Taltrast (Turdus philomelos) är en fågel inom familjen trastar som förekommer i stora delar av Palearktis så långt österut som Bajkalsjön. Den delas upp i två till fyra underarter. Den har brun ovansida och svartprickig gulvit eller gulbrun undersida. Dess karakteristiska sång, med upprepade musikaliska fraser, har ofta omnämnts i poesi.
Taltrasten häckar i skogar, trädgårdar och parker. Den är delvis flyttfågel och många fåglar övervintrar i södra Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Den har även introducerats till Nya Zeeland och Australien. Fastän den inte är hotad globalt sett har allvarliga populationsminskningar skett i delar av Europa, möjligen på grund av förändringar i jordbruksmetoder.
Taltrasten bygger sitt skålformade rede i en buske eller ett träd, men även direkt på marken, och lägger vanligtvis fyra till fem ägg. Den är allätare och har vanan att använda en favoritsten som "städ" för att krossa sniglar mot. Liksom andra tättingar drabbas den av inre och yttre parasiter och vanliga predatorer är katter och rovfåglar.
Utbredning och systematik Taltrasten häckar i så gott som hela Europa (men inte i större delen av Iberiska halvön, Italiens lågländer eller södra Grekland). Österut finns den i Ukraina och Ryssland nästan till Bajkalsjön.
Den når 75°N i Norge, men bara omkring 60°N i Sibirien. I de norra delarna av sitt utbredningsområde är taltrasten flyttfågel. Fåglar från Skandinavien, Östeuropa och Ryssland övervintrar runt Medelhavet, Nordafrika och Mellanöstern, men bara vissa av fåglarna i den mildare västra delen av häckningsutbredningen lämnar sina häckningsområden. De flyttar i september till oktober och återvänder till sina nordliga häckningsplatser i slutet av mars till början av maj. Taltrast har förekommit som tillfällig gäst på Grönland, andra öar i Atlanten samt i Västafrika. Läs mer under Flyttning thumb|left|Taltrast i Tyskland. Taltrasten förekommer även i Australien, där den introducerades på 1850-talet till delstaten Victoria. Idag finns den främst i parker och trädgårdar i Melbourne. Den introducerades också under 1860-talet till New South Wales och Queensland, och senare till Canberra men ingen av dessa populationer överlevde. Den australiska populationen är stannfågel och häckar från januari till september.Neville W. Cayley, What bird is that?, 2000 Den har även introducerats till Sankt Helena under åren 1824, 1852 och 1869, men inte heller dessa populationer överlevde. Däremot överlevde populationen som introducerades till Nya Zeeland 1862 där den idag finns spridd över hela landet och är ett av de största skadedjuren för fruktodlare.Department of Agriculture, Western Australia (2006) Song thrush (Turdus philomelos) Fåglar av nominatformen introducerades i Nya Zeeland och Australien synbarligen av helt känslomässiga skäl. I Nya Zeeland, där den introducerades på båda huvudöarna, etablerades taltrasten snabbt och spred sig till omkringliggande öar såsom Kermadecöarna, Chathamöarna och Aucklandöarna. I Nya Zeeland tycks det ske en begränsad skadeverkan på vissa ryggradslösa djur på grund av introducerade fågelarter. Som introducerad art har den inget lagstadgat skydd i Nya Zeeland, och kan dödas när som helst.
Systematik Taltrasten beskrevs första gången taxonomiskt av den tyske ornitologen Christian Ludwig Brehm 1831, och bär fortfarande sitt ursprungliga vetenskapliga namn, Turdus philomelos. Den brukar delas vanligen upp i fyra underarter:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.1). doi : 10.14344/IOC.ML.10.1.Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K. Turdus philomelos hebridensis (Clarke, 1913) – huvudsakligen stannfågel på Yttre Hebriderna och Isle of Skye i Skottland Turdus philomelos clarkei (Hartert, 1909) – häckar i övriga Storbritannien, på Irland och i kontinentala Europa i Frankrike, Belgien, Nederländerna och möjligen något längre österut; partiell flyttare som övervintrar i södra Frankrike och på Iberiska halvön; hybridiserar med nominatformen i Centraleuropa, och med T. p. hebridensis på Inre Hebriderna och västra Skottland vanlig taltrastSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Turdus philomelos philomelos – nominatformen dominerar över större delen av taltrastens utbredningsområde. Turdus philomelos nataliae (Buturlin, 1929) – häckar i de östligaste delarna av utbredningsområdet i regionen från Sajanbergen till Bajkalsjön och i norra Iran; övervintrar i södra Iran
Släktskap med andra trastar Data från en molekylärstudie utförd 2007 indikerar att taltrastens närmaste släktingar är dubbeltrast (T. viscivorus) och kinesisk trast (T. mupinensis) som båda har liknande teckning som taltrasten. Dessa tre arter är tidiga utskott från Turdus-släktets utvecklingslinje innan de diversifierades och spreds över jorden. Deras släktskap med övriga europeiska trastar, som exempelvis koltrasten (T. merula), är däremot inte lika nära.
Senare studier indikerar att taltrast, kinesisk trast och dubbeltrast visserligen står långt ifrån övriga trastar, men är inte varandras närmaste släktingar och utgör flera tidiga utvecklingslinjer, inte en enda. Istället för att utgöra en gemensam grupp bildar de en grad, där kinesisk trast (tillsammans med afrikanska jordtrasten), dubbeltrast och taltrast successivt är närmare släkt med övriga trastar, i den ordningen.Batista, R., U. Olsson, T. Andermann, A. Aleixo, C.C. Ribas, and A. Antonelli (2020), Phylogenomics and biogeography of the world's thrushes (Aves, Turdus): new evidence for a more parsimonious evolutionary history, Proc. Royal Soc. B 287, 20192400.
Utseende, fältkännetecken och läte thumb|stående|Taltrast i flykten. Nominatformen av taltrast (T. p. philomelos) är mellan 20 och 23,5 centimeter lång, har ett vingspann på ungefär 33–36 centimeterBritish Garden Birds - Song Thrush och väger 50–107, i snitt mellan 65 och 90 gram. Könen är lika. På ovansidan är den ganska ljust brun och på undersidan gulvit eller brungul, blekare på buken, med mörka fläckar. Undersidan av vingen är grå och de undre vingtäckarna är varmt rostgula. Näbben är gulaktig och benen och fötterna är rosa. Juvenilerna liknar adulta fåglar, men har gulbruna eller orange ränder på stjärt- och vingtäckarna.
Morfologiska skillnader mellan taxonen Klinalt blir ovansidan kallare i tonen från väster till öster över häckningsutbredningen från Sverige till Sibirien. Turdus philomelos hebridensis är den mörkaste underarten, med mörkbrun rygg, gråaktig gump, blekt gulbrun bakgrundsfärg på undersidan och gråkantade sidor. Turdus philomelos clarkei har brun ovansida som är varmare i tonen än motsvarande hos nominatformen, en olivkantad gump och rikt gul bakgrundsfärg på undersidan.
De förekommer hybrider mellan de olika taxonen och dessa uppvisar mellanformer i morfologi och dräktkaraktärer.
Läte miniatyr|start=67|thumbtime=72|Taltrast som sjunger. Taltrasten har ett kort, skarpt tsip-läte, som under flyttningen ersätts av ett tunt högt siip, liknande rödvingetrastens men kortare. Varningslätet är ett explosivt smattrande "tix-itix-itix..." som blir kortare och mer högröstat med ökande fara. Taltrastens sång kan likna koltrastens men består av korta motiv som upprepas flera gånger. Hanens sång, som framförs från träd, tak eller andra upphöjda platser, är en hög klar löpning av musikaliska fraser, som upprepas två till fyra gånger, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, och blandas med gnisslande noter och härmningar. Nominatformen framför sin sång främst från november till juli medan underarten T. p. hebridensis på Yttre Hebriderna främst sjunger från februari till juni. För dess vikt har denna art ett av de mest högljudda fågellätena.
En enskild hane kan ha en repertoar på mer än 100 fraser, av vilka många har kopierats från dess föräldrar och från grannfåglar. Taltrastar kan imitera bland annat ljud från föremål tillverkade av människor, som telefoner, och taltrasten upprepar också läten från fåglar i fångenskap.
Förväxlingsmöjligheter med andra arter Den europeiska art som till utseendet mest liknar taltrasten är rödvingetrast (T. iliacus), som bäst särskiljs genom sitt kraftiga vita ögonbrynsstreck, röda kroppssidor och att undersidan av vingen är röd vilket syns i flykten. Dubbeltrasten (T. viscivorus) är mycket större, har vita hörn på stjärten och vita undre vingtäckare. Den art som till utseendet är allra mest lik taltrasten är annars den närbesläktade kinatrasten (T. mupinensis), men den har svarta markeringar i ansiktet och utbredningsområdena överlappar ej.
Ekologi Taltrasten är vanligen inte social, men flera fåglar kan sova tillsammans på vintern eller i lämpliga födoområden vara löst förbundna, ibland med andra trastar som koltrast, björktrast, rödvingetrast och taigatrast. Till skillnad från de mer kringströvande björktrastarna och rödvingetrastarna tenderar taltrasten att återvända regelbundet till samma vinterkvarter. Den är en monogam revirhävdande art, och i områden där den helt och hållet är flyttfågel återupprättar hanen sitt häckningsrevir och börjar sjunga så snart han återvänder. I de mildare områdena där vissa fåglar stannar året om är hanen kvar i sitt häckningsrevir, där den sjunger emellanåt, medan honan i vissa fall upprättar ett separat vinterområde tills parbildningen återupptas i början av våren.
thumb|left|Taltrast som matar sina ungar.
Biotop Taltrasten häckar vanligen i skogar med mycket undervegetation och mer öppna områden i närheten, och använder i västra Europa även trädgårdar och parker. Den häckar upp till trädlinjen och når 2200 meter i Schweiz. Underarten T. p. hebridensis häckar i mer öppna landskap, däribland hedar, och i den östra delen av taltrastens eurasiska utbredningsområde är nominatformen begränsad till kanten av de täta barrskogarna.
I intensivt uppodlade områden där jordbruksmetoder tycks ha gjort skördade marker olämpliga är trädgårdar viktiga häckningsplatser. I en undersökning i England hittades endast 3,5 % av taltrastarnas revir i odlade områden, medan 71,5 % fanns i trädgårdar, trots att dessa utgjorde endast 2 % av den totala ytan. De återstående resterna låg i skogsområden (1 % av den totala ytan).
Vinterhabitatet liknar häckningsområdet, utom att höga lägen och andra exponerade platser undviks. Underarten T. p. hebridensis frekventerar dock havsstranden på vintern.
Häckning
Taltrasten brukar häcka mellan april och juli. Honan bygger ett prydligt skålformat rede som inreds med lera, torra grässtrån och träsmulor, och fodras med ett vedliknande material, bestående av murken ved och spott. Boet placeras i en buske, ett träd eller en ranka, eller i den hebridiska underartens fall på marken. Den lägger fyra eller fem glansiga blåa ägg med svarta eller lila prickar. De är vanligen 2,7 x 2,0 centimeter i storlek och väger 6,0 gram, av vilka 6 % av vikten utgörs av skalet. Honan ruvar äggen ensam i tio till 17 dagar, och efter kläckningen tar det ungefär lika lång tid tills ungarna blir flygga. Två eller tre kullar på ett år är normalt, men i den norra delen av utbredningsområdet förekommer att bara en kull föds. I genomsnitt överlever 54,6 % av ungfåglarna i Storbritannien sitt första levnadsår, och den årliga överlevnadsgraden för adulta fåglar är 62,2 %. Den genomsnittliga livslängden är tre år, men den högsta uppmätta åldern är tio år och åtta månader.