miniatyr|Natos högkvarter i Bryssel, Belgien. miniatyr|Mark Rutte är Natos generalsekreterare. miniatyr|höger|Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) utanför Mons i Belgien är det militära högkvarteret för SACEUR och Allied Command Operations (ACO). Nordatlantiska fördragsorganisationen (förkortat Nato efter det engelska namnet North Atlantic Treaty Organization), även känd som Atlantpakten eller Atlantpaktsorganisationen, är en mellanstatlig militär allians mellan 32 stater i Europa och Nordamerika.
Natos syfte är att arbeta för och säkerställa fred och säkerhet i medlemsstaterna.
Samarbetet regleras genom nordatlantiska fördraget som undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949. Den viktigaste beståndsdelen i samarbetet är den kollektiva försvarsklausulen i artikel 5 i fördraget, som föreskriver att ett väpnat angrepp på någon av medlemsstaterna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att en attackerad medlemsstat följaktligen ska bistås av övriga medlemmar.
Ursprungligen var Nato främst en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget, som inleddes i juni 1950, byggdes en militär struktur upp. Under kalla kriget rådde periodvis tvivel angående styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel angående trovärdigheten rörande Natos försvar gentemot en eventuell sovjetisk invasion. Dessa tvivel ledde bland annat till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall 1989 uppstod vänligare relationer mellan Nato och tidigare potentiella fiender i öst, inklusive en tillfällig förbättring av relationen med Ryssland. I mars 1999 respektive mars 2004 välkomnades totalt tio nya medlemmar, varav tre hade varit en del av Sovjetunionen och ytterligare sex hade varit en del av Warszawapakten.
Efter kalla kriget har Nato även lett militära insatser utanför medlemsstaternas territorier, bland annat på Balkanhalvön, i Afghanistan och i Libyen. Insatsernas mandat och genomförande har varit omstridda, bland annat vid flygbombningarna av Jugoslavien 1999 och interventionen i Libyen 2011.
Bakgrund I efterförloppet av andra världskriget försämrades Västeuropas och USA:s relation med Sovjetunionen. År 1946 använde Winston Churchill begreppet järnridån för att beskriva denna utveckling och året efter lanserade USA Trumandoktrinen och Marshallplanen. USA:s nya utrikespolitik signalerade ett ökat engagemang i Europa och ett försök att begränsa kommunismens spridning och Sovjetunionens inflytande i regionen. Pragkuppen i februari 1948 ledde till att Tjeckoslovakien blev en sovjetisk marionettstat, varefter det militära samarbetet mellan Sovjetunionen och västmakterna, som i viss mån fortsatt fungera efter andra världskriget löstes upp. Dunkirkfördraget från 1947 följdes av Brysselpakten, som etablerades 17 mars 1948 genom undertecknandet av Brysselfördraget. Pakten innebar att gemensamma försvarsgarantier upprättades mellan de fem länderna Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Belgien.
Förhandlingar och bildande miniatyr|USA:s president Harry Truman undertecknar Atlantpakten den 24 augusti 1949. I juni 1948 eskalerade det kalla kriget i och med Sovjetunionens blockad av Berlin, varvid västmakterna svarade med att etablera en luftbro för att flyga in förnödenheter. Från amerikansk sida fanns det både hos militären och inom politiken fortfarande ett visst stöd för fortsatt isolationism och ansträngningarna för en transatlantisk försvarsallians tilltog först efter valet i november 1948. Bland Brysselpaktens medlemmar fanns ett initialt motstånd mot att inkludera fler medlemmar och späda ut de amerikanska resurserna. Kontroll över Atlanten var dock av stor strategisk betydelse för USA och alliansen, varför förhandlingarna resulterade i ytterligare fyra europeiska medlemsstater. Försvarsalliansen Nato bildades i samband med att nordatlantiska fördraget undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949. Alliansen bestod av de 12 länder som undertecknat och ratificerat fördraget: USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien.
Nordatlantiska fördraget
Grunderna för militäralliansen regleras av nordatlantiska fördragets inledning och 14 artiklar. Inledningen gör klart att alliansen ska verka i enlighet med FN-stadgan och demokratiska värderingar samt verka för fred och säkerhet. Kärnan i fördraget utgörs av artikel fem som anger ramarna för den ömsesidiga försvarsgarantin. Enligt artikel fem förbinder sig alla alliansens medlemmar att agera i händelse av väpnat angrepp mot någon av medlemmarna i Europa eller Nordamerika. Varje medlemsstat ska bistå den angripna staten med de åtgärder som den själv bedömer nödvändiga, vilket kan innefatta militärt våld. Fördraget beskriver också principerna för ratificering, inträde, utträde, bildandet av Nordatlantiska rådet samt stöd vid övriga hot mot medlemsstaternas säkerhet. De engelsk- och franskspråkiga versionerna av fördraget likställs.
Historia Nato under kalla kriget mini|Eisenhower med Natos första flagga. I samband med undertecknandet bad Brysselpaktens medlemmar om understöd från USA. Ett stödpaket med militärutrustning motsvarande en miljard dollar godkändes av USA:s kongress samma höst. Som en förutsättning för stödet antog Natomedlemmarna i januari 1950 alliansens första strategiska koncept, ett dokument som fastslog ramarna för alliansens verksamhet och dess strategiska position gentemot Sovjetunionen. Utbrottet av Koreakriget 1950 skapade oro för ett sovjetiskt angrepp i Västeuropa och för att USA:s militärresurser skulle bli låsta i Asien. Istället ökade USA sitt engagemang i Europa och utfärdade ytterligare ett stödpaket om fyra miljarder dollar till de europeiska medlemmarnas försvarsmakter. År 1951 byggdes militärorganisationen Nato upp. Som dess första överbefälhavare (SACEUR) tillsattes Dwight D. Eisenhower och som första generalsekreterare valdes Hastings Ismay. Ismay yttrade att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Redan 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till alliansen.
De av västmakterna ockuperade delarna av Tyskland ansågs otillräckligt skyddade, vilket ledde till Västtysklands erkännande som suverän stat och inträde i Nato 1955. Några dagar senare bildades, under sovjetisk ledning, den rivaliserande militäralliansen Warzawapakten. Året efter utbröt Suezkrisen, som fick konsekvenser för alliansen trots att den utspelade sig utanför Nato-området. USA valde att ta parti för Storbritanniens och Frankrikes motståndare i konflikten. Med britterna förbättrades relationerna igen efter hand, men Frankrike och USA gled allt längre ifrån varandra. Från fransk sida fanns redan tidigare ett missnöje för både USA:s utrikespolitik och att Nato blivit så stort. Frankrike var dessutom uteslutet från den gemensamma kärnvapenplaneringen och slutförde istället sitt eget kärnvapenprogram under början av 1960-talet. År 1966 tog de Gaulle Frankrike ur det militära samarbetet i Nato-organisationen, men landet kvarstod som medlem av atlantpakten. Försvarshögkvarteret SHAPE flyttades året efter från Frankrike till Mons i Belgien.
Parallellt med utvecklingen inom Nato hade Europeiska kol- och stålgemenskapen bildats år 1951 och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) bildats 1958. Brysselpakten utvidgades 1954 och bytte namn till Västeuropeiska unionen, men fick en sekundär roll jämfört med Nato och EEG. Spänningarna under kalla kriget tilltog under 1950-talet med Sovjetunionens respons mot revolterna i Östtyskland 1953 samt Polen och Ungern 1956. År 1957 antog Nato ett nytt strategiskt koncept som byggde på "massiv vedergällning" med kärnvapen vid ett eventuellt angrepp. Uppskjutningen av Sputnik samma år och Sovjetunionens utveckling av interkontinentala kärnvapenrobotar ledde till oro i Natosamarbetet. Både USA:s ställning i den teknologiska kapprustningen och vilja att riskera kärnvapenangrepp för att skydda Europa ifrågasattes. Berlinkrisen 1961 följde och Kubakrisen 1962 hotade att utlösa ett kärnvapenkrig. Därefter skedde försök att få till en avspänning mellan stormakterna och 1967 antogs ett nytt strategiskt koncept som minskade betoningen på kärnvapenanvändning. Från år 1969 ansågs kärnvapen vara en absolut sista utväg. I USA etablerades en kommandokedja där den amerikanska presidenten hade det slutliga ansvaret för att avfyra amerikanska kärnvapen. Som en konsekvens av USA:s inblandning i Vietnamkriget minskade även antalet amerikanska trupper stationerade i Europa. mini|Den sovjetiska medeldistansroboten RSD-10 Pioneer med Nato-rapporteringsnamn SS-20 Saber. Vid början av 1970-talet inleddes bilaterala samtal mellan USA och Sovjetunionen om en begränsning av strategiska kärnvapen som ledde till att SALT I-avtalet undertecknades 1972. Inom Nato ökade motsättningarna när USA nekades tillträde till flera medlemsländers militärbaser i samband med Jom Kippurkriget 1973. Sedan utbröt Cypernkrisen året därpå med konsekvenser för de grekisk-turkiska relationerna, men även de amerikansk-turkiska relationerna krackelerade och all amerikansk trupp tvingades lämna Turkiet. Under 1970-talet minskade USA:s försvarsutgifter samtidigt som Sovjetunionens ökade. I takt med att Sovjetunionen placerade ut flera medeldistansrobotar i Europa mot slutet av 1970-talet svarade USA med samma mynt och upprustningen var ett faktum.
Utvecklingen i Spanien efter Francos död möjliggjorde landets inträde i Nato 1982. I början av 1980-talet påbörjades nya bilaterala samtal om kärnvapennedrustning och när Michail Gorbatjov tillträde som ledare för Sovjetunionen 1985 ledde det till förbättrade relationer med USA och Nato. Under 1980-talet blev tydligt att Warzawapakten saknade ekonomiska förutsättningar för att fortsätta kapprustningen mot USA. Årtiondet präglades även av demonstrationer och strejker i Östeuropa som ytterligare destabiliserade Sovjetunionen. I och med Berlinmurens fall 1989, samt Warzawapaktens och Sovjetunionens kollaps 1991 hade det kalla krig som börjat åren före alliansens bildande till sist tagit slut. Efter Tysklands återförening tilläts den enade nationen, efter en serie förhandlingar, kvarstå som medlem.
Efter kalla kriget I och med Sovjetunionens kollaps kvarstod USA ensamt som global stormakt samtidigt som ett antal stater i Europa återfick sin autonomi. Den nya ordningen ledde till osäkerhet kring Natos roll och huruvida organisationens existens fortfarande var berättigad. I Europa utvecklades parallella mellanstatliga organisationer under 1990-talet. Europeiska unionen bildades och formaliserade sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genom bland annat Maastrichtfördraget. Europeiska säkerhetskonferensen fick större vikt genom omvandlingen till organisationen OSSE. Nato hade samtidigt inlett dialog med flera länder från den tidigare Warsawapakten, inklusive Ryssland. Samarbetet formaliserades från 1991 i Nordatlantiska samarbetsrådet som 1994 kompletterades av samarbetet Partnerskap för fred (PFF) för alliansfria länder i Europa. Samma år grundades samarbetet Medelhavsdialogen (MD) med flera länder runt medelhavet. mini|McDonnell Douglas F-15 Eagle från USA:s flygvapen lyfter från Aviano flygbas i samband med Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999.