Benedictus XVI (latin Benedictus PP. XVI) eller Benedikt XVI, född Joseph Alois Ratzinger den 16 april 1927 i Marktl am Inn, Bayern, död 31 december 2022 i Vatikanstaten, var en tysk prelat och biskop. Han var Romersk-katolska kyrkans 265:e påve och ex officio Vatikanstatens statschef efter konklavens val den 19 april 2005. Installationsceremonin ägde rum den 24 april 2005.

Den 11 februari 2013 meddelade Benedictus XVI, under konsistoriet för helgonförklaringen av martyrerna från Otranto, att han ämnade abdikera och frånträda sitt ämbete den 28 februari 2013. Som orsak angav han sin höga ålder och därtill kopplade bristande krafter. Den 13 mars 2013 valdes Franciskus till hans efterträdare. Benedictus XVI omnämndes sedan dess såsom påve emeritus, officiellt pontifex emeritus.

Benedictus XVI var den äldste som valts till påve sedan Clemens XII valdes 1730 och den förste tysken sedan Viktor II (1055–1057).

Joseph Ratzinger var sedan 1950-talet en av Katolska kyrkans mest framstående teologer. Under Andra Vatikankonciliet (1962–1965) var han teologisk rådgivare. Han har tillika varit professor i teologi vid ett flertal tyska universitet, bland annat i Tübingen. Efter en tid som ärkebiskop kallades han till Rom, där han utsågs till prefekt för Troskongregationen och kardinal. I västvärlden har han i massmedia framförallt uppmärksammats för sitt försvar av traditionella katolska lärosatser och värden. Som kardinal och påve ansågs han ibland ha gått i polemik med andra religioner, såväl kristna riktningar som judendom och islam.

Under sitt pontifikat betonade Benedictus XVI att Europa bör återvända till en grundläggande kristen värdegrund i reaktion mot den ökande avkristningen och sekulariseringen. Benedictus XVI menade att relativismens förnekande av en objektiv sanning, närmare bestämt förnekande av en moralisk sanning, utgör nutidens främsta problem.

Efter sitt frånträde från påveämbetet 2013 vistades han några månader i sommarresidenset i Castel Gandolfo. Han bodde sedan mellan den 2 maj 2013 och sin död den 31 december 2022 i klostret Mater Ecclesiae i Vatikanen.

Den 4 september 2020 blev Benedictus XVI den längst levande personen som innehaft påveämbetet.

Biografi miniatyr|höger|Huset i Marktl am Inn där Joseph Ratzinger föddes 1927. Joseph Ratzinger föddes i hemmet på Schulstrasse 11 i Marktl am Inn i Bayern på påskaftonen 1927 som tredje och yngsta barnet till Joseph Ratzinger (1877–1959) och Maria (född Riger 1884, död 1963). Han döptes samma dag. Fadern var polis; modern var kokerska. Hans äldre syster Maria (1921–1991) förblev ogift och tog hand om hans hushåll. Brodern Georg (1924–2020) var präst, prelat och kyrkomusiker. Deras äldre släkting, Georg Ratzinger, var politiker, präst och författare.

Faderns poliskarriär påverkades negativt av att han vägrade ansluta sig till det nationalsocialistiska partiet, NSDAP. Den tonårige Ratzinger tjänade, i likhet med nästan alla jämnåriga tyska pojkar, en kort tid i Hitlerjugend och senare i ett luftvärnsförband inom armén som försvarade BMW:s fabrik i München. I april 1945 deserterade han och satt en kort tid som krigsfånge.

Karriär före påvevalet Joseph och Georg Ratzinger prästvigdes 29 juni 1951 av ärkebiskopen av München och Freising, kardinal Michael von Faulhaber. Två år senare doktorerade Joseph Ratzinger på en avhandling om Augustinus, och fick docentur (habilitation) med ett verk om Bonaventura 1957. Han var professor i dogmatik i Freising från 1958, i Bonn 1959–1963, Münster 1963–1966, Tübingen 1966–1969 och Regensburg från 1969. I Tübingen upplevde han marxistiska studentuppror och andra radikala strömningar, vilka bidrog till att han fjärmade sig från de liberalteologiska strömningar som hade fått starkt fäste vid universitetet i Tübingen. Han accepterade därför en kallelse till det mera konservativa universitetet i Regensburg, där han 1972 tillsammans med bland andra Hans Urs von Balthasar, Henri de Lubac och Walter Kasper grundade den teologiska tidskriften Communio, som utges på sjutton språk och har blivit en av teologins mest prominenta tidskrifter.

1962–1965 deltog han i Andra Vatikankonciliet som peritus (rådgivare) åt ärkebiskopen av Köln, kardinal Josef Frings. Under denna tid betraktades han fortfarande som reformist, men trots att han ofta anses ha förändrat sitt ställningstagande i det avseendet har han fortsatt att försvara Andra Vatikankonciliets beslut. Själv har han dock sagt att han under åren aldrig ändrat teologisk riktning.

Ärkebiskop i München-Freising 1977–1982 Den 24 mars 1977 blev Ratzinger ärkebiskop i ärkestiftet München-Freising. Han tog sig då sitt valspråk Cooperatores veritatis, hämtat ur Tredje Johannesbrevet.

Kardinal Den 27 juni 1977 upphöjdes Ratzinger av påve Paulus VI till kardinalpräst med Santa Maria Consolatrice al Tiburtino som titelkyrka. Tidigare samma år hade han utsetts till ärkebiskop av München och Freising (en titel som han behöll till 1982). Ratzinger var ordförande för den Påvliga Bibelkommissionen, som fastställer den officiella katolska hållningen beträffande bibelforskning. Den 5 april 1993 utsågs han till kardinalbiskop av Velletri-Segni suburbikariska stift. 2002 utnämndes han till dekan för kardinalskollegiet och fick då biskopsstolen i Ostia.

I egenskap av teolog författade Ratzinger ett stort antal böcker och artiklar även efter det att han lämnat den akademiska banan och blivit kardinal. Som prefekt för Troskongregationen utarbetade han på påve Johannes Paulus II:s uppdrag ett flertal läroskrivelser, avsedda att förtydliga den katolska läran. Hans arbeten som teolog har inte någon officiell status och får inte förväxlas med de av Troskongregationens officiella uttalanden och dokument som bär hans namnteckning.

Prefekt för Troskongregationen vänster|miniatyr|208x208px|Kardinal Ratzinger i Rom, 1988. 25 november 1981, efter Franjo Šepers pensionering, utnämndes Ratzinger av påve Johannes Paulus II till prefekt för Troskongregationen, det vill säga det av kurians organ (kongregationer) som har till uppgift att särskilt vaka över och försvara Romersk-katolska kyrkans tro och morallära och som har sina historiska rötter i inkvisitionen. 1982 avgick Ratzinger som ärkebiskop i München-Freising.

Ratzinger försvarade och bekräftade den katolska doktrinen, inklusive läror gällande preventivmedel, homosexualitet och interreligiös dialog.

Påve: 2005–2013 Benedictus XVI var Katolska kyrkans 265:e påve, mellan åren 2005-2013. Han efterträdde påve Johannes Paulus II och efterträddes av påve Franciskus.

Påvevalet miniatyr|Benedictus XVI möter folkmassorna i en påvemobil efter installationsmässan den 24 april 2005. Kardinal Ratzinger valdes efter att Johannes Paulus II avled den 2 april 2005, redan på konklavens andra dag, tisdagen den 19 april till påve och antog namnet Benedictus XVI. Han blev den 265:e påven i historien i en ålder av 78 år. Han blev därmed den äldste som valts till påveämbetet sedan påve Clemens XII.

I samband med konklaven yttrade Ratzinger:

En stund efter konklavens slut trädde den nyvalde påven Benedictus XVI ut på Peterskyrkans benediktionsloggia och uttalade sin första välsignelse Urbi et orbi (över staden – underförstått: Rom – och hela världen):

Val av namn vänster|miniatyr|245x245px|Påven på Petersplatsen. Enligt Vatikanen hade Benedictus, som på latin betyder ’den välsignade’, valt sitt namn för att anknyta till påven Benedictus XV (1914–1922) som var en "förkämpe för freden", samt till helgonet Benedikt av Nursia, ett av Europas skyddshelgon. Intressant i sammanhanget är även att helgonet Benedetto Giuseppe Labre, kallad den "helige pilgrimen", har sin festdag den 16 april, den nyvalde påvens födelsedag. Han förklarade namnvalet den 27 april 2005.

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, har beslutat att romersk-katolska kyrkan i Sverige skall benämna påven Benedikt XVI. Flera massmedier har dock valt att använda namnet Benedictus, som ibland har använts på svenska om tidigare påvar med detta namn. Även den katolska författaren och översättaren Gunnel Vallquist använde det senare namnskicket. Värt att nämna är att Radio Vaticana, katolska kyrkans officiella nyhetsorgan i Rom, på sina svenska sändningar inte följer Stockholms katolska stifts anvisningar utan nämner påven med namnet Benedictus.

Resor som påve miniatyr|Påven Benedictus XVI firar sin födelsedag tillsammans med bland andra president George W. Bush och dennes fru Laura Bush.|211x211px miniatyr|Benedictus XVI och USA:s president Barack Obama 2009|233x233px Benedictus XVI genomförde totalt 24 apostoliska resor under sin tid som påve och 31 pastorala resor inom Italien. Den första resan utanför Italien som påve gjorde Benedictus XVI till Köln i Tyskland i augusti 2005 med anledning av Världsungdomsdagarna som firades där. Världsungdomsdagarna avslutades med en stor utomhusmässa med på Marienfeld utanför Köln med en miljon deltagare.

Benedictus XVI avlade ett statsbesök i USA i april 2008, som påkallade stor mediabevakning. Under besöket talade han också till Förenta Nationernas generalförsamling, där han manade till globalt samarbete mot kriser i världen och lyfte fram brotten mot mänskliga rättigheter. Påven kommenterade även pedofilskandalerna i USA, som uppdagades 2002: "Det är ett stort lidande för kyrkan i USA och för hela katolska kyrkan och för mig personligen att detta har kunnat ske".

I samband med resan till USA firade Benedictus XVI sin 81:a födelsedag.

2006, 2010 och 2011 reste påven till Spanien, bland annat för att delta på Världsungdomsdagarna i Madrid 2011. Hans sista resa som påve var till Libanon år 2012. Vidare besökte Benedictus under sin tid som påve Polen, Turkiet, Brasilien, Österrike, USA, Australien, Frankrike, Kamerun, Angola, Jordanien, Israel, Tjeckien, Malta, Portugal, Cypern, Storbritannien, Kroatien, Benin, Mexiko och Kuba.

Kanoniseringar och beatifikationer

Benedictus påbörjade den 9 maj 2005 processen för beatifikation av sin företrädare Johannes Paulus II. Han kanoniserade 45 personer under sin tid som påve och firade den första helgonförklaringen på Petersplatsen den 23 oktober 2005. vänster|miniatyr|stående|Benedictus i juni 2011, till höger syns Guido Marini.

Kyrkolärare Den 7 oktober 2012 utnämnde Benedictus XVI Hildegard av Bingen och Johannes av Ávila till kyrkolärare.

Encyklikor Benedictus XVI författade tre encyklikor; Deus caritas est, Caritas in veritate och Spe Salvi. Hans andra encyklika Spe Salvi utkom den 30 november 2007 och handlar om hoppets dygd. Den tredje encyklikan Caritas in veritate utkom den 7 juli 2009, i vilken han fortsatte med kyrkans lära om social rättvisa.

Motu proprio om tridentinsk mässa Den 7 juli 2007 utfärdade påven motu proprio Summorum Pontificum. Genom denna skrivelse fick den så kallade tridentinska liturgin, den gudstjänstform som var gängse i den katolska kyrkan fram till den liturgireform som genomfördes efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet, status som en "extraordinarie" gudstjänstform inom den latinska kyrkan.Motu proprio Summorum Pontificum (7. Juli 2007)

Abdikation Den 11 februari 2013 meddelade Benedictus XVI att han ämnade att abdikera som påve den 28 februari 2013. Detta var första gången sedan 1294, då Celestinus V abdikerade, som en påve abdikerat frivilligt. Under maktkampen mellan påvar och motpåvar på 1400-talet förekom det dock att påvar tvingades att abdikera. Benedictus XVI uppgav bristande krafter på grund av sin ålder som en anledning till abdikationen och att han hade tagit beslutet för kyrkans bästa. Posten som påve var vakant till dess att Franciskus utsetts. Benedictus XVI hade sedan efter sin abdikation titeln pontifex emeritus.

Tiden som emeritus ägnade sig Benedictus XVI åt bön och förde en tillbakadragen livsföring i Mater Ecclesiae vid Vatikanträdgårdarna och syntes offentligt endast vid enstaka tillfällen.

Teologi

Joseph Ratzinger räknades vanligtvis till den augustinska skolan.