Pio av Pietrelcina, född 25 maj 1887 i Pietrelcina, Benevento, Italien, död 23 september 1968 i San Giovanni Rotondo, Apulien, Italien, var en italiensk kapucinmunk, präst och mystiker. Han vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan. Hans födelsenamn var Francesco Forgione och fick namnet Pio först när han gick med i kapucinorden. Efter sin prästvigning 1910 blev han känd som Padre Pio. Han är även känd för sina stigmata.
Barn- och ungdomsåren
Francesco Forgione var son till Grazio Mario Forgione (1860-1946) och Maria Giuseppa de Nunzio Forgione (1859-1929) och föddes den 25 maj 1887 i Pietrelcina, en liten stad i den syditalienska regionen Campania. Hans föräldrar försörjde sig som bönder. Han döptes i S:t Anna-kapellet som låg i närheten och är rest på en slottsmur. Senare kom han att ministrera i samma kapell. Senare kom ett upprustningsarbete att äga rum på initiativ av Padre Pio Foundation of America. Han hade en äldre bror, Michele, och tre yngre systrar: Felicita, Pellegrina och Grazia (som senare blev birgittinnunna). Hans föräldrar fick även två barn som dog i späd ålder. Hans dopnamn, Francesco, var ursprungligen namnet på ett av dessa barn. Han hävdade själv att han redan vid fem års ålder hade fattat beslutet att ägna hela sitt liv åt Gud. Det sägs också att han började med botgöringsövningar och att han blev förmanad av sin mor när han använde en sten som huvudkudde och sov på stengolvet. Han arbetade på gården och såg efter den lilla fårflocken som familjen ägde fram till tio års ålder, vilket försenade hans skolgång något.
Pietrelcina var en mycket religiös stad. Helgonens festdagar firades året runt och religionen hade stort inflytande i familjen Forgione. Familjemedlemmarna gick till mässan dagligen, bad Rosenkransen varje kväll och avstod från kött tre dagar i veckan för att ära Vår Fru av berget Karmel. Trots att Francescos föräldrar och mor- och farföräldrar var analfabeter memorerade de Bibeln och berättade historier ur den för sina barn. Francescos mor hävdade att han kunde se och prata med Jesus, Jungfru Maria och sin skyddsängel och att han som barn antog att alla kunde det.
Som ungdom ska han ha erfarit himmelska syner och extaser. Efter att Francesco hade avslutat tre års skolgång 1897 drogs han till det monastiska livet efter att ha lyssnat till en ung kapucinmunk som just då bad om donationer i området. När han uttryckte denna önskan till sina föräldrar reste de till Morcone, ett samhälle som låg 21 km från Pietrelcina, för att se om deras son kunde gå in i kapucinorden. Munkarna informerade dem om att de var intresserade av att anta Francesco som novis, men att han behövde mer akademiska kvalifikationer.
Francescos far åkte till USA för att leta jobb så han kunde finansiera privatlektioner åt sin son, för att han skulle uppnå de kvalifikationer som kapucinorden krävde. Det var under denna period som Francesco mottog konfirmationens sakrament, den 27 september 1899. Han genomgick privatlektioner och klarade de uppställda akademiska kraven. Den 6 januari 1903, vid 15 års ålder, påbörjade han sitt novitiat hos Morcones kapucinbröder och den 22 januari samma år tog han på sig den franciskanska ordensdräkten och namnet Fra (broder) Pio för att hedra minnet av påven S:t Pius V, Pietrelcinas skyddshelgon. Han tog de enkla löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad.
Präst
För att påbörja sina sex år av präststudier och växa in i kommunitetslivet åkte han till S:t Franciskus av Assisis konvent. Tre år senare, den 27 januari 1906 tog han så sina högtidliga löften. År 1910 vigdes han till präst av ärkebiskop Paolo Schinosi i Beneventos katedral. Fyra dagar senare offrade han sin första Mässa i Vår Fru av Änglarnas församlingskyrka. Med tanke på att hans hälsa sviktade tilläts han att stanna hos sin familj fram till tidigt år 1916, men samtidigt behålla sin kapucinkåpa.
Den 4 september 1916 beordrades Padre Pio att återvända till kommunitetslivet och förflyttades till en jordbrukskommunitet: Vår Fru av Nådens kapucinkonvent, beläget i Garganobergen i San Giovanni Rotondo. Tillsammans med Padre Pio hade konventet sju bröder och med undantag för sin militärtjänst tillbringade Padre Pio resten av sitt liv i detta konvent.
När första världskriget började blev fyra av kommunitetens bröder utvalda till militärtjänst. Vid den tiden var Padre Pio lärare och andlig vägledare vid seminariet. När ytterligare en munk blev inkallad till militärtjänst blev Padre Pio ansvarig för kommuniteten och i augusti 1917 kallades även han in i militären. Trots att han inte var vid god hälsa sattes han in i fjärde plutonen av det hundrade kompaniet i den italienska läkarkåren. Trots att han blev inlagd på sjukhus i mitten av oktober så blev han inte friskriven förrän i mars 1918, varefter han återvände till San Giovanni Rotondo och blev tilldelad arbete i Santa Maria degli Angeli i Pietrelcina. Senare placerade hans överordnade honom åter i San Giovanni Rotondos konvent, som svar på ryktena om hans mirakulösa krafter. Allt som allt varade hans militärtjänst 182 dagar.
Padre Pio blev sålunda andlig vägledare för många och betraktade dem som sina andliga döttrar och söner. Han ställde upp fem regler för andlig växt: veckovis bikt, daglig kommunion, andlig läsning, meditation och samvetsrannsakan.
Han jämförde veckovis bikt med veckovis städning och dammning och rekommenderade att meditera och rannsaka sitt samvete två gånger dagligen: en gång på morgonen för att förbereda sig att möta dagen och återigen på kvällen för att bedöma dagens utgång. Sitt råd om hur man ska tillämpa teologi praktiskt brukade han summera i uttrycket "Be, hoppas och oroa dig inte." Han manade kristna att erkänna Gud i allt och att ha som högsta begär att göra Guds vilja.
Dålig hälsa
Vi vet från Padre Pios andliga vägledare fader Agostino från San Marco i Lamis dagbok att den unge Francesco Forgione led av ett antal sjukdomar. Vid sex års ålder hade han fått en allvarlig gastroenterit, vilken band honom i sängen under lång tid. Vid tio års ålder fick han tyfusfeber. Vid sjutton års ålder, efter sitt novisår hos kapucinerna, sändes broder Pio till en intilliggande provins för att börja sina studier – men han blev plötsligt sjuk och klagade över aptitförlust, insomnia, utmattning, svimningsattacker och hemsk migrän. Han kräktes ofta och kunde bara få i sig mjölk.
Hagiograferna menar att det är vid denna tid, i samband med fysisk ohälsa, som det oförklarliga började ske. Enligt deras berättelser kunde man höra märkliga ljud från hans rum på nätterna – ibland skrik och skällande ljud. Under bön förblev broder Pio i stupor och verkade vara frånvarande, något som är vanligt i hagiografierna över helgon och mystiker.
En av Pios medbröder hävdar att han sett Pio i extas och levitation.R. Allegri, I miracoli di Padre Pio p.21.
I juni 1905 var broder Pios hälsa så dålig att hans överordnade bestämde sig för att skicka honom till ett bergskonvent med hoppet att miljöombytet skulle göra honom gott. Hans hälsotillstånd blev dock värre och läkarna rådde honom att återvända till sin hemstad. Men till och med där blev hans hälsa sämre.
Utöver sina ungdomssjukdomar led Padre Pio hela sitt liv av astmatisk bronkit och hade en stor njursten med ständiga buksmärtor som konsekvens. Han led dessutom av en kronisk gastrit, som senare blev ett öppet magsår. Han led av inflammationer i ögon, näsa, öron och hals och utvecklade senare kronisk öroninflammation och pollenallergi.
Trots dålig hälsa skrevs han 1915 in i armén, men efter 30 dagar sändes han hem på permission på grund av dålig hälsa. Han återvände till militärtjänsten men skrevs åter på permission, den här gången i sex månader till ett bergskonvent, San Giovanni Rotondo, där vädret var ganska svalt även under sommartid. Sex månader senare återvände han återigen till militärtjänsten, endast för att två månader senare skickas hem igen. När han väl var framme förklarades han vara i skick att tjäna igen och sändes till Saleskasernen (caserma di Sales) i Neapel där han stannade till mars 1917, när han diagnostiserades med lungtuberkulos och skickades hem permanent.
År 1925 opererades Padre Pio för ett bråck i ljumsken och kort därefter bildades en stor cysta på hans hals som var tvungen att opereras bort och ytterligare en operation behövdes för att ta bort en malign tumör i örat. Efter den operationen behandlades Padre Pio med strålbehandling två gånger, vilket verkar ha varit tillräckligt.R.Allegri, I miracoli di Padre Pio, p.141
År 1956 fick han en allvarlig "exudativ pleurit". Diagnosen verifierades av professor Cataldo Cassano, som personligen extraherade vätska från Padre Pios kropp, som dock förblev sängbunden i fyra månader.
På äldre dagar plågades Padre Pio av artrit.
Andligt lidande
Padre Pio trodde att kärleken till Gud var oskiljaktig från lidande och att lida allt för Guds skull var det sätt varpå själen når Gud. Han kände att hans själ var fast i en kaotisk labyrint, kastad rakt in i fullkomlig vanmakt, som om han var i den lägsta cirkeln av helvetet. Under denna period av andligt lidande tror Padre Pios följeslagare att han angreps av djävulen, såväl fysiskt som andligt. Hans efterföljare tror också att djävulen använde diaboliska trick för att öka Padre Pios smärtor. Detta inkluderade att uppenbara sig som en "ljusets ängel" och att ändra eller förstöra brev till och från hans andliga vägledare. Padre Augustine bekräftade detta när han sa:
Djävulen uppenbarade sig som unga flickor som dansade nakna, som ett krucifix, som en ung vän till munkarna, som hans andliga fader eller som provinsialfadern; som påve Pius X, en skyddsängel, som helige Franciskus och som Vår Fru.
Nu har tjugotvå dagar gått sen Jesus tillät djävlarna att ventilera sin ilska mot mig. Min fader, hela min kropp är blåslagen från de slag jag upprepade gånger har fått från våra fiender. Flera gånger har de till och med dragit av mig min skjorta för att de skulle kunna slå på mitt blottade kött.
Fader Gabriel Amorth, senior exorcist i Vatikanstaten sa i en intervju att Padre Pio var kunde skilja på verkliga uppenbarelser av Jesus, Maria och helgonen och de illusioner som djävulen frammanade genom att noggrant undersöka sitt sinnestillstånd och de känslor som frammanades i honom vid uppenbarelserna. I ett av Padre Pios brev säger han att han förblev tålmodig genom sina prövningar på grund av sin fasta tro att Jesus, Maria, hans skyddsängel, helige Josef och helige Franciskus var med honom och alltid hjälpte honom.
Transverberation och synliga stigmata Baserat på Padre Pios korrespondens erfor han tidigt under sina prästår mindre uppenbara tecken på de synliga stigmata som han senare blev berömd för. I ett brev från 1911 skrev Padre Pio till sin andliga vägledare, Padre Benedetto från San Marco i Lamis, och beskrev något som han hade upplevt i ett år:
Sen, igår kväll, hände någonting som jag varken kan förklara eller förstå. I mitten av mina handflator dök röda märken upp, ungefär lika stora som en penny, och åtföljdes av akut smärta i mitten av märkena. Smärtan var mer uttalad i den vänstra handen, så pass mycket att jag fortfarande kan känna den. Även under mina fötter kan jag känna lite smärta.