Green Bay Packers är en professionell klubb i amerikansk fotboll i Green Bay, Wisconsin, USA, som spelar i National Football League (NFL).
Packers grundades 1919 och anslöt sig till NFL 1921. Klubben vann i januari 1967 det första Super Bowl och har sedan dess vunnit även Super Bowl II, Super Bowl XXXI och Super Bowl XLV. Packers är den enda professionella, icke-vinstinriktade, medlemsägda NFL-klubben.
Historia Etablering miniatyr|vänster|150px|"Curly" Lambeau. Green Bay Packers grundades 1919 av Earl "Curly" Lambeau och George Calhoun i Green Bay Press-Gazette-byggnaden i Green Bay. Man var framgångsrika i sin första säsong där man vann tio matcher och förlorade endast en.
Under sina första år spelade Green Bay på Hagemeister Park, som 1919 var ett öppet fält utan staket. C.M. "Neil" Murphy, som utsågs till sportchef ("business manager") i juli 1920, blev en drivande kraft i att bygga staket runt planen så att klubben kunde kräva inträde av dem som ville titta på matcherna. I oktober samma år byggdes de första läktarna med plats för 1 500 åskådare. Efter en tillfällig nedmontering av både läktare och staket återuppbyggdes allt igen när Green Bay hade fått plats i Lake Shore League, en semiprofessionell basebolliga, och när Green Bay blev antagen till National Football League i augusti 1921 utökades publikkapaciteten till 3 600.
1920 hade det startat en ny fotbollsliga, som 1922 kom att kallas NFL, där Packers gick med. Dock gick det snabbt utför med ekonomin och 1922 var klubben i fara och man fick köpa upp sin egen klubb för 250 dollar, varav 50 dollar tillhörde Curly själv. Trots dessa ekonomiska bekymmer under tidigt 1920-tal lyckades man få klubben i rätt riktning och få in bra spelare som hjälpte klubben att vinna tre raka mästerskapstitlar 1929-1931. Vid denna tid fanns det inget slutspel utan vinnaren utsågs efter ett seriespel. Slutspel kom att införas först 1933. Packers var nära att vinna en fjärde raka titel 1932, men deras stora rival Chicago Bears tog titeln ifrån dem. Rivaliteten med Chicago Bears är oerhört stor och har en lång tradition. Det första mötet mellan klubbarna skedde redan 1921 och än i dag spelar de mot varandra varje säsong. Det dröjde dock tills det fjärde försöket under grundserien 1925 innan Packers för första gången lyckades besegra Bears.
1930-tal - 1940-tal - 1950-tal miniatyr|vänster|Don Hutson Center är en träningsanläggning för Packers döpt efter den legendariske spelaren Don Hutson. 1934 fick klubben återigen ekonomiska bekymmer och var nära att gå i konkurs. Man fick dock en investering från en lokal affärsman och året efter kunde man köpa loss sin egen klubb igen. 1935 gick Don Hutson med i laget och blev genast en av ligans mest fruktade spelare och man vann ytterligare tre titlar, 1936 genom att besegra Washington Redskins med 21-6, 1939 via en seger över New York Giants med 27-0 och 1944 vann man återigen över Giants, denna gång med 14-7. När Hutson drog sig tillbaka ledde det till ekonomiska bekymmer ännu en gång i slutet på 1940-talet. En av anledningarna var den nystartade ligan All-American Football Conference (AAFC) som hade större ekonomiska muskler. Packers tappade bland annat två draftval till klubbar i AAFC på grund av att de kunde erbjuda mer pengar. I januari 1950 såg man slutet av en era då Curly Lambeau i en maktkamp valde att avgå efter att ha tillbringat 31 år i klubben. För att få in mer pengar påbörjade man en aktieförsäljning 1950 som drog in 125 000 dollar. 1950-talet innehöll inga större sportsliga framgångar bortsett från 1952, då man åtminstone utmanade om titeln. Under 1954-1957 var Lisle Blackbourn tränare, men under hans tid vann man bara 17 matcher och förlorade hela 31. 1958 utsåg man Ray "Scooter" McLean till tränare, men han fick bara vara där en säsong på grund av klubbens sämsta prestation någonsin då man endast vann en av tolv matcher. En annan viktig händelse under 1950-talet var beslutet 1956 att bygga en ny arena som resulterade i vad som i dag är Lambeau Field.
Packers guldålder med Vince Lombardi Innan Packers gick in i 1960-talet utsåg man Vince Lombardi till både tränare och sportchef 1959. Redan under hans andra år i klubben lyckades Packers vinna sin division, men förlorade senare mot Philadelphia Eagles i finalmatchen med 17-13. 1961 lyckades man dock vinna mästartiteln i NFL genom att besegra New York Giants med 37-0. 1962 vann man återigen titeln och som året innan var det Giants som stod för motståndet, slutresultatet blev 16-7. 1965 var det dags för den tredje mästerskapstiteln på 1960-talet då Cleveland Browns besegrades med 23-12. Packers kom att segra i ytterligare två NFL-mästerskap 1966 och 1967, där man besegrade Dallas Cowboys båda åren i två jämna matcher. Första matchen 1966 vann Packers med 34-27, den andra finalen 1967 vann man genom en "quarterback sneak" i matchens sista spel av Packers quarterback Bart Starr, ett spel som ingen förväntade sig då tiden nästan var ute och ett misslyckat springförsök skulle tillåta matchtiden att rinna ut. Starr chansade dock och störtade mot mållinjen och tog sig fram de två yards man behövde för en touchdown och fastställde slutresultatet till 21-17. Matchen kom senare att bli känd som "the Ice Bowl", då temperaturen låg under 20 minusgrader och med ännu kallare vind. Det ska ha varit så kallt att av 18 filmkameror på plats fick man endast fem att fungera. Trots dessa förhållanden ska över 50 000 åskådare ha tagit sig till Lambeau Field, som efter denna match senare kom att kallas "the Frozen Tundra.
miniatyr|vänster|Logotyp för den match som senare skulle kallas Super Bowl I. I och med att klubben vann dessa två mästerskapsmatcher 1966 och 1967 kvalificerade sig Packers för Super Bowl I och II. De rivaliserade ligorna NFL och AFL kom överens om att mästarna från respektive liga skulle möta varandra i en final för att kora en världsmästare i amerikansk fotboll. Super Bowl I blev alltså en match mellan NFL-mästarna Packers och AFL-mästarna Kansas City Chiefs. Matchen spelades i Memorial Coliseum i Los Angeles den 15 januari 1967 inför 61 946 åskådare. Packers vann matchen med 35-10 och blev därmed den första klubben att vinna en Super Bowl-titel. Packers quarterback Bart Starr blev efter matchen utsedd till matchens mest värdefulle spelare (MVP). Den 14 januari 1968 var klubben återigen NFL:s representant i Super Bowl, medan AFL representerades av Oakland Raiders. Matchen spelades i Miami Orange Bowl i Miami inför 75 546 åskådare, som fick se Green Bay vinna sin andra Super Bowl-titel då man vann med 33-14. Återigen utsågs Packers quarterback Bart Starr till MVP och klubbens kicker Don Chandler gjorde en stark insats med fyra field goals. Detta kom att bli Lombardis sista år som tränare för Packers, där han vann 98 matcher, förlorade 30 och spelade fyra oavgjorda. I slutspelet förlorade han bara en av tio möjliga matcher. Lombardi kom senare att ta över i en liknande roll för Washington Redskins. När Lombardi sedermera avled i cancer 1970 valde man att döpa trofén som vinnaren i Super Bowl får till Vince Lombardi Trophy. Från 1968 tillsattes Phil Bengtson som tränare, men man lyckades inte vinna några titlar med honom. När han avgick i slutet på 1970 hade han en statistik på 20 vunna matcher av 41 möjliga.
Packers på 1970- och 1980-talet miniatyr|stående|Dan Devine 1965. 1970-talet kom att bli ett tungt årtionde för Packers. Bengtson ersattes av Dan Devine, som skördat stora framgångar på collegenivå. Under Devine hade man bara ett riktigt bra år, 1972, då man vann sin division. Övriga säsonger fram till 1974 då Devine avgick lyckades man aldrig vinna mer matcher än man förlorade. Vid slutet av 1974 plockade man in sin gamla quarterback-hjälte från 1960-talet Bart Starr, som hade lett Packers till hela fem titlar som spelare. Starr försökte bygga om klubben från grunden och även om ljuspunkter fanns så lyckades man varken 1975 eller 1976 att uppnå några bättre resultat. 1977 kantades av skador och resultaten uteblev fortfarande. 1978 verkade det dock som om man var på väg att vända trenden då man lyckades vinna åtta matcher, förlora sju och spela en oavgjord, vilket var det bästa resultat man uppnått sedan 1972. Dock drabbades man av ännu mera tunga skador de två nästa säsongerna.
1980-talet skulle inte innebära några direkta förbättringar heller. Visserligen var man nära slutspelet både 1981 och 1983. 1982 gick man faktiskt till slutspel för första gången på tio år där man besegrade St. Louis Cardinals i första matchen, men fick sedan stryk av Dallas Cowboys. Vintern 1983 fick Starr lämna tränarjobbet. En av Starrs före detta lagkamrater Forrest Gregg tog över, men tack vare dåliga inledningar på säsongerna 1984 och 1985 kunde Packers bara vinna åtta och förlora åtta matcher båda säsongerna. 1986 gick det ännu sämre då flera nyckelspelare skadades och man vann endast fyra matcher. Året därefter vann man endast fem, vilket ledde till att Gregg avgick 1988. In kom i stället Lindy Infante som tidigare var offensiv koordinator för Cleveland Browns. Hans första säsong gav inga vidare resultat då man bara mäktade med fyra vinster på hela året. Den andra säsongen 1989 tog han Packers till deras bästa resultat på 17 år då man lyckades vinna tio av 16 matcher, men det räckte inte för att nå slutspelet. 1990 inledde man säsongen lovande, men förlorade de fem sista matcherna och säsongen 1991 var man tillbaka på den låga nivån med endast fyra vinster. Infante fick sparken vid slutet av 1991 och framtidsutsikterna såg inte speciellt bra ut.
Brett Favre-eran miniatyr|Brett Favre 2006. I januari 1992 utsågs Mike Holmgren till ny tränare. Han hade tidigare haft stora framgångar som offensiv koordinator för San Francisco 49ers. Under Holmgrens första säsong, som också var quarterbacken Brett Favres första i klubben, vann Packers nio matcher och förlorade sju. Året efter var resultatet detsamma, men nu gick klubben till slutspel för första gången på tio år trots flera skador på nyckelspelare. I första omgången slog man ut Detroit Lions med 28-24, men därefter förlorade man mot Dallas Cowboys, som vann med 27-17. 1994 vann klubben för tredje säsongen i rad nio matcher av 16 möjliga och gick till slutspel för andra året i rad. Man besegrade Detroit Lions med 16-12, där Lions storspelare Barry Sanders hade -1 yard på 13 försök. För andra året i rad slutade säsongen med en förlust mot Dallas Cowboys, denna gång med 9-35.
1995 var en av klubbens bästa säsonger. Genom att vinna sex av de sista sju matcherna i grundserien vann man sin division för första gången sedan 1972 och därefter gjorde man sitt bästa slutspel på 28 år och gick till final i National Football Conference. I grundserien vann man elva av 16 matcher, vilket var det bästa resultatet sedan 1966. I slutspelet inledde man med att slå ut Atlanta Falcons med 37-20, varefter man slog ut de regerande mästarna San Francisco 49ers med 27-17. Drömmen om Super Bowl krossades dock genom en förlust mot Dallas Cowboys med 27-38 efter att ha haft ledningen med 27-24 efter tre quarters.
Efter nära 30 års väntan belönades klubbens fans 1996 med en ny Super Bowl-titel. Man vann åtta av de nio första matcherna i grundserien och vann till slut 13 av 16 matcher. Det innebar den andra divisionssegern i rad och i slutspelet slog man sina motståndare med sammanlagt 100-48. Först besegrades San Francisco 49ers med 35-14 och därefter Carolina Panthers med 30-13. I Super Bowl XXXI besegrades New England Patriots med 35-21 i Louisiana Superdome. Denna tolfte mästerskapstitel utökade klubbens rekord i antal NFL-titlar.