Gripsholms slott är ett kungligt slott vid Mälaren, strax utanför Mariefreds stadskärna i Strängnäs kommun. Slottet ägs av Svenska staten och förvaltas av Statens fastighetsverk. Till slottsområdet hör, förutom själva slottsbyggnaden, även bland annat Gripsholms kungsladugård och Gripsholms hjorthage.
Gripsholms slott inrymmer Statens porträttsamling med över 5 000 verk, med exempel på porträttkonstens förändringar från 1500-talet och fram till nutid. Samlingen grundades 1820. Sedan 1860-talet har Nationalmuseum ansvar för porträttsamlingen. På slottet finns också ett uppstoppat lejon, Leo, som har underhållit besökare sedan 1700-talet.
Sedan 2025 är Gripsholms slott, inklusive porträttsamlingen, en del av Sveriges kulturkanon.
Läge Slottet ligger vid Gripsholmsfjärden i Mälaren, på det som ursprungligen var en cirka 400 meter lång och 150 meter bred holme. På gångavstånd från Mariefreds stadskärna, busshållplats och parkeringsplats.
Genom landhöjningen har området omkring borgen torrlagts. Slottsholmen avskiljs av en vallgrav med vindbrygga. Under vissa perioder har vallgraven varit igenfylld, men den öppnades igen i samband med en större renovering av slottet på 1890-talet.
Omedelbart norr om själva slottet, på den så kallade Rännarbanan, står några runstenar med berättelser om det berömda Ingvarståget. Något längre norrut finns flera byggnader som har tillhört slottets jordbruk, Kungsladugården.
Slottet är äldre än Mariefred och ligger inom det område som fram till 1952 var Kärnbo socken.
Historia miniatyr|Gripsholm och Mariefred i Suecia antiqua et hodierna ca 1700, senare handkolorerad. miniatyr|Slottet på distans från entrésidan. miniatyr|Inre borggården med slottsbrunnen samt trappan med det utskjutande burspråket. miniatyr|Gripsholms slott (1850), litografi av Carl Johan Billmark.
Borgen Gripsholms tidigaste historia går tillbaka till några gårdar i Kärnbo socken, bland dem Näsby och Finsta (även skrivet Finstad), som drotsen Bo Jonsson (Grip) förvärvade åren 1377–1380. Där bildade han ett gods och lät bygga en borg, som fick både strategisk och politisk närhet till Stockholm.
Omkring år 1380 utfärdade Bo Jonsson ett brev som nämner namnet Nesboholm. Året därpå, i maj 1381, användes det nuvarande namnet Gripsholm för första gången, i ett köpebrev. Namnet har kopplingar till Bo Jonssons släktvapen, ett griphuvud.
År 1383 bjöd Bo Jonsson kung Albrekt av Mecklenburg till Gripsholm, som där fick avge en försäkran att han i framtiden alltid skulle rätta sig efter de råd som gavs av rikets råd.
Bo Jonsson dog år 1386. Hans arvingar sålde år 1404 egendomen till drottning Margareta. Åren 1423–1446 stod Gripsholms slott i pant hos greven Hans Ludvigsson av Everstein. I samband med Engelbrektsfejden 1434 omringades Gripsholm av en sörmländsk bondehär från området kring Eskilstuna, Rekarne. Slottsfogden Hartvig Flögh lät sätta eld på borgen och flydde till Stockholm med dess dyrbarheter. Träbyggnaderna som brunnit ner ersattes snart av nya.
Sten Sture den äldre bytte till sig Gripsholm 1472. Till borgen byggdes ett kapell som tillägnades Jungfru Maria. Den ursprungliga borg som uppfördes av Bo Jonsson låg troligen inom det område som idag rymmer slottets förborg. Det finns bara några få rester kvar av den medeltida borgen – två fasader av gråsten vid Kronoköket och källaren till Stureskansen, bägge inom den nuvarande förborgen.
År 1493 donerade Sten Sture borgen till Kartusianorden. Munkarna uppförde ett kloster, Pax Mariae, på den plats i närheten av borgen där Mariefreds kyrka senare byggdes. Donationen bekräftades av Sten Sture i ett brev daterat 1498.
Vasaslottet Gripsholm Klostrets existens blev kortvarig. År 1526 blev Pax Mariae det första kloster som indrogs av Gustav Vasa. I december 1525 gjorde han anspråk på godset i egenskap av arvtagare till Sten Sture den äldre, som hade donerat gården till klostret med villkoret att gården skulle återgå till de rätta arvingarna om klostret eller orden inte längre hölls vid makt. Anspråket legitimerades av riksrådet i januari 1526.
Gustav Vasa lät riva borgen och började år 1537 uppföra ett slott, med hjälp av byggmästarna Henrik von Cöllen och Fredrik Nussdorffer. Slottet byggdes i tegel och det krävdes ett stort antal murare för klara det stora bygget. År 1539 var Måns Höck ansvarig murarmästare, som den främste av sammanlagt tjugo murarmästare som då var verksamma vid slottsbygget.
Slottet var avsett att vara en försvarsborg mot både utländska som inhemska hot. Slottets kärna, med de fyra tornen och en sluten borggård, stod i stort sett färdig år 1545, men det pågick byggnadsarbeten av olika slag även därefter. Under senare delen av 1500-talet utökades slottet med den så kallade förborgen.
Slottet var omodernt som försvarsborg redan från början men användes för detta ändamål under Dackefejden. År 1542 gav kungen order till sin fogde Måns Smed att det skulle befästas. Året därefter gav han order om att det skulle uppföras ett staket och ett bröstvärn. Kungens hustru, drottning Margareta Eriksdotter, vände sig i ett brev till Arboga stad och bad om hjälp eftersom det rådde tegelbrist på Gripsholm. Det hämtades även byggmaterial till slottet från Vårfruberga kloster på Fogdön, som också ligger i Strängnäs kommun.
Byggnationen pågick även senare under Gustav Vasas regeringstid. År 1556 skrev han till exempel till slottets befallningsman Erik Dalkarl och befallde honom att arbeta med förborgen och se till att den fick en bättre källare än den som är på slottet.
Efter Gustav Vasas död 1560 började det förfalla, men hans söner lät komplettera slottet. Erik XIV slutförde byggandet av förborgen och i slutet av 1500-talet genomförde hertig Karl flera förändringar.
Johan III och hans fru Katarina Jagellonica satt i fängelse här mellan 1563 och 1567. Deras första barn Isabella och Sigismund föddes på Gripsholm.
År 1571 lät istället Johan III fängsla sin bror Erik XIV och hans familj på Gripsholm. Den 13 juni 1573 flyttades Erik av hertig Karl, officiellt på grund av reparation av taket på slottet. Han satt dock inte fängslad i det lilla rummet i fängelsetornet som kallas "Erik XIV:s fängelse" utan i ett annat utrymme på första våningen i slottet.
1600- och 1700-talen Gripsholm ingick mellan 1654 och 1715 i Hedvig Eleonoras livgeding. Hedvig Eleonora, som ofta bodde där innan hon blev änka, genomförde stora förändringar. Hon lät till exempel uppföra Drottningflygeln 1691, och ersatte 1708 tegeltaket med ett koppartak.
Gustavianska tiden Mellan 1773 och 1785 tillbringade kung Gustav III periodvis lång tid på Gripsholm, tillsammans med stora delar sitt hov. Besöken skedde främst på hösten och ofta över julen. Redan 1773 inrättades på drottning Sofia Magdalenas initiativ en enkel teaterlokal i det torn som tidigare, fram till 1738, hade inrymt ett slottskapell. Den 8 juli 1781 inleddes bygget av en ny teater i samma torn. Den ritades av arkitekten Erik Palmstedt och stod klar för invigning till kungens Gripsholmsvistelse våren 1782.
På 1770-talet försågs de flesta av rummen med kakelugnar för uppvärmning och den så kallade ”Kavaljersflygeln” uppfördes.
Renoveringen under 1890-talet Under 1890-talet genomfördes en omfattande renovering under ledning av arkitekten Fredrik Lilljekvist. En förening, Gripsholmsföreningen, bildades i januari 1889 för att leda restaureringsarbetet, samt samla in pengar och söka annat stöd för arbetet. Drivande bakom förslaget var chefen för Nationalmuseum, Gustaf Upmark. Ambitionen var att slottet skulle återfå den yttre karaktär som det hade i slutet av 1500-talet.
Kung Oskar II var föreningens beskyddare och bidrog själv till finansieringen. Han godkände de första delarna av ombyggnadsplanerna vid en konselj den 18 september 1891. Beslutet innebar att Gripsholms slott skulle ställas i "ett i dess egenskap av nationalmonument värdigt skick". Arbetena skulle utföras utan kostnader för staten.
Restaurerings- och ombyggnadsarbetet inleddes i mitten av juli 1892. Fredrik Lilljekvist var anställd vid Överintendentsämbetet. Han hade redan år 1887 deltagit vid Konstakademiens elevutställning och där visat upp sju ritningar med uppmätningar över slottet samt tolv "restaurationsritningar". För dessa senare belönades han år 1889 med en silvermedalj vid världsutställningen i Paris.
Som stöd för arbetet hade Lilljekvist bland annat bevarade spår på byggnaden, avbildningar från bland annat Suecia antiqua et hodierna samt utformningen av andra svenska 1500-talsslott. Upmark och Lilljekvist besökte och dokumenterade detaljer vid bland annat Vadstena, Läckö och Rydboholm "för att hämta förebilder och motiv".
Vallgraven, som fyllts igen under Gustav III:s tid, öppnades och det byggdes en ny vindbrygga. Delar av slottet byggdes på med en våning in mot inre borggården, vilket var ett återställande av förändringar som hade genomförts i början av 1700-talet. Fasaderna mot inre borggården dekormålades. Vissa fönsteröppningar byggdes om och slottet utsmyckades med plåtdetaljer. På inre borggården restes en brunn som hämtades från utställningsstaden Gamla Stockholm, som hade byggts upp för Stockholmsutställningen 1897. Över trappan till slottets huvudentré byggdes ett burspråk, en karnap. En tidigare utbyggnad på samma ställe hade rivits år 1773. Förborgen fick en utsmyckning i form av en tornutbyggnad över öppningen till infartsporten och Fängelsetornet höjdes något och fick en ny huv.
En del av de planerade förändringarna genomfördes aldrig. Det gäller till exempel förslaget att riva Kavaljersflygeln, som uppförts under slutet av 1700-talet. Lilljekvist beskrev den planen som "en av slottsrestaureringens huvudpunkter såväl i historiskt som arkitektoniskt hänseende". Han ville ersätta Kavaljersflygeln med en rekonstruktion av den ursprungliga skansmuren, som legat på samma plats. Men rivningen blev inte verklighet, troligen av kostnadsskäl.
Lilljekvists restaurerings- och ombyggnadsarbete slutfördes 1899.
Kritik mot renoveringen Upmarks och Lilljekvists renoveringsarbete blev omstritt och föremål för en stor debatt inom den svenska kulturvärlden. De principer som Lilljekvist arbetade efter, och som han delade med 1800-talets meste restaureringsarkitekt Helgo Zettervall, förkastades som historieförfalskning där de förändringar som samlats under århundradena ersattes med "äldre" nymodigheter. Flera byggnadsdetaljer har, enligt ett senare sätt att se, uppfattats som ohistoriska. Även under tiden som restaureringarna pågick, pågick en hetsig debatt om förändringarna på Gripsholm och restaureringarna av äldre byggnader i allmänhet.
Författaren Verner von Heidenstam var en framträdande kritiker. Som introduktion över en artikel, Gripsholm som fornminne, som han år 1894 publicerade i skriften Modern barbarism beskrev Heidenstam Gripsholmsrenoveringen med följande ord: "Ano Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare".
I Modern barbarism skrev han dessutom bland annat att "Restaurerandets goda afsikt är obestridd, men välmeningen kan gå vilse". Han ansåg även att "Ett restaureradt Pompeji vore ett ödelagdt Pompeji, och detsamma skall sägas om ett stiliseradt Gripsholm, med nya vallar och karnaper. Hellre en ruin! Gustaf Vasas Gripsholm kan härmas, men det är icke en konstlärd efterbildning vi önska se, utan de äkta spillrorna, äfven om dessa stamma från en långt senare tid".
När Vitterhetsakademien femtio år efter renoveringen publicerade en redogörelse för 1890-talets renoveringsarbete beskrev konsthistorikern Nils G. Wollin kritiken mot Lilljekvist som "orättvis". Han pekade bland annat på det skick som slottet hade när ombyggnadsbeslutet togs, samt att arbetet skedde i nära samarbete med flera av den tidens främsta experter. Även Wollin var dock, med ett då modernare sätt att se på frågan, kritisk mot delar av resultatet.
1900-talet