Högerpopulism eller radikal högerpopulism är en politisk ideologi och strategi som motsätter sig existerande politiska konsensus med ett starkt visat motstånd mot vad de menar är etablissemanget. Kännetecknande för högerpopulism är dess argumentationsstrategi (se välfärdschauvinism); ett högerpopulistiskt parti anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket, och är allmänt skeptiskt till den representativa demokratin.Vad är egentligen populism? Forskning och framsteg, nr. 7 2007. Sid 64.Betz and Immerfall, s. 4-5

Den radikala formen av högerpopulismen ifrågasätter traditionella demokratiuppfattningar och dess värderingar om jämlikhet och pluralism. I många fall ifrågasätts hela det rådande politiska systemet och den representativa demokratin. Officiellt uttrycker de flesta radikala högerpopulistiska organisationer och partier stöd för den etablerade demokratiprincipen, men understryker samtidigt att det nuvarande systemet är genomsyrat av en korrumperad och byråkratisk elit, varför det inte är frågan om en riktig demokrati.

Det förekommer att meningsmotståndare använder högerpopulism som ett pejorativ för vissa idéer och ståndpunkter. Användarna av ordet anser att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt. Såväl högerpopulistiska som vänsterpopulistiska partier brukar i västvärlden undvika termen när de beskriver sig själva.

Högerpopulismen I Europa var det vanligt att de radikala högerpopulistiska partierna från 1970-talet fram till slutet på 1990-talet kombinerade laissez-faire liberalism och antielitism. Från slutet av 1990-talet fram till idag har dock partierna allt mer börjat inta ett försvar av välfärdsstaten i kombination med starkt socialkonservativa och nationalkonservativa värderingar och mer uttalad främlingsfientlighet och rasism. Antietablissemangsstrategin och välfärdschauvinismen är dock lika centrala som tidigare.

På 1990-talet började högerpopulitiska partier etablera sig i lagstiftande församlingar i demokratiska stater, däribland Kanada, Norge, Frankrike, Israel, Ryssland, Rumänien, Chile, Sverige, Danmark med flera. De ingick i regeringar i bland annat Schweiz, Österrike, Nederländerna, Nya Zeeland och Italien.Norris (2004), s. 2 Även högerextrema rörelser i USA har studerats och benämns vanligtvis som radikal höger i amerikansk kontext, men rörelserna är teman på samma fenomen.Kaplan & Weinberg, s. 1-2 Högerpopulismen skiljer sig från den historiska/traditionella högern, vilken har sett bevarandet av samhället, status quo, som det viktiga.Kaplan & Weinberg, s. 10-13

Att klassificera högerpopulismen som en enhetlig politisk familj har visat sig svårt, men det finns vissa grundläggande gemensamma drag mellan rörelserna och partierna, som dock kan skilja sig åt vad gäller ideologi, organisation och ledarskap. De tillhör inte heller några internationella sammanslutningar som traditionella partier gör.Norris (2005), s. 43-44 Gemensamt är dock att de är mer högerorienterade än andra politiska partier på höger-vänster-skalan.Ware, s. 41-42

Högerpopulismen beskrivs olika i vetenskaplig litteratur.Kaplan & Weinberg, s. 10-11 Pippa Norris har noterat att det i standardverk används olika typologier och etiketter för att kategorisera och beskriva rörelserna och partierna. I beskrivningen av fenomenet används benämningarna ”extremhöger”, ”nya högern”, ”främlingsfientlighet”, ”nynazism” eller ”nyfascism”, ”antietablissemangism”, ”nationalpopulister”, ”auktoritarianism”, ”ultranationalism”, ”nyliberalism”, ”libertarianism” och så vidare.Norris (2005), s. 44

Begreppsinnebörd Deltermen populism är tvetydig. Kännetecknande för populism som ideologi är ett starkt visat motstånd mot makten eller etablissemanget. Även den argumentationsstrategi som populister tillämpar, det vill säga vilka argument som används som grund och hur de framförs, anses vara avgörande för vad som klassas som populism (se till exempel välfärdschauvinism). Populistiska argument bygger ofta på enkla lösningar på svåra politiska problem genom en ideologi som vill ge tillbaka makten till folket. Populism delar upp samhället i två läger, folket och eliten, och ställer dessa grupper mot varandra. Utgångspunkten är att eliten motarbetar folkets vilja. Populister utmålar sig själva ofta felaktigt som den enda eller den äkta representanten för folket

Tvetydigheten visar sig i att vissa menar att populism hotar demokratin medan andra menar att den är en väckarklocka för demokratin. De senare menar att demokratiska makthavare passerat en gräns när de förstärker ojämlikheter istället för motarbetar dem. De vill inte ha mindre demokrati, utan snarare mer demokrati.

Deltermen höger syftar ofta på exkluderande nationalism och nationalistiskt motstånd mot invandring. Med nationalism avses att staten ska utgöra en nation som huvudsakligen består av en mer eller mindre föreställd ursprungsbefolkning och/eller en mer eller mindre föreställd ursprungskultur. Högerpopulism består av flera olika typer som förordar olika slags politik och appellerar därför till olika väljargrupper. Motstånd mot invandring är ofta en gemensam nämnare, vilket dock ska skiljas från rasism.

Ibland används beteckningen för att beskriva grupper som företräder en ekonomisk politik som ligger mellan höger och vänster, så kallad mittenpolitik, men är mer traditionellt höger i betydelsen konservativa i sociala frågor som brott och straff. Ett exempel på det senare är Sverigedemokraterna. En alternativ eller kompletterande beteckning för sådana partier är nationalkonservativa eftersom de förenar konservatism med nationalism, där nationalismen bland annat yttrar sig genom att invandrare utmålas som ett hot mot nationen och den egna kulturen.

Radikal högerpopulism ifrågasätter den traditionella demokratiuppfattningen och dess värderingar om jämlikhet och pluralism. I de fall hela det rådande politiska systemet och den representativa demokratin utmanas betecknas det idag i Europa som högerextremism. Officiellt uttrycker de flesta radikala högerpopulistiska organisationer och partier stöd för den etablerade demokratiprincipen, men understryker samtidigt att det nuvarande systemet är genomsyrat av en korrumperad och byråkratisk elit, varför kritik mot den demokratiska ordningen anses befogad.

Forskning om högerpopulism Anders Widfeldt, forskare specialiserad på politiska partier, populism och högerextremism, menar att ett högerpopulistiskt parti anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket, och är allmänt skeptiskt till den representativa demokratin. Widfeldt menar vidare att det inte är åsikterna som sådana som gör ett parti populistiskt utan att det avgörande är hur de framförs och vilka argument de bygger påBetz and Immerfall, s. 4-5

Andra forskare har pekat på att skiljelinjen idag i Europa mellan populism och extremism går vid om man är för eller emot demokrati.

En vetenskaplig studie publicerad 2021 av hur termen populism används i europeiska länder visade att termen används som ett pejorativ och för tillskriva meningsmotståndare oönskade idéer och ståndpunkter i syfte att illegitimera dem. Användarna av ordet anser att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt. Såväl högerpopulistiska som vänsterpopulistiska partier brukar i västvärlden undvika termen när de beskriver sig själva.

Högerpopulism hos högerextrema partier

Den tyska statsvetaren Klaus von Beyme beskriver tre historiska faser i utvecklingen av högerextremistiska partier i Västeuropa efter andra världskriget:Klaus von Beyme: “Right-wing extremism in post-war Europe”. In: West European Politics 11 (1988:2), 2–18.Anders Widfeldt: “A fourth phase of the extreme right? Nordic immigration-critical parties in a comparative context”. In: NORDEUROPAforum (2010:1/2), 7-31,http://edoc.hu-berlin.de/nordeuropaforum/2010-1/widfeldt-anders-7/XML/

1945 till mitten av femtiotalet: Högerextremistiska partier var marginaliserade, i stället för att ha någon politisk betydelse var deras främsta mål att överleva. Högerextremistisk politik var misskrediterade av nazism och politisk isolerade. Mitten av femtiotalet till sjuttiotalet: Den så kallade "Populist Protest Phase" (översättning: Populistiska protest fasen) dök upp med sporadiska valframgångar. Egenskaper hos högerextremistiska partier i denna fas var en karismatisk ledare och en djup motvilja mot det politiska etablissemanget, "vi” mot ”dem", "dem" är politiker och byråkrater. Åttiotalet: valframgångar för högerextremistiska partier konsolideras, medan de upptäckte invandring som ett huvudmål.

Anders Widfeldt hävdar att det finns en fjärde fas, som han kallar legitimacy phase. Fasen börjar kring år 2000 och kännetecknas av det följande:

högerextremistiska partier vinnar politisk legitimitet genom formell eller informell medverkan i regeringen (FPÖ i Österrike, Lijst Pim Fortuyn i Nederländerna). Högerextremistiska ämnen läggs på den politiska dagordningen och tas över av andra partier. Welfare chauvinism (Välfärdschauvinism). Kritik mot invandringen är fortfarande en central ideologisk del, men högerextremistiska partier alltmer fokuserar på kritik mot islam och de påstådda farorna med islamisering av europeiska länder.

Högerpopulistiska partier i olika länder Den italienska statsvetare i komparativ politik Piero Ignazi har delat in högerpopulistiska partier (vilka han benämner högerextrema partier) i två kategorier: Traditionella högerpartier som utvecklats ur den historiska högern och postindustriella partier som har utvecklas oberoende av den historiska högern. I den första kategorin återfinns partier såsom italienska Movimento Sociale Italiano, Fiamma Tricolore, Lega Nord, tyska Tysklands Nationaldemokratiska Parti, Tyska Folkunionen, nederländska Centerpartiet, brittiska British National Party och belgiska Vlaams Blok. I den andra kategorin återfinns partier såsom franska Front National, tyska Die Republikaner, nederländska Centrum Democraten, belgiska Front National, österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs, danska Fremskridtspartiet, norska Fremskrittspartiet och svenska Ny demokrati.Ignazi, s. 26 För svensk del har Ny demokrati upphört som parti i Sveriges riksdag, men sedan 2010 representeras högerpopulismen av Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag och i Finland har Sannfinländarna tilldelats mandat efter senaste riksdagsvalet. I den engelsktalande världen återfinns även brittiska UK Independence Party,Norris (2005), s. 72 Reform Party of Canada,Norris (2005), s. 70 australianska One Nation,Norris (2005), s. 68 och New Zealand First.Norris(2005), s. 69

Belgien Högerpopulistiska partiet Vlaams Belang bildades 1979 för att verka för ett självständigt Flandern. Partiet var från början främst ett flamländskt regionalt nationalistiskt parti som verkade för flamländska intressen. Efter 90-talet ändrade partiet sin framtoning och förde en mer invandringsfientlig, EU-fientlig och islamfientlig politik. Vlaams Belang menar att invandringen till Belgien hotar den belgiska kulturen samt den belgiska identiteten. Partiet gick tidigare under namnet Vlaams Blok, men år 2004 ansåg Belgiens högsta domslut att partiet var rasistiskt. Partiet upplöstets och man bytte partinamn till Vlaams Belang. Innehållet i politiken förändrades inte, utan man förde samma gamla islam-, EU-, invandringsfientliga politik.

I parlamentsvalet 2010 fick partiet 7,8 procent av rösterna och blev sjunde största partiet i parlamentet med tolv mandat.

Cypern På Cypern grundades Nationella folkfronten (Εθνικό Λαϊκό Μέτωπο, ELAM) runt en politisk plattform att försvara den cypriotiska identiteten, att motverka fortsatt europeisk integration, invandring och situationen som råder sedan Turkiets invasion av ön.

Danmark