiska iranska föreställningar med indiska uppfattningar om själens fångenskap i kroppen, med väst-semitisk och judisk mystik, med kaldéernas astrologi och numerologi, och med den grekiska filosofin och individualismen.Pagels, E. (1979, 2004) De gnostiska evangelierna. Wahlström & Widstrand, s 17 För Zarathustra var ondskan i världen inget mysterium därför att han laborerade med en dualistisk lära med en god och en ond gud. Allt gott kommer från Gud (Ahura Mazda), även det materiellt goda. Våld, kaos och viljan att förstöra är det ondas kännetecken, vållat av en från Gud oberoende djävul, en ond ande, benämnd Ahriman på medelpersiska. Ahrimans enda mål är att till varje pris försöka förstöra Guds goda skapelse genom att förorena alla delar av den, och han kunde mycket väl ha lyckats om inte Zarathustra som förste profet (det följer fler med ungefär 1000 års mellanrum) uppenbarat den goda religionen och beskrivit människans roll för henne. Människans uppgift är att i varje handling välja rätt i den kosmiska kampen mellan gott och ont. Ingen annan kan ta på sig en människas synder och frälsa henne, och varje människa har en lika betydande roll i kriget mellan Gud och Ahriman. Genom andlig vägledning förmås människorna bidra till skapelsens förnyelse. Denna gamla iranska religion har påverkat såväl europeiska filosofer som bibliska profeter och har tydligt influerat judendom och kristendom, och därmed även senare religioner som islam och bahá'í, men de nyare religionerna har i praktiken avskaffat djävulen eller har en så allsmäktig gud att djävulen inte torde vara något större problem – och då uppstår behovet att förklara hur ondska kan finnas om en god gud är universums maktcentrum. Det är sannolikt att det finns samband mellan forniranskt religiöst tänkande och gnosticism, men inte enkelt att klarlägga exakt hur detta samband ser ut.
Forskningsläget har utvecklats sedan 1970-talet, och medan Birger A. Pearson betraktar förloppet som en inomjudisk bearbetning av teodicéproblemet, återstår en djupare analys av eventuella influenser från den fornegyptiska religionens föreställning om den hermopolitanska ogdoaden. Under de många erövringskrigen och folkomflyttningarna under antiken kom många folk (greker, judar, egyptier, fenicier med flera) i kontakt med den iranska världsbilden och införlivade denna i sina egna religiösa tolkningar. Samtidigt vet vi att den forniranska världsbilden har mycket gemensamt med den indiska innan hinduismen officiellt blev ett religiöst system.
Vid tidpunkten för gnosticismens utveckling var medelplatonismen inflytelserik, och gnosticismen uppvisar vissa gemensamma drag med medelplatonism, hermetism och nyplatonism.
Man brukar skilja mellan två typer av gnosticism, dels den iranska typen som representeras av manikeism och mandeism och som är tydligt dualistisk, dels en syrisk-egyptisk typ med en svagare dualism som ofta är den man avser när man talar om gnosticism. Gnostiska texter tillhandahölls under antiken enbart de invigda och de olika gnostiska lärorna hade starka drag av mysticism. Gnosticism har delvis varit ett verktyg för ett fåtal inom en etablerad religion för att förstå Guds och skapelsens sanna natur, men har också genom historien utvecklats till självständiga religioner med egna heliga skrifter.Här syftas på manikeismen, mandeismen, bogomilerna, och katarerna.
Källmaterial Forskningen kring gnosticismen lider av brist på källor. Länge var gnosticismen främst känd genom den kristna polemiken mot den, i synnerhet skrifter av Irenaeus, Hippolytos och Epifanios av Salamis. James Bruce köpte 1769 den så kallade Brucekodexen i Egypten, som har visat sig innehålla tre gnostiska skrifter: Första Jeu Andra Jeu En namnlös skrift
Den så kallade Askewkodexen förvärvades av Anthony Askew 1773, och hamnade efter hans död på British Library. Den visade sig innehålla den gnostiska skriften Pistis Sofia.
En tysk forskare köpte 1896 en papyrusbok (känd som Akhminkodexen, den gnostiska Berlinkodexen eller Papyrus Berolinensis 8502) upphittad i Akhmin, Egypten. Den innehåller: Maria Magdalenas evangelium Johannesapokryfen (de proto-ortodoxa) Petrusakterna Jesu Kristi visdom
Salomos oden, som inte genomgående uppvisar gnostiska drag, men som citerades med gillande i Pistis Sophia, upphittades 1909.
Bland skriftfynden i Nag Hammadi 1945 fanns flera gnostiska skrifter på koptiska, bland annat Eugnostos brev i två versioner, dels en nästan utan kristna tankegångar, dels en som bearbetats i kristen riktning. Till de upphittade skrifterna med setiansk inriktning hör: Johannesapokryfen Adamsapokalypsen Arkonternas väsen Världens ursprung Sets tre pelare Norea Den treformiga Protennoia Marsanes Zostrianos Allogenes
Till de upphittade skrifterna med valentinianskt kristen gnostisk inriktning hör: Sanningens evangelium Filipposevangeliet Rheginusbrevet Paulus bön Den koptiska Paulusapokalypsen Första Jakobsapokalypsen Om smörjelsen och dopet Om eukaristin
Till de upphittade skrifterna med annan kristen gnostisk inriktning hör: Jakobsapokryfen Den tredelade traktaten Andra Jakobsapokalypsen Den koptiska Petrusapokalypsen Petrus brev till Filippos Sanningsvittnet Kunskapens uttolkning
Det koptiska egypterevangeliet är en setiansk skrift som, i likhet med Johannesapokryfen, i efterhand försetts med kristen ramberättelse. Melkisedek är, enligt Birger Pearson, en proto-ortodox skrift som senare försetts med setianska inskott. Till de svårdefinierade skrifterna från Nag Hammadi hör: Semsparafrasen Den store Sets andra undervisning Dundret Den stora makten Tomas Kämpens bok Hysifrone
I Nag Hammadi hittade man också ett antal icke-gnostiska skrifter, såsom Platons Staten, den platonska skriften Den bemyndigade läran, den asketiska Sixtus sentenser (som i fragment var känd från medeltida ortodoxt kristna skrifter), de hermetiska skrifterna Asklepios, Om den åttonde och nionde och en tacksägelsebön, de proto-ortodoxa skrifterna Petri och de tolv apostlarnas gärningar och Silvanus undervisning, och den enkratitiska skriften Tomasevangeliet.
Kodex Tchacos är en papyruskodex upphittad på 1970-talet. Den innehåller Petrus brev till Filippos Första Jakobsapokalypsen JudasevangelietAllogenes Grundläggande drag
Alla gnostiska riktningar förenas av en världsbild som gör åtskillnad på Gud – det transcendenta Högsta Väsendet – som bland annat kallas för den Osynliga Eviga Anden å ena sidan, och den lägre Skaparen, Demiurgen, å andra sidan. Ett sådant synsätt finns både inom markionismen, setianismen, valentinianismen, i Justinus' Baruksbok, inom manikeismen och mandeismen.Williams, M.A. (1999) Rethinking "Gnosticism" Princeton: Princeton UP.
De syrisk-egyptiska gnostiska rörelserna under 100-talet var sinsemellan olika, och medan några hade en monistisk syn som liknar nyplatonismen (så exempelvis synsättet i skrifterna Zostrianos, Allogenes och Marsanes, och i den ursprungliga öst-valentinianismen) hade andra en dualistisk syn (så exempelvis den yngre väst-valentinianismen och kretsarna bakom de tre skrifterna i Brucekodexen – den namnlösa skriften och Första och Andra Jeu – och Pistis Sophia).
Ett drag som är kännetecknande för den persiska gnosticismen på 200- och 300-talen är den dualistiska världsbilden, som präglas av föreställningen att människosjälen är fången i kroppen och materien och att den materiella världen är något i grunden ont. Dessa uppfattningar ligger inte långt från de indiska religionernas negativa syn på att återfödas till ett liv på jorden gång efter gång. Dualismen, att det goda står mot det onda, ljus mot mörker, andlighet mot materialism, etcetera – går att spåra till zoroastrismen, en forniransk religion.
Den kristna gnosticismen hävdade att vissa människor, det vill säga gnostikerna, har en inre förmåga att söka och finna det inre ljuset. Några kristna gnostiska riktningar, framför allt basilidianerna, trodde att denna inre förmåga berodde på gudomlig predestination, och att majoriteten av mänskligheten var förutbestämd till helvetet, medan andra gnostiker hade en mer positiv syn på människans fria val och alla människors förmåga att utvecklas. Den gnostiska rörelsen hade vissa likheter med nutida metoder för att utforska jaget med hjälp av psykoterapi. Dessa metoder för analys av människans psykologi kan möjligtvis komma från buddhismen, som vid tidpunkten för gnosticismens uppkomst hade hunnit spridas till Alexandria.Pagels, E. (1979, 2004) De gnostiska evangelierna. Wahlström & Widstrand, s 212Conze, E. (1967) Buddhism and Gnosis ss 665–666 i Origini dello Gnosticismo: Colloquio de Messina 13–18 Aprile 1966. Leiden. De kristna gnostikerna, som Monimus, menade att den som söker Gud måste börja med att söka inom sig själv,Pagels, E. (1979, 2004) De gnostiska evangelierna. Wahlström & Widstrand, s 27
Detta är dock inte en unikt gnostisk föreställning. Dels fanns liknande föreställningar även hos proto-ortodoxa inomkyrkliga tänkare som Klemens av Alexandria och Origenes, dels fanns liknande föreställningar inom den så kallade enkratitiska rörelsen som sammanställde och läste den icke-gnostiska (då den saknar föreställningen om en lägre skapare) skriften Tomasevangeliet, som innehåller sådana aforismer som: När lärjungarna frågade Jesus vart de skulle gå, svarade han blott:,