Västerås domkyrka är en kyrkobyggnad i norra delen av Västerås innerstad. Den är domkyrka i Västerås stift och församlingskyrka i Västerås domkyrkoförsamling inom Svenska kyrkan.
Kyrkan grundades på 1100-talet, men räknas som invigd 1271 efter en större ombyggnation. Den helgades åt jungfru Maria och Johannes döparen. Sin nuvarande form som femskeppig hallkyrka fick domkyrkan i början av 1500-talet, medan tornspiran och yttertaket formgavs av Nicodemus Tessin den yngre på 1690-talet. På västfasaden märks särskilt de vitputsade blinderingarna.
Västerås är belagt som biskopssäte i skriftliga källor från 1164, med en tradition tillbaka till 1000-talet. Domkyrkan är sedan dess huvudkyrka för Västerås stift. I kyrkan ligger bland andra kung Erik XIV, stormän från Brahe- och Stureätterna samt biskopar och ärkebiskopar begravda.
Symboler Västerås domkyrka är sedan medeltiden helgad åt jungfru Maria och Johannes Döparen,Ny svensk vapenbok, av Clara Nevéus (text) och Bror Jacques de Wærn (illustrationer), Streiffert & Co Bokförlag HB i samarbete med Riksarkivet, Stockholm 1992, s. 178. och är en av landets vårfrukyrkor.Till exempel i Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974, band 10, spalt 789 (på kartan över Västerås). Den har förmodligen under medeltiden kallats ungefär Sankta Maria och Sankt Johannes domkyrka. Västerås stifts stiftsvapen avbildar också ett Gudslamm, enligt de ord som Johannes Döparen använde för att beskriva Kristus. I Västerås stadsvapen återfinns två symboler för jungfru Maria: en ros och Mariamonogrammet, se Västerås kommunvapen.
Föregångare Det är oklart när Västerås första domkyrka byggdes, men 1164 var första gången staden benämndes stiftsort. Man har dock inte hittat några spår av den första kyrkan. Den var troligen en mindre kyrka i gråsten, men kan också ha varit byggd i trä. I mittskeppets kor fanns tidigare gråstenspelare, vilka revs ut på 1850-talet. Det är dock inte säkert att den första kyrkan fanns på den nuvarande platsen, utan den kan också ha legat på andra sidan Svartån. Under 1200-talet lärde man sig att bygga med tegel i Sverige och detta mycket tack vare de invandrade tiggarmunkarna. Med hjälp av teglet byggde man upp en ny kyrka, möjligen där gråstenskyrkan funnits.
Kyrkobyggnaden miniatyr|Västerås domkyrka 2005. miniatyr|Interiören i kyrkan 2014. miniatyr|Interiör mot väster. miniatyr|Domkyrkan sedd från Kyrkbacken 2017. miniatyr|Inmurad och avbränd del av en träbjälke i murverket i norra korsarmen. Kyrkobyggnaden är en femskeppig katedral, med kor i en halvcirkelformig absid och koppartäckt säteritak med murad italian (väggpartiet mellan de båda takfallen), samt västtorn med sidoutbyggnader och en obeliskformig, kopparklädd spira. På sidoutbyggnaderna finns tornliknande skorstenar. Omgivande mark är plan.
Den första kyrkan på platsen var av gråsten och byggdes under 1100-talet. Kyrkan kom senare att bli en del av den treskeppig basilika i romansk stil, som uppfördes på 1230-talet. Kyrkans tvärskepp gav den formen av ett kors i öst-västlig riktning, under 1200-talets senare del förlängdes den ytterligare österut, och kyrkans valv tillkom. Kyrkan brukar anses vara invigs den 16 augusti 1271 och helgades åt jungfru Maria och Johannes döparen. Den vid denna tid tornlösa västgaveln dekorerades då med rundbågig fris. På pelarna syns det att valven i sidoskeppen då var låga. På platsen för korskranket hänger fortfarande triumfkrucifixet. Under det följande århundradet förlängdes kyrkans kor och fick en treskeppig avslutning.
Den tornlösa västgaveln under samma tid dekorerades då med rundbågig fris. På pelarna syns det att valven i sidoskeppen då var låga. På platsen för korskranket hänger fortfarande triumfkrucifixet. Under det följande århundradet förlängdes kyrkans kor och fick en treskeppig avslutning.
Vid en inventering av kyrkans taklag hittades en inmurad och avbränd del av en träbjälke i murverket i norra korsarmens norra gavel. Murverket har ingått som en del av den tidigare romanska kyrkan. Troligen rör det sig om ett inre remstycke som legat på murkrönet till norra korsarmens västra vägg. Virket har enligt dendrokronologisk analys avverkats någon gång under åren 1247–1277, mest sannolikt 1252–1262, och bör därmed varit en del i den ursprungliga kyrkobyggnaden. I övriga korsarmar kunde likadana öppningar från tidigare remstycken dokumenteras, men utan bevarade trädelar.
På 1300- och 1400-talet kringbyggdes den gamla kyrkan med en krans av ett 20-tal kapell tillägnade olika helgon, där varje kapell hade eget prästerskap. Prästernas lön och jordagods, samt föremålen i kapellen bekostades av prebenden av adelsmän och bergsmän. Kapellen slogs dock ihop till fem skepp under 1400-talet.
Tornet, i kyrkans västra sida, stod klart omkring 1420, och ersatte den takryttare som satt direkt på takåsen. Kyrkan utökades under biskop Lydeke Abelsson också österut under 1460-talet, tillsammans med två mindre nya kapell intill dess norr- och sydsida till en hallkyrka i gotisk stil med ett ambulatorium bakom högaltaret. När ett kapell i kyrkans sydvästra hörn lagts till 1517 så fick kyrkan sin nuvarande storlek. Under 1500-, 1600- och 1700-talet tillkom också många inventarier som förändrade interiören. Bland dessa kan bland annat nämnas predikstolen, gravvårdar, begravningsvapen med mera.
Kyrkan klarade sig undan mycket av reformationens kyrkplundringar. Detta berodde delvis på det skyddade läget; Svartån rinner ut i Västeråsfjärden i söder, i väster finns Badelundaåsen och i norr rinner Svartån alldeles intill Rocklundaåsen. Mycket på grund av biskop Petrus Magni (Peder Månsson). Han vigde Laurentius Petri som den första evangelisk-lutherska ärkebiskopen i Sverige bibehöll därmed den kyrkliga kontinuiteten vid trosskiftet.
Yttertaket av koppar lades på under 1600-talet. Tornet, vilket är 91,8 meter högt, är Västerås kommuns andra högsta byggnad, efter Lillhäradsmasten (325 m) (i Lillhärads församling cirka 15 kilometer från staden). Den har haft både en medeltidsspira och en renässanskupol med spira, som förstördes vid eldsvådor. Den nuvarande barockspiran från 1694 är ritad av Nicodemus Tessin den yngre och bekostades av kung Karl XI. Spirans föregångare, som kan ses i bilden från Suecia Antiqua et Hodierna, härstammade från Johan III:s tid.
Spiran från 1694 är byggd av ekvirke, utan järnbalkar eller spik, och beklädd med koppar. Johan Scarlau, gesäll hos den tyske byggmästaren Büchegger, var den som monterade globen, kronan, korset och tuppen på den färdiga spiran. Den nya höga spiran väckte ont blod hos västeråsborna, som var rädda att den skulle rasa ner. De stagade upp den med stöttor och drevade den mot blåst, samt klagade hos kungen. Tessin, som blev vred när han fick höra detta, fick dock kungen att påbjuda att stöttor och drev skulle tas bort.
Bränder Kyrkan drabbades av brand både 1380 och 1390, och 1521 råkade kristianitiska styrkor starta en mindre brand i kyrkan. Kyrkans tornspira brann ner 1691 efter ett blixtnedslag och ersattes med den nuvarande spiran. I juli 1702 slog blixten ner inne i kyrkorummet, under pågående högmässa. Ingen människa skadades, och det började inte brinna, men blixten slog ett hål i muren. 1786 installerades åskledare och efter det klarade sig kyrkan till 1907, då tornet stod i lågor, men klarade sig från allvarligare skador.
Ombyggnad 1856–1861 1856–1861 restaurerades domkyrkan, enligt den nygotiska smakriktningen och mycket som hade med renässans och barock att göra avlägsnades. Restaureringen var närmast en ombyggnad av stora delar av kyrkan. Resterna av det medeltida koret sprängdes bort. Av kyrkans pelare ommurades 19 och dessutom nyuppfördes 7 pelare. Valv och valvbågar ändrades. För att uppnå en femskeppig kyrka revs den medeltida sakristian i norra ytterskeppet och väggarna mellan raden av gravkor i södra ytterskeppet. Påtagligt även exteriört var att samtliga 29 fönster flyttades ända till 2 meter för att öka symmetrin. Hela kyrkan dekorerades 1896–1898 med nygotiska schablonmålningar av Agi Lindegren, som nu finns kvar bara över stora orgelläktaren.Gunnar Ekström, Västerås domkyrka tredje upplagan, 1968
Restaurering 1958–1961 Vid den senaste restaureringen 1958–1961, under ledning av professor Erik Lundberg, har man eftersträvat att framhäva de olika epokerna i domkyrkans sjuhundraåriga byggnadshistoria. Golv av sandsten och kalksten lades in, man byggde en ny orgelläktare i kyrkans främre del och de främsta bänkarna fick ny inredning. Vid korets södra sida murades en grönskimrande predikstol i chamotte, skulpterad av Per-Erik Willö 1961. Då tillkom även glasmålningar av Fritiof Swensson i Mariakapellet och av Randi Fisher på mittskeppets norra sida. De tre målningarna i spetsbågefönstren har titeln De tre stegen. Efter att de utförts, gjorde Fisher också en glasmålning för rundfönstret ovanför porten på norrsidan.Linda Fagerström, Randi Fisher - svensk modernist Lund Ellerströms 2005 (diss.)
Domkyrkan är Västerås högsta och Sveriges 16:e högsta byggnad med sina 91,8 m. Den har även maximala tre stjärnor i reseguiden le Guide vert.
Galleri med historiska bilder
Gravar, gravmonument och epitafier
Erik XIV I domkyrkan ligger kungen Erik XIV begravd, i en sarkofag av carraramarmor på en bas av rödbrun sandsten från Öland. Kungen begravdes ursprungligen under golvet i ambulatoriet, och den murade graven syntes endast som en liten upphöjning av golvet. 1797 beslöts dock att en sarkofag som kung Gustav III ursprungligen kan ha beställt åt sig själv skulle föräras Erik XIV. På en trädyna ovanpå sarkofagens lock ligger regalier som hämtades från Johan III:s gravmonument i Uppsala domkyrka. 1958 öppnades sarkofagen och prover togs, som visade höga halter av arsenik, dock inget om ursprunget till förgiftningen.
Redan den 20 mars 1790 hade Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien fattat beslut om inskriptionen på sarkofagen som författades på latin av Carl Birger Rutström.Kongl. Vitterhets, Historie och Antiquitets Academiens Handlingar, sid 191.
Erico XIV. Regi Svec. Goth. Vandal. Augusto. nato MDXXXIII. Bellis terra marique gestis claro. Dissidiis domesticis succumbenti. Sceptro, libertate, tandem vita spoliato. A. MDLXXVII. Hic indulgente demum fratre pax concessa est. Gustavus III monumentum posuit.
vilket på svenska blir:
Erik XIV Sveriges, Götes och Vendes upphöjde Konung, född 1533, berömd genom krig till lands och till sjöss, som dukade under för oenigheter i familjen, berövades spiran, friheten och slutligen också livet, år1577 fick här sin frid, sedan hans broder till sist veknat. Gustav III reste monumentet
Övriga gravmonument Utöver Erik XIV har även ett antal stormän begravts i domkyrkan, däribland Gustav Vasas kansler Peder Swart, biskop Johannes Rudbeckius, riksföreståndare Svante Nilsson (Sture), affärsmannen Simon Depken och ärkebiskop Samuel Troilius.Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. Ordalaget: Stockholm 1999, s. 157
I domkyrkans golv finns ett flertal gravstenar, många fullt läsbara. Bland gravmonumenten kan särskilt nämnas Mauritz Stures (död 1493) gravhäll. Han var son till rikshovmästaren Svante Nilsson (Sture) och bilden av honom på monumentet är ett tidigt exempel på renässanskonst i Sverige. Den idealiserade bilden av Sture visar honom som en femårig pojke fullt utrustad som väpnare i rustning och svärd.
Andra gravmonument och epitafier innefattar följande: mini|Del av epitafium över brukspatron Lars Pedersson på Semla i Fagersta. Riksdrotsen Magnus Brahes gravmonument, från 1600-talets början, i svart och vit marmor med bilder i alabaster. Epitafium i renässansstil från 1625 till minne av handelsmannen Simon Depken den äldre från Västerås. Epitafium i tidig barock till minne av George Hoffman från 1676. Epitafium över brukspatron Lars Pedersson på Semla i Fagersta. General greve Pontus Fredrik De la Gardies begravningsvapen från 1692.