miniatyr|Gustav Vasa i entréhallen. Nordiska museet är ett stiftelseägt svenskt kulturhistoriskt museum, som ligger på Lejonslätten på Djurgården i Stockholm. Museets uppgift är att bevara och levandegöra minnet av liv och arbete från 1500-talet fram till våra dagar. Det är Sveriges största kulturhistoriska museum. I samlingarna finns över 1,5 miljoner föremål. Byggnaden uppfördes mellan åren 1889 och 1907 efter ritningar av arkitekt Isak Gustaf Clason, och är belägen inom Kungliga nationalstadsparkenSchantz, P. 2006. The Formation of National Urban Parks: a Nordic Contribution to Sustainable Development? In: The European City and Green Space; London, Stockholm, Helsinki and S:t Petersburg, 1850-2000 (Ed. Peter Clark), Historical Urban Studies Series (Eds. Jean-Luc Pinol & Richard Rodger), Ashgate Publishing Limited, Aldershot, pp. 159-174. Byggnaden är sedan 1907 ett lagskyddat byggnadsminne och är blåmärkt av Stadsmuseet i Stockholm vilket är den högsta klassen och innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".Stadsmuseets interaktiva karta för kulturmärkning av byggnader i Stockholm.
Historia Grundare till museet var Artur Hazelius, som även grundade Skansen. Hazelius gjorde sin första insamlingsresa sommaren 1872 för att han ville rädda en folkkultur som han trodde skulle gå förlorad. Redan från början samlade han både föremål, folkminnen och litteratur. Den 24 oktober 1873 öppnade ”Skandinavisk-Etnografiska samlingen” på Drottninggatan 71 (i Davidsons paviljonger) i Stockholm. Samlingarna växte snabbt och Hazelius erbjöd svenska staten samlingarna som gåva, innan han 1880 grundade den stiftelse som fick namnet "Nordiska museet".
Redan 1876 hade en byggnadsfond för uppförandet av ett nu museibyggnad för att ersätta de trånga lokalerna på Drottninggatan inrättats. Enligt beslut 1882 uppläts en tomt på Lejonslätten av kungen mot årlig tomtöresavgift från 1884.Nordiska museet - arkitekttävlingen och museibygget, Erik Andrén i Fataburen 1967
Nordiska museet och Skansen var en och samma institution fram till 1 juli 1963, då Skansen blev en egen stiftelse. Mer än 30 000 föremål på Skansen tillhör egentligen Nordiska museet men är placerade som en evighetslång deposition på Skansen.
”Känn dig själv” var Hazelius motto för Nordiska museet och är än idag den logotyp som museet använder.
Planritning
Artur Hazelius och skaffarna miniatyr|200px|Artur Hazelius. ”Skaffare”, eller reseamanuens, var den benämning som Artur Hazelius använde för de frivilliga och oavlönade medhjälpare som hjälpte honom att samla föremål till museet. Skaffarna verkade som ombud för museet i sina hemtrakter. Deras insatser kom att bli ovärderliga för Hazelius och museet. Tusentals föremål kom genom deras försorg att föras till museets samlingar. Man vet inte med säkerhet varifrån Hazelius fick idén till att bygga upp detta nätverk av medhjälpare, kanske inspirerades han av Riksantikvarieämbetet som sedan 1830-talet hade en organisation av ombud runt om i landet.
För att styra insamlingsarbetet och för att underlätta skaffarnas arbete publicerade Hazelius 1873 en vägledning med titeln: ”Några anvisningar vid samlandet af folkdrägter och bohag .m.m”. Han stod också i tät brevkontakt med skaffarna. Breven ger idag en uppfattning om vilka föremål han ansåg skulle samlas till museet, hur insamlingen skulle gå till och vilka uppgifter om föremålen som han ville att skaffarna skulle notera. Sådana uppgifter var föremålens ursprung, ålder och användning liksom uppgifter om föremålens dialektala benämningar.
Samlandet skulle genomföras med noggrannhet och skaffarna uppmanades att skriva till Artur Hazelius för att avrapportera det pågående arbetet. ”Skrif flitigt, samla mycket, packa väl och märk sakerna noga” skrev han 1877 i ett brev till den norske skaffaren Torjus Leifsson Bolkesjö. Till Emma Johansson i Småland riktade han 1883 följande uppmaning: ”Skaffa gärna kristningskläder, de äro af ej ringa intresse. Några sängkläder må ock tagas, hälst naturligtvis väl bevarade.” Ibland uppmanade han skaffarna att iaktta sparsamhet: ”Försök naturligtvis att få så mycket som möjligt såsom gåvor, och där du måste betala, pruta så mycket du kan” skrev han 1876 till Lång Karin Persdotter, en av skaffarna i Dalarna. Ansåg Hazelius att insamlingsverksamheten gick långsamt eller trögt kunde han formulera sig drastiskt. I ett brev daterat 1888 till Bälter Anders Hansson i Dalarna skrev han: ”Laga att du får gamla klädesplagg till skänks. Orsaborna borde vara litet mer offervilliga. Be dem tänka på fosterlandet!”. Brevväxlingen mellan Artur Hazelius och skaffarna förvaras i Nordiska museets arkiv.
Byggnaden Arkitekttävling År 1883 utlystes en internationell arkitekttävling för ett nytt museum på Djurgården. Sexton bidrag inkom och tävlingen vanns av den tyske arkitekten Wilhelm Manchot. Manchots förslag bearbetades först av Magnus Isaeus. Efter Isaeus död 1890 fullbordade Isak Gustaf Clason uppdraget med arkitekten Gustaf Améen som medhjälpare. En man som följde hela bygget var byggmästaren Håkan Larsson. Först 1891 godkändes Clasons ritning. Från Manchots tävlingsförslag existerar två ritningar; en planritning och en sektion som är utförda i tusch och akvarell på kartong. De finns arkiverade i arkitekturmuseet vid Technische Universität Berlin.Technische Universität Berlin, Architekturmuseum: Wilhelm Manchot
Arkitektur och utsmyckning miniatyr|200px|Arkitekt Gustaf Améen (t.v.) och snickarbasen F.O. Andersson. miniatyr|200px|vänster|Byggmästaren Håkan Larsson (t.h.) och murarbasen. År 1888 började byggmästaren Håkan Larsson med byggarbetena under ledning av ingenjören Claes Gustaf Norström som var arbetsledare och byggnadschef. Till 1897 års stora konst- och industriutställning på Djurgården var norra delen färdig. Efter ytterligare tio års arbeten invigdes hela museibyggnaden av kronprinsen den 8 juni 1907. Som mest bestod arbetsstyrkan av omkring 120 personer, vanligast var dock att 60 till 70 personer var sysselsatta vid bygget.
Byggnaden var tänkt som ett nordiskt renässansslott och man kan på formspråket se att arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerats av nordeuropeisk 1600-talsrenässans, som Frederiksborgs slott i Danmark och Vadstena slott i Sverige. Byggnadsmaterialet i fasaderna är sandsten från Roslagen och kalksten från Öland och Gotland. Stommen är utförd i tegel och granit medan bjälklagen i gallerierna är i en för tiden modern betongteknik.
Den stora, genomgående hallen är 126,5 meter lång och har 24 meter till taket. Hallen är därmed det största icke-kyrkliga rummet i Sverige efter några sportarenor. Museet var ursprungligen planerat att bli mycket större, med fyra längor kring en borggård, men brist på pengar och tid gjorde att hela projektet blev betydlig mindre. Även dekoreringen av hallen i sprakande färger efter ett förslag av Olle Hjortzberg blev aldrig av.
Runt den stora huvudentrén finns skulpturer och reliefer gjorda av Carl Eldh. I huvudportalens fronton sitter Moder Svea och tar emot gåvor från folket. Enligt medeltida sed visas några av byggprojektets viktiga personer uthuggna i sten. De gestaltades som en del av kapitälen till höger och vänster om huvudentrén. Där finns bland andra byggmästaren Håkan Larsson med en byggnadsritning i handen, snickarbasen Frans Oskar Andersson med fogsvans och bräda, arkitekt Améen med linjal och papper, murarbasen med slev och tegelsten samt en av plåtslagarna med keps och en detalj från museets tak i handen.
Inne i hallen möts man av en staty av Gustav Vasa i kolossalformat. Statyn är gjord av Carl Milles, först i gips till invigningen 1907 och slutligen i trä år 1925. Den är skulpterad i ek, och polykrom, målad i olika färger, och förgylld. På sockeln står orden Warer svenske, hämtade ur en dikt av Daniel Fallström.
På museets baksida gjordes en utbyggnad för tillgänglighetsanpassad entré på markplan som invigdes 2020. Utbyggnaden är ett samarbete mellan arkitekten Lone-Pia Bach och konstnären Outi Pieski. Pieski hämtade inspiration från utsmyckningar på samiska föremål i museets samling.
Verksamheten Nordiska museet har cirka 1,5 miljoner föremål i sina samlingar, varav ett urval visas i museets utställningar med traditioner, mode, dukade bord, folkkonst, möblerade rum och svensk bostad. I samlingen ingår även två sällsynta orglar, ett orgelpositiv från Medåkers kyrka, Västmanland från 1600-talet och ett orgelpositiv från Sabbatsbergs ålderdomshem, Stockholm från 1804. Museet visar nya utställningar varje år och har årligen cirka 200 000 besökare. I Februari 2024 öppnade den permanenta utställningen vid namn Nordbor på Nordiska museet. Nordbor är museets största utställning någonsin och är en visuell presentation av nordisk kulturhistoria där besökarna får följa människorna och livet i norden under 500 år. De fyra årstiderna används som narrativ i utställningen och representerar människans och naturens samspel med hur Norden har formats.
Arkiv miniatyr|Blyertsteckning av Ferdinand Boberg 1924, ett exempel på bildkonst i Nordiska museets arkiv. miniatyr|En bindmössa från Småland 1801, ett exempel på föremålssamlingarna i Nordiska museets arkiv. I Nordiska museets arkiv finns unika samlingar av uppteckningar, självbiografier, dagböcker, gårdsarkiv, familjearkiv, arkiv från personer, företag och föreningar. Arkivsamlingen omfattar drygt 4 000 hyllmeter arkivalier. Här ingår också Sveriges största kulturhistoriska fotosamling med cirka 6 miljoner bilder, den äldsta från 1844, den yngsta från idag. I Nordiska museets folkminnessamling finns folkloristiskt material om till exempel folktro och folkmedicin.
Bibliotek Nordiska museets bibliotek är sedan 1890 ett vetenskapligt specialbibliotek för svensk kulturhistoria under hela nyare tiden från 1500-talet till idag. I samlingarna finns närmare 4 000 hyllmeter av böcker, tidskrifter, kataloger, broschyrer och varukataloger.
Biblioteket förvärvar svensk litteratur inom ämnet svensk kulturhistoria efter år 1500 samt internationell litteratur som möjliggör jämförelser mellan svensk och utländsk kulturhistoria. I boksamlingarna avspeglas museets arbete, utställningar och forskning genom åren. Böcker och tidningar inkommer ofta genom skriftutbyte med museer och forskningsinstitutioner över hela världen, totalt 158 institutioner år 2011.
Samlingarna nås till största delen via webbkatalogen Saga.Webbkatalogen Saga Det äldsta materialet är sökbart i den inskannade kortkatalogen. Även bibliotekets ämneskatalog, som förtecknar ett urval titlar och tidskriftsartiklar i bibliotekets samlingar under olika ämnesområden, är inskannad.
Stora litteraturgrupper i samlingarna är etnologi, dräkthistoria, bland annat en stor samling modejournaler, konsthantverk, kulturhistoria, mat och dryck, memoarer, svensk topografi och arkitektur.
Bibliotekets samlingar speglar museets verksamhetsinriktning under olika tider. Vid tiden för museets grundande dominerades de framväxande humanistiska vetenskaperna av komparativa perspektiv och för att jämförelser alls skulle bli möjliga krävdes ett omfattande bibliotek med bland annat tryckta kataloger från andra samlingar. En av museets första fasta medarbetare blev därför bibliotekarien Per Gustaf Wistrand som 1890 anslöt biblioteket till forskningsbibliotekens gemensamma Accessionskatalog som idag utvecklats till Libris. På Per Gustaf Wistrands tid var bibliotek heller inte i första hand förvaringsplatser för böcker utan i lika hög grad vetenskapliga kommunikationscentra. Bland annat tog sig detta uttryck i uppbyggandet av omfattande bytesförbindelser med andra forskningsinstitutioners bibliotek och detta blev också en av de första stora uppgifterna och vid slutet av 1890-talet hade biblioteket etablerat skriftutbyten med 185 andra institutioner, framför allt i Tyskland och Norden. Per Gustaf Wistrand