Direktoriet (franska: Directoire), politisk term för det organ som hade den verkställande makten i Frankrike från nationalkonventets upplösning i oktober 1795 till konsulatets maktövertagande i november 1799. Fem direktorer delade makten i den franska revolutionens sista fas som föregick Napoleon I och det första kejsardömet.Popkin, Jeremy D. A Short History of the French Revolution. Sixth ed. 2015.
Författningen år III
Direktoriets författning, i sin slutliga form, byggde på ett parlamentariskt system med ett underhus, de femhundras råd (Conseil des Cinq-Cents) med 500 ledamöter, och ett överhus, de äldstes råd (Conseil des Anciens) med 250 ledamöter.
Ledamöterna i De femhundra skulle vara minst 30 år och de i De äldre 40 år. Systemet med indirekta val övertogs från nationalkonventet men författningen övergav allmän rösträtt: En begränsad behörighet behövdes för att rösta och en mer kvalificerad för att kandidera.
När de 750 ledamöterna röstats fram valde de inom sin krets De äldre. Mandatperioden varade i tre år och en tredjedel av församlingen valdes om varje år. De äldre kunde fördröja beslut genom veto men kunde inte själva föreslå nya lagar.
Författningen fastslog att regeringen skulle bestå av fem direktorer som skulle väljas bland De äldre från en lista som röstats fram av De femhundra. En av dessa direktorer skulle avgå varje år. De olika departementen förestods av en minister som bistod direktorerna, men dessa ministrar hade inga maktbefogenheter och de bildade heller inte någon ministär.
miniatyr|Paul Barras. Genom detta system hade den centrala regeringen sträng kontroll över alla lokala myndigheter men genom den grundläggande maktdelningen kunde direktorerna varken stifta lagar eller påverka skatter. De ägde inte heller rätt att sitta i någon av kamrarna. Lagen garanterade religionsfrihet, pressfrihet och näringsfrihet men förbjöd väpnade sammankomster och dessutom politiska organisationer från att hålla offentliga möten. Endast individer och offentliga organ fick lämna in petitioner.
Direktoriets författning var emellertid kringskuren av omständigheterna från första början. Då den nya författningen skulle röstas igenom var konventet mycket impopulärt och dess ledamöter riskerade, om de drog sig tillbaka, både sin egen säkerhet och att få se sitt arbete gå förlorat. De utfärdade därför en förordning som fastslog att den första församlingen till två tredjedelar skulle bestå av konventets ledamöter. När omröstningen ägde rum uteblev de flesta röstberättigade och resultatet blev röster för och 5 000 mot.
Den 23 september vann författningen laga kraft varpå de politiska partier som drabbats av begränsningen i rösträtten började samlas till ett uppror i Paris. Regeringen anförtrodde sitt försvar till Barras men den som gick till handling var den unge generalen Napoleon Bonaparte som till sitt förfogande hade några tusen reguljära trupper och ett betydande artilleri. Den 5 oktober 1795 (13 Vendémiaire enligt Franska revolutionskalendern) krossade Napoleon helt utan egna förluster de dåligt organiserade och undermåligt utrustade parisarna som tvangs konstatera att allt motstånd var lönlöst. Konventet upplöstes 26 oktober samma år.
Den första församlingen miniatyr|Lazare Carnot. När den nya församlingen skulle konstitueras slog nationens antipatier för den gamla ordningen igenom. Majoriteten av de ledamöter som emigrerade till den nya församlingen var anti-jakobiner. Enskilda högerledare vann i några fall mandat för flera departement vilket gjorde att 104 av platserna som reserverats till konventets nya ledamöter förblev otillsatta.
När segrarna i valet sedan sammanträffade hade de inget annat val än att välja in 104 medlemmar från konventets gamla vänsterflygel. Detta gjorde att många av ledamöterna i den nya tredjedelen av församlingen hade sitt ursprung i konventets gamla konstituerande och lagstiftande församlingar och generellt visserligen var motståndare till jakobinerna men inte till revolutionen. Slutresultat blev att jakobinerna fick en svag majoritet i den nya församlingen.
När församlingen väl var på plats tillsattes ledamöterna till överhuset genom lottning. Vänstern beslutade, för sin egen säkerhets skull, att alla fem direktorer måste ha varit ledamöter i konventet och kungamördare. De äldre valde Rewbell, Barras, La Révellière Lépeaux, Carnot och Letourneur.
Regeringens befogenheter var ganska stora. Carnot övertog krigsangelägenheterna, Rewbell utrikes-, justitie- och finanspolitiken, La Révellière uppfostran, religion och näringsväsende, Barras polisärendena. Ordförandeskapet växlade var tredje månad, liksom uppgiften att utåt representera direktoriet. Genom lottning bestämdes vem som årligen skulle avgå for att ersättas genom nyval. Detta förrättades av råden.
Rewbell var en kompetent och pragmatisk man men också mycket hänsynslös; Barras var en utlevande och skrupelfri äventyrare; La Révellière Lépeaux var ledare för den nya religion, teofilantropi, som var tänkt att ersätta kristendomen, och han var med andra ord motståndare till alla andra religioner, framför allt katolicismen.
Carnots oantastliga integritet och tidigare insatser lyfte honom över de andra direktorerna; Letourner var en oansenlig person som beundrade och lydde Carnot. Den splittring som fanns i församlingen återfanns med andra ord även i direktoriet: Där Rewbell, Barras och La Révellière Lépeaux företrädde den jakobinska andan, förordade Carnot och Letourner en mer återhållen politisk linje.
Regeringstiden miniatyr|Gracchus Babeuf. För det franska folket, som nu framför allt önskade fred och återhämtning, framstod, med direktoriets tillträde, till en början revolutionen som ett avslutat kapitel. Både de som ville återupprätta l'ancien régime och insätta Ludvig XVIII och de som önskade återinföra skräckväldet utgjorde små minoriteter. Samtidigt hade risken för en invasion minskat i och med den första koalitionens misslyckande.
Direktoriets fyra år vid makten innehöll kroniska orosmoment och misskötsel av regeringens uppgifter. På grund av de illdåd som begåtts tidigare blev ömsesidigt förtroende och samförstånd omöjligt mellan de olika partierna. En majoritet i församlingen önskade att det lägre prästerskapet skulle legaliseras och att lagarna som stiftats mot les émigrés, aristokratin som i landsflykt, och deras anhöriga skulle tas bort eller mjukas upp. Direktoriet vägrade ens överväga något liknande men kväste å andra sidan med lätthet den socialistiska konspiration som leddes av Babeuf.
Den allmänna oro som skapat den självbevarelsedrift som gjort att konventets ledamöter tidigare krävt en så stor del av den nya församlingen och hela direktoriet, gjorde också att de till varje pris försökte behålla sin dominerande ställning. Eftersom en majoritet av det franska folket helst såg att de försvann, blev de tvungna att upprätthålla sin ställning med extraordinära medel.
De åsidosatte ofta författningen och när inte det räckte tog de till vapen och de hamnade sålunda i en beroendeställning till arméerna vilket i förlängningen gjorde att de såg en fortsättning på kriget som det bästa sättet att upprätthålla sin maktbas. Dessutom gjorde de urusla statsfinanserna att det enda som kunde täcka utgifterna var de plundringståg som de allt sämre disciplinerade arméerna bedrev. Fred hade inneburit att dessa soldater tvingats återvända hem och därmed mista sitt livsuppehälle, samtidigt som möjligheten skulle uppstå att deras generaler skulle börja överväga att avsätta direktoriet.
Barras och Rewbell var genomkorrumperade och med dem spreds korruptionen i förvaltningen. Mycket lite gjordes för att förbättra den finansiella situationen och de revolutionära statsobligationerna fortsatte att sjunka i värde. Förtroendet för direktoriet sjönk allt mer och det allmänna vanstyret ökade ytterligare deras impopularitet.
Militära framgångar miniatyr|François Barthélemy. Direktoriet räddades av de militära framgångar som uppnåddes under 1796. Hoche pacificerade på nytt La Vendée (se Revolten i Vendée). Bonapartes segrar i Italien kompenserade mer än väl Jourdans och Moreaus förluster i Tyskland. Kungen av Sardinien accepterade en fred som innebar att han överlät Nice och Savojen till den franska republiken och släppte in franska garnisoner i sin fästning i Piemonte. Genom fördraget i San Ildefonso som undertecknades i augusti uppnåddes en allians med Spanien och följt av fred med Neapel i oktober.
Följande år avslutade Bonaparte erövringen av norra Italien och tvingade Österrike att underteckna fördraget i Campo Formio genom vilket kejsaren överlät Lombardiet och Österrikiska Nederländerna till den franska republiken i utbyte mot delar av Republiken Venedig och samtidigt såg till att riksdagen överlämnade landområdena väster om Rhen. Trots segern i slaget vid Kap Sankt Vincent 1797 befann sig Storbritannien i ett sådant riskfyllt läge genom myterierna i flottan att landet erbjöd sig att erkänna den franska erövringen av Nederländerna och att återlämna de franska kolonierna.
Valet i mars och april av den nya tredjedelen av nationalförsamlingen hade gett det statsbärande partiet majoritet. Bland direktorerna ersattes genom lottens försorg Letourneur av markis François de Barthélemy, en enastående diplomat som snabbt lierade sig med Carnot. De lagliga hindren mot adliga släkters politiska deltagande upphävdes och präster som erkände republikens överhöghet återfick sina medborgerliga rättigheter. Makten verkade allt mer övergå till mer moderata politiker och fred tycktes nära förestående. Det gyllene tillfället gick emellertid till spillo på grund av tre direktorers inskränkta politiska mål.
18 Fructidor miniatyr|Charles Pierre François Augereau. Barras, Rewbell och la Révellière-Lepeaux vände sig då till armén. Trots att rojalisterna utgjorde en mycket liten fraktion i församlingen anklagade de tre direktorerna denna fraktion för att försöka återupprätta monarkin och därmed förgöra det som revolutionen uppnått. Hoche, som förde befäl över arméerna vid Sambre och Meuse, besökte Paris och skickade trupper. Bonaparte skickade general Augereau som verkställde statskuppen 18 Fructidor (4 september 1797).
Nationalförsamlingen tömdes, valen i 49 departement ställdes in och förtroendevalda och andra arresterades. Några framstående personer, bland dem Berthélemy, deporterades till Guyana medan Carnot lyckades fly. De två vakanta direktorposterna intogs av Merlin av Douai och François av Neufchateau, vilket i praktiken betydde att jakobinernas sätt att styra landet återinfördes. Lagarna som stoppade den anhöriga till les émigrés återinfördes och militärdomstolar upprättades för att döma de émigrés som tordes återvända till Frankrike.
Prästerna förföljdes på nytt och flera hundra skickades antingen till Guyana eller till fängelseöarna Ré och Oleron. La Révellière-Lépeaux utnyttjade tillfället till att propagera sin religion och flera kyrkor omvandlades till teofilantropiska tempel och direktoriet använda all sin makt till att göra décadi till bönedagen på söndagens bekostnad. Pressfriheten drogs in, tidningar beslagtogs och journalister deporterades en masse. Ett förslag att landsförvisa alla medlemmar av den gamla adeln blev visserligen inte antaget men de kom istället att betraktas som utlänningar och tvingades ansöka om medborgarskap för att få samma rättigheter som andra medborgare. Periodens vanstyre kröntes av den formella statsbankrutt genom vilken två tredjedelar av statsskulden kunde avskrivas.
1798 miniatyr|Guillaume Brune.