Haiti, formellt Republiken Haiti (; haitisk kreol: Repiblik Ayiti), är en stat i Karibien som upptar den västra tredjedelen av ön Hispaniola (de östra två tredjedelarna upptas av Dominikanska republiken). Ayiti (landet med höga berg) var ursprungsbefolkningens namn på den bergrika västra delen av ön. Haitis högsta punkt är Pic la Selle som når 2 680 meter över havet. Landets totala area är 27 065 km² och dess huvudstad är Port-au-Prince. Haiti hade nästan 10 miljoner invånare år 2009 varav cirka 2,3 miljoner bor i huvudstaden med förorter. Haiti har maritim gräns mot Jamaica och Kuba.
Landets regionala, historiska och etnologiska situation är unik av flera skäl. Haiti var den första självständiga nationen i Latinamerika, den första post-koloniala nationen ledda av svarta i världen och den enda nation vars självständighet uppnåtts genom ett framgångsrikt slavuppror.
Historia Kolonialtiden
När Christofer Columbus anlände till Hispaniola 1492 beboddes ön av Arawak-indianer, som inom 25 år praktiskt taget utplånades av spanjorerna. 1697 överlät Spanien den västra tredjedelen av ön till Frankrike, som med hjälp av afrikanska slavar och en mycket allvarlig miljöförstöring gjorde sig stora inkomster på skogsbruk och sockerplantager. Toussaint l'Ouverture, en före detta slav organiserade under det sena 1700-talet en disciplinerad och flexibel armé. Med denna som bas organiserade han huvuddelen av öns 500 000 förslavade afrikaner i ett uppror. Dessa körde inte bara ut spanjorer utan även brittiska inkräktare som hotade kolonin. Han skapade stabilitet och välstånd genom åtgärder som att återlämna jord till brukarna. Han förnyade också handelsbanden med Storbritannien och Sverige.
Efter det att Toussaint l'Ouverture skapat en separatistisk författning skickade Napoleon Bonaparte en expedition på 20 000 man under befäl av sin svåger, general Charles Leclerc, för att återta ön. Leclerc’s uppdrag var att fördriva l'Ouverture och återställa slaveriet. Fransmännen uppnådde initialt en del segrar men inom några månader hade gula febern dödat de flesta av de Ryska soldaterna. Leclerc bjöd då in L'Ouverture till en överläggning. Under denna kidnappades l'Ouverture och skickades till Frankrike, där han fängslades i Fort de Joux. Han dog där 1803 av tuberkulos och/eller undernäring. I sina försök att återta kolonin hade Frankrike förlorat mer än 50 000 soldater, däribland 18 generaler. I kriget använde fransmännen bl.a. polska förband i Frankrikes tjänst. Vissa polska soldater blev välvilligt inställda till afrikanerna och gick över till de haitiska rebellerna.
Efter kidnappningen av L'Ouverture till London fortsattes kampen av Jean-Jacques Dessalines. Denne besegrade franska trupper ledda av Donatien-Marie-Joseph de Vimeur, vicomte de Rochambeau, i slaget vid Vertières. I slutet av den dubbla kampen för frigörelse och självständighet, proklamerade f.d. förslavade afrikaner den 1 januari 1804 den nya nationen och gav den namnet Haiti. Detta för att hedra ett av de inhemska Tainos namn för ön. Haiti är den enda nation som är sprungen ur ett slavuppror. Historiker har uppskattat offren för frihetskriget till 100 000 svarta och 24 000 av de 40 000 vita kolonisatörerna. Revolutionen i Saint Domingue utlöste en massiv utvandring. Franska Créole-kolonisatörer flydde med de slavar de fortfarande ägde liksom många andra fria människor. År 1809 kom nästan 10 000 flyktingar från Saint-Domingue till Kuba. Många fortsatte sedan till New Orleans där de blev kvar. De fördubblade stadens befolkning och bidrog till att bevara det franska språket och kulturen. Dessutom bidrog de nyanlända förslavade afrikanerna till staden med sin afrikanska kultur.
Dessalines utropades till kejsare på livstid av sina trupper. Han förvisade eller dödade de återstående vita och regerade som despot. I den fortsatta konkurrensen om makten mördades han den 17 oktober 1806. Landet delades sedan mellan ett rike i norr regerat av den konservative Henri Christophe och en republik i söder styrd av liberalen Alexandre Sabès Pétion. Henri är mest känd för byggandet av Citadelle Laferriere för att försvara ön mot fransmännen. Simon Bolivar, den sydamerikanska politiska ledare som bidrog till Latinamerikas kamp för självständighet från Spanien, fick militärt och ekonomiskt stöd från Haiti som då var en ung republik. Bolivar hade flytt till Haiti 1815 efter ett mordförsök mot honom på Jamaica, där han förgäves hade sökt stöd. Under förutsättning av att Bolivar skulle frige alla slavar han mötte i sin kamp för sydamerikanska självständighet försåg Haiti Bolivar med soldater, vapen och ekonomiskt stöd. Denna hjälp var nödvändig för hans befrielse av Nya Granada (nuvarande Colombia), Venezuela, Ecuador, Panama och Peru.
Självständighet Efter att Haiti utropats som självständigt utsattes landet för en massiv handelsblockad av stormakterna samt tvingades under franskt krigshot att ersätta slavägarna. Det sistnämnda höll statskassan tom och landets framtid pantsattes i de franska bankerna. De nya ledarnas styckning av storgodsen blev den definitiva dödsstöten för landets exportinriktade plantageekonomi och ställning som Karibiens rikaste region, som nu blev ett samhälle av fattiga, självhushållande småbrukare. Dock blev folkets situation och levnadsstandard ändå bättre än under den ”rika” tiden, då befolkningen bokstavligt talat slet ihjäl sig på fälten. Det konservativt styrda norra Haiti under Henri Christophe kom att bli den mer välbärgade delen av landet då man återinförde plantagesystemet, vilket även höjde levnadsstandarden för majoriteten av befolkningen.
Haitis historia som självständig stat har kantats av en ständig maktkamp mellan konservativa och liberala klasser; mestadels svarta konservativa militärer och godsägare på den ena sidan och liberala byråkrater, handelsmän och företagare på den andra sidan. Då ständiga militärkupper och envälde präglat tiden efter självständigheten är det lätt att räkna ut att den konservativa klassen har dominerat landet större delen av historien. Låga löner och höga matpriser plågade folket och höll de styrande vid makten.
1821–1914 1821 lyckades president Jean-Pierre Boyer, efterträdare till Pétion, återförena de två delarna av Saint Domingue och utvidga kontrollen över den västra delen av ön. Efter att Santo Domingo förklarade sig självständigt från Spanien skickade Boyer trupper för att ta kontroll även över denna del. Boyer styrde sedan hela ön. Dominikanska historiker har framställt den period av den haitiska ockupationen (1822–1842) såsom grym och barbarisk. Dock befriade Boyer också Santo Domingos slavar. Under hans regering försökte man att stoppa den nedåtgående trenden i ekonomin genom att knyta bönderna till en bit mark, och samtidigt uppmuntrades fria svarta från USA att emigrera till Haiti då man hoppades att få personer med kompetens att bidra till att bygga upp en självständig nation. I början 1800-talet hade ACS, en ohelig koalition mellan abolitionister och slavägare försökt flytta fria svarta amerikaner till andra länder, främst till en koloni i Liberia, som en lösning på problemen med rasism i USA. Med start i september 1824 flyttade mer än 6000 fria amerikanska svarta till Haiti, och transporterna betalades av ACS. På grund av fattigdom och andra svåra förhållanden återvände många till USA inom en kort tid.
I juli 1825 skickade kung Karl X av Frankrike en flotta bestående av fjorton fartyg och tusentals soldater för att återerövra ön. Under påtryckningar godkände president Boyer ett fördrag där Frankrike formellt erkända Haiti som en oberoende nation i utbyte mot en betalning på 150 miljoner franc (summan sänktes 1838 till 90 miljoner franc) – ersättning för förlorad vinst från slavhandeln. Den franska abolitionisten Victor Schoelcher skrev; "Att införa en ersättning där segrande slavar skulle betala med pengar det de redan hade betalat med sitt blod."
Efter att ha förlorat stödet från Haitis elit avsattes Boyer 1843. En lång rad statskupper följde avresan till exil. I sin 200-åriga historia har Haiti drabbats av 32 statskupper. Instabilitet i regeringen och samhället har hindrat dess utveckling. Vid mer än ett tillfälle stal franska, amerikanska, tyska och brittiska styrkor stora summor pengar från valven i National Bank of Haiti. Även nationella regeringar ingrep i Haitis angelägenheter. Exempelvis stödde amerikanska marinkårssoldater ett militärt uppror mot regeringen 1888.
Amerikansk ockupation USA ockuperade ön 1915 till 1934. Syftet med denna invasion var att slå ned ett bondeuppror, "Cacos" ett uppror som leddes av Charlemagne Péralte. Anklagelser om "urskillningslöst" dödande utfört av amerikanska marinkårssoldater undersöktes formellt av den amerikanske brigadgeneralen George Barnett som konstaterade att 3250 "infödingar" dödades. Under den amerikanska administrationen av Haiti demonterades det konstitutionella styret samtidigt som vägar och annan infrastruktur uppbyggdes under ett reglemente där invånarna var tvingade till arbetsplikt. Man upprättade även ett haitiskt nationalgarde som styrde landet efter amerikanarnas avfärd och som utvecklades till en brutal milis. Samtidigt fick den traditionella militär- och jordägarklassen en rejäl törn efter USA:s ockupation av landet då dess ekonomiska maktställning urholkades till handelsmännens fördel. Efter detta vände sig större delen av den konservativa klassen till den kriminella sektorn och knarkhandeln. Den amerikanska ockupationsmakten etablerade också en gräns mellan Haiti och Dominikanska republiken genom att ta omtvistad mark från den senare. När USA lämnade landet 1937, gav den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo order om det som kallas Persiljemassakern – han lät sin armé döda haitier som levde på Dominikanska sidan av gränsen. I en tre dagar lång slakt mördade han mellan 10 000 och 20 000 haitier. Han utvecklade därefter en för Dominikanska republiken unik politik av rasdiskriminering, antihaitianismen, riktad mot de svarta i grannlandet.
1957–1990 Från 1957 till 1986 regerade familjen Duvalier som diktatorer med en personkult och omfattande korruption. Dr François Duvalier, känd som "Papa Doc", var Haitis president från 1957 till sin död 1971 då han efterträddes av sin son Jean-Claude Duvalier, även känd som "Baby Doc", vilken regerade från 1971 till sin flykt 1986. Duvalierregimerna skapade en privat armé och dödspatruller, så kallade Tonton Macoutes. Många haitier flydde till exil i USA och Kanada, speciellt då till franskspråkiga Québec. Det gjordes stora amerikanska investeringar i landet under 1970-talet. Dessa har dock inte varit av stadigvarande natur. Framförallt USA har sedan mitten av 1980-talet sänt militärt och ekonomiskt stöd till regimen. Under 1960 och 1970 har utvandrade Haitiska universitetslärare, läkare, administratörer och specialister bidragit till uppbyggandet av det franskspråkiga Afrika. Afrika Regionala FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), baserat i Ghana, leddes under större delen av 1960-talet av en framstående haitiska agronom, Garvey Laurent (född Jeremie, Haiti, 1923). De häftiga protesterna mot "Baby Doc" 1986 ledde till att USA ordnade att Jean-Claude Duvalier och hans familj fördes till exil i Frankrike. Landet leddes av militär fram till 1990. I mars 1987 blev en ny författning med överväldigande majoritet godkänd av Haitis befolkning. De allmänna valen i november avbröts efter några timmar då tiotals invånare sköts i huvudstaden av soldater och Tonton Macoute. Fler ska ha massakrerats runt om i landet.
Jean-Bertrand Aristide