Megadeth är ett amerikanskt metalband bildat 1983. Bandet har sålt mer än 50 miljoner skivor,ilikemusic: Recension av The System Has Failed; läst 22 maj 2007 och är således en av de mest framgångsrika musikgrupperna inom thrash metal. Bandets frontfigur, grundare, låtskrivare och enda ständige medlem är Dave Mustaine. Dess maskot, som figurerar på de flesta skivomslag, heter Vic Rattlehead.
Megadeth utgav sitt första album 1985 och var en pionjär inom den amerikanska scenen för thrash metal. Ett hinder för framgången var dock Mustaines drogproblem och, som en följd, att bandmedlemmarna kom och gick. En nykter Mustaine och en ny banduppställning kunde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skapa Megadeths mest framgångsrika album som också blev riktiga klassiker. Under 1990-talet fortsatte bandet att vara aktivt och övergick stundtals till lättare former av heavy metal. År 2002, efter nio släppta album, upplöstes Megadeth till följd av en skada som Mustaine ansåg sig lida av, men återförenades igen 2004, och utgav före decennieskiftet ytterligare tre album som musikaliskt låg närmare bandets rötter i thrash metal.All music guide: Megadeth, biography; läst 22 maj 2007 Därefter har bandet släppt ytterligare fyra studioalbum, det senaste 2022, vilket innebär att bandet genom åren totalt har släppt 16 studioalbum.
Megadeth räknas till The Big Four of Thrash tillsammans med Metallica, Slayer och Anthrax. Megadeth utmärkte sig tidigt genom att satsa på teknisk färdighet, bland annat avancerade gitarrsolon, och högt tempo (varför många av bandets album klassas som speed metal). Karaktäristiskt är även Mustaines arga sång och nihilistiska texter.
Historia De tidiga åren miniatyr|stående|vänster|Dave Mustaine grundade Megadeth då han sparkades från Metallica. År 1983 sparkades sologitarristen Dave Mustaine från bandet Metallica, enligt bandet på grund av hans alkoholproblem och interna konflikter, något Mustaine senare erkänt.Vinny Cecolini: "Foreclosure of a Team", november 1998, Metal Hammer, refererad av The Realms of Deth ; läst 22 maj 2007. Efter bara några månader bildade han Megadeth tillsammans med gitarristen Greg Handevidt och basisten David Ellefson. Mustaine ville skapa snabbare och intensivare musik än Metallica och blev bandets sångare och huvudansvarige låtskrivare såväl som gitarrist. Kort därefter tillkom trummisen Lee Rausch och den temporäre gitarristen Kerry King (från Slayer), efter att Handevidt lämnat bandet. 1984 gav bandet ut en demo med tre låtar, bland annat den kända The Skull Beneath The Skin som handlar om hur Vic Rattlehead kom till. Senare samma år blev Rausch utbytt mot Gar Samuelson, och Chris Poland tog över gitarren från King. Både Poland och Samuelson var ursprungligen jazzmusiker.
Hösten 1984 blev bandet kontrakterade av Combat Records, och i maj 1985 släppte de sitt första album, Killing Is My Business... And Business Is Good!. Bandet fick ett gage på 8 000 dollar för inspelning och produktion, men spenderade halva summan på droger, vilket resulterade i en inspelning som lämnade mycket att önska i termer av ljudkvalitet.Albuminlägg i nyutgåvan av "Killing Is My Business... And Business Is Good", maj 2002, refererad i engelskspråkiga wikipedia; läst 22 maj 2007 Trots den relativt svaga produktionen blev Megadeths debut väl mottagen som ett album med blandade delar av thrash/speed metal, jazz och punkrock. Albumet innehöll också den första av Megadeths många covers, These boots, som ursprungligen framfördes av Nancy Sinatra. Låten togs bort från alla upplagor utgivna efter 1995, eftersom dess upphovsrättsliga ägare Lee Hazlewood ansåg att Mustaines ändringar i texten var stötande. När en ny version av albumet gavs ut 2002 fanns låten med, men delar av sången, t.ex. svärord var ersatta med ett pipande ljud. Eftersom Hazlewood hade erhållit royalty-betalningar i tio år innan han ville att låten skulle tas bort, var Mustaine mycket kritiskt inställd till hans beslut.
Megadeths andra album, Peace Sells... But Who's Buying?, var färdiginspelat redan i mars 1986, återigen med en låg budget. Bandet nöjde sig inte med slutresultatet utan skrev ett nytt kontrakt med Capitol Records. Det nya skivbolaget anställde Paul Lani som mixade om albumet som gavs ut i november 1986. Då albumet hade en bättre produktion och ett mer sofistikerat låtskrivande än debutalbumet, blev det en stor kommersiell succé. Titelspåret Peace Sells spelades till och med flitigt på MTV. Albumet lovordas fortfarande av kritiker som anser det vara ett genombrott inom thrash metalAll music guide: Recension av Peace Sells...But Who's Buying?; läst 25 maj 2007 och kanske också bandets bästa. På albumets omslag figurerar Vic Rattlehead så som han kom att se ut ända fram till år 2007.
Megadeth ansågs nu vara en av de fyra stora aktörerna inom genren thrash metal. 1987 kunde bandet ge sig ut på stora turnéer som huvudattraktion, med stöd av bland andra Overkill och Necros. Konflikterna inom bandet tog dock vid och i samband med en turné i Hawaii blev Gar Samuelson och Chris Poland sparkade. Ersättare blev trummisen Chuck Behler och gitarristen Jeff Young.
I mars 1988 gav den nya banduppställningen ut sitt tredje album, So Far, So Good... So What!. Albumet hade spelats in under fem månader, hos ett stort skivbolag och med producenten Paul Lani, och hade alltså alla förutsättningar att bli en succé. Inspelningen präglades dock av Mustaines drogmissbruk och konflikter med Lani, som fick avgå som producent.All music guide: Recension av So Far, So Good...So What!; läst 25 maj 2007 Albumet misslyckades totalt med att förvalta succén från Peace Sells... och fansen gillade endast ett fåtal sånger såsom In My Darkest Hour (som var tillägnad Metallicas avlidne basist Cliff Burton) och Set The World Afire. En cover av Sex Pistols Anarchy In The UK på albumet var särskilt utpekad och var sedd som en symbol för albumets flopp. Dave Mustaine sjöng inte texten rätt och erkände senare att han hade hört vissa stycken fel.Albuminlägg i nyutgåvan av So Far, So Good, So What!, juli 2004, refererad i engelskspråkiga wikipedia; läst 25 maj 2007
De stora framgångarna Banduppställningen som spelade in So Far, So Good... So What! blev kortlivad, eftersom Young och Behler blev sparkade 1989 och ersatta av Nick Menza respektive Marty Friedman. Den nya bandsättningen kom att bli den mest stabila och framgångsrika i Megadeths karriär och, tillsammans med inspelning av fyra kritikerrosade album, gav den Megadeth ett rykte om att vara ett band som inte bara kunde spela metal utan också skapa kommersiellt gångbar musik. Bandets inriktning skulle komma att ändras många gånger inom det följande årtiondet när Megadeth försökte slå sina rivaler Metallica genom att tona ner thrash-influenserna och på så sätt vinna acceptans hos den stora publiken som ett melodiöst metalband, något som skulle göra många tidiga fans bittra då de sett Megadeth som en ledande förespråkare för thrash metal.
1990 visade Megadeth dock ännu inga tecken på förändring. Bandets fjärde album, Rust in Peace, är fortfarande ansett av många som det mest tekniskt sofistikerade och nydanande speed-/thrash-metal-albumet genom alla tider.Amazon.com: Reviews for Rust in Peace Megadeths karaktäristiska brännande och nihilistiska texter samt råa, snabba thrash-metal-ackord blev till slut fångade med en klar, precis produktion, som tillät alla nyanser från Mustaines gitarrkompositioner att bli hörda. Mycket likt Metallicas ...And Justice For All två år tidigare, visade Rust in Peace en hög nivå av teknisk komplexitet med en antydan av progressiv metal. Förutom Mustaine låg även den nye gitarristen Marty Friedman till stor del bakom de lyckade kompositionerna. Friedman hade tidigare spelat nyklassisk metal och var inspirerad av österländsk musik. Hans gitarrsolon på albumet gav honom rykte som en mycket talangfull gitarrist. Rust in Peace blev en stor kommersiell framgång, vann många utmärkelser och nominerades till ännu fler.Engelskspråkiga Wikipedia: Megadeth, sektionen "Rust In Peace"; läst 27 maj 2007
1990 och 1991 begav sig bandet ut på stora turnéer tillsammans med bland annat Slayer, Testament, Suicidal Tendencies, Judas Priest, Alice in Chains och Anthrax. Som ett tecken på bandets ökade popularitet, och det faktum att bandets namn nu allmänt associerades med rå hårdrock, även om själva musiken kanske inte var känd för den stora allmänheten, började filmmakare anlita Megadeth för att skapa låtar till soundtracks. Låten Go to hell fanns med på filmmusiken till Bill och Teds galna mardrömsresa, en film om två unga hårdrockare som innehåller många referenser till Megadeth. Bandet gav även ut en videokassett, Rusted Pieces, som innehöll sex musikvideor och en intervju.
I januari 1992 började Megadeth spela in sitt femte album Countdown to Extinction. Producenten Max Norman ville göra musiken mera kommersiellt gångbar och fick ett stort inflytande över produktionen. Albumet släpptes i juli samma år och innehöll enklare sångstrukturer, trallvänliga refränger och hade sången i centrum, samma steg som Metallica hade tagit på det elva månader tidigare släppta The Black Album, vilket hade fått finansiell framgång. Countdown to Extinction blev en omedelbar succé och nådde andra plats på Billboards albumlistaBillboard.com: Megadeth, Chart History; läst 19 juni 2007 samt sålde multi-platina. Mustaine själv har sagt att han mätte sina framtida succéer mot dem med Countdown. Mustaine och resten av bandmedlemmarna var ändå frustrerade eftersom Billy Ray Cyrus höll dem utanför Billboardlistans första plats med Achy Breaky Heart. Liksom det förra albumet nominerades detta album till, och vann många utmärkelser.Engelskspråkiga Wikipedia: Megadeth, sektionen "Countdown to Extinction"; läst 19 juni 2007 Megadeth turnerade från december 1992 för att stödja albumet, tillsammans med bland annat Pantera och Stone Temple Pilots. Ett antal konserter fick dock ställas in på grund av att Mustaine fick ett återfall av drogmissbruk. 1993 turnerade Megadeth också tillsammans med Metallica, för första gången på 10 år.
Ny riktning Följande album, Youthanasia, började spelas in 1994 i Phoenix, Arizona, återigen med Max Norman som producent. Arizona var Mustaines hemstat och tre bandmedlemmar bodde även där vid denna tid. Max Norman förespråkade ett långsammare, mera kommersiellt gångbart sound med större fokus på sången och albumet följde således den väg som hade inletts med Countdown. Bandet anlitade till och med modefotografen Richard Avedon, som gav bandet ett mera stilrent utseende istället för jeans och t-tröjor.P.J. Merkle: "Megadeth: Bewitched, Bothered and Bewildered", maj 1995, Hit Parader, refererad av The Realms of Deth ; läst 14 juli 2007 Albumet släpptes 1 november 1994, och blev genast en stor succé med bland annat en fjärde plats på Billboard-listan. För många fans var dock det nya tempot alltför långsamt, även om Megadeth hade behållit musikens heavy metal-kärna.
Det politiska budskapet hade tonats ned på detta album, men singeln A Tout Le Monde blev ändå kontroversiell, eftersom MTV trodde att den förespråkade självmord. Videon spelades därför inte på musikkanalen. Train of Consequences släpptes även som singel. Albumets efterföljande turné kom att bli Megadeths hittills längsta. Den inleddes i november 1994 tillsammans med bland annat Corrosíon of Conformity, Flotsam and Jetsam, Korn och Fear Factory och räckte 11 månader. Turnén kulminerade med ett Monsters of Rock-framträdande i Brasilien tillsammans med Alice Cooper och Ozzy Osbourne.