Bofors

miniatyr|HM Pansarskepp Gustaf V, bestyckad med 283 mm örlogskanoner från Bofors. miniatyr|254 mm örlogskanoner för finska pansarskeppet Ilmarinen under slutmontering hos AB Bofors. Aktiebolaget Bofors (AB Bofors) var ett svenskt industriföretag och vapentillverkare med huvudkontor i Karlskoga, Värmland. Företaget grundades som ett järnbruk 1646, blev en ledande ståltillverkare under 1870-talet, började producera kanoner 1883. Företaget hade Alfred Nobel som huvudägare 1894–1896, och 1898 tillkom kruttillverkning som senare utökades till explosivämnen. Företaget växte under 1900-talet, inte minst genom omfattande vapenleveranser till det svenska försvaret under de båda världskrigen, men även genom export. Vapenproduktionen utökades med bland annat robotar och stridsvagnar, och även olika civila produkter, framför allt inom kemi- och läkemedelsområdena.

Sedan 2000 är företagets tidigare verksamhet uppdelad i Saab Dynamics (fram till 2010 benämnd Saab Bofors Dynamics) – vilken ägs av den svenska försvarskoncernen SAAB-gruppen och tillverkar robotsystem och lätta understödsvapen – och BAE Systems Bofors – vilken ägs av BAE Systems AB sedan 2005 (verksamhet ägd av United Defense 2000 till 2005) och tillverkar eldrörssystem och artilleriammunition. BAE Systems AB är i sin tur del av den internationella försvarskoncernen BAE Systems, Europas största försvarskoncern, med dotterbolag runt om i världen.

Historia Bofors var från början ett litet stångjärnsbruk. I slutet av 1800-talet började företaget tillverka vapen, när nya tekniker och material blev vanliga inom kanontillverkning.

1500-talet till 1872 Namnet Bofors kommer från gården Boo. Den nämns i Hertig Carls jordebok från 1584. Då ägdes gården av riksrådet Ture Bielke. När Bielke avrättades i Linköpings blodbad 1600 tog kronan över gården, men hans änka Margareta Sture fick den tillbaka 1603. Boo gick sedan till deras måg Gabriel Gustafsson Oxenstierna 1617, som 1625 bytte till sig andra gods i Uppland i utbyte mot Boo. År 1630 såldes gården till Peder Dober, assessor i Göta hovrätt.

1639 fick Mårten Drost, fogde i Karlskoga, tillstånd att bygga en hammarsmedja vid Björkborn, cirka två kilometer från Bofors. Boo blev ett brukshemman när två stångjärnshammare 1646 fick tillstånd under den nye ägaren, borgaren i Arboga Paul Linnertsson Hossman. I sin ansökan till bergskollegium gav han anläggningen namnet Boo-fors. När hammarverket var färdigt sålde Hossman det till hovrättspresidenten Johan Lillieström från Örebro. År 1648 köpte Lillieström även skattehemmanet Boo, Drosts hemman och hammarsmedjan i Björkborn.

Dessa egendomar såldes därefter till Crispin Flygge (död 1674), inspektör över landtullarna i Värmland och Närke. Efter hans död ärvdes de av hans änka Sigrid Ekehielm. Under hennes tid fick tre stångjärnshammare vid Bofors och Björkborn privilegium 1689. Med tillhörande frälsehemman och torp ("Bogarddal" – Bo gård) såldes egendomarna 1703 av hennes sterbhus till brukspatron Jakob Kristiansson Robsahm. Egendomarna ärvdes sedan av släkterna Robsahm, Geijer, Lagerhjelm och de Laval, som samarbetade kring bruken. År 1737 delades dock egendomarna.

Efter delningen gick Björkborn till släkterna Mitander, Myhrman, Wahrolin och Oxehufvud. Mellan 1798 och 1806 ägdes Björkborn av bergsfogden Henrik Robsahm, och därefter av överste Christer Gustaf Oxehufvud. Bofors gick till släkten Lagerhjelm och ägdes slutligen av far och son, Pehr Lagerhjelm (1787–1856) och Pehr Erland Lagerhjelm. Under deras tid växte bruket kraftigt, särskilt när reglerna för bergshanteringen försvann.

1841 tillkom ett manufakturverk för tillverkning av yxor, skyfflar, hästskor och spik. Lagerhjelm d. ä. hade studerat hos Berzelius, skrev flera avhandlingar rörande metallurgi och försökte utan framgång skapa ett valsverk under bruket. 1846 hade han erhållit tillstånd för en lancashirehärd och en gasvällugn. Samma år frigavs stångjärnstillverkningen av Kungl Maj:t, men verksamheten gav vid den tiden bara ett medeltal à 17% av avkastningen - lantbruket på Bofors stod för lejonparten. 1853 hade Lagerhjelm sålt Bofors till sönerna Gustaf Reinhold och Per Erland, samt mågen Karl Lindberg. Per Erland löste efter faderns död 1856 in de övrigas andelar och stod sedan som ensam ägare.

Under Per Erland Lagerhjelms styre utvidgades bruket med flera lancashirehärdar och en dubbelhärd (Boforshärd), som möjliggjorde större smältor. 1866–1867 anlades till sist ett stångjärnsvalsverk och tillverkningen ökade plötsligt. (ur Sveriges bebyggelse 1963 av Sigurd Erixon) Bruksmärket inregistrerades den 24 september 1867.

I början av 1870-talet var produktionen vid Bofors större än vid något annat järnbruk i Sverige. År 1871 bearbetades 6 125 ton stång- och ämnesjärn vid Bofors.

1873–1910 miniatyr|Aktiebrev och obligationer från AB Bofors-Gullspång. Obligationerna utfärdades som ersättning för tidigare preferensaktier för att uppfylla Nobelstiftelsens krav på placeringar i "säkra papper" i enlighet med Alfred Nobels testamente. miniatyr|8,4 cm kanon m/1881 tillverkad av Bofors 1889. 1873 förenades åter Bofors och Björkborn under gemensamt ägande i form av det samma år bildade Aktiebolaget Bofors-Gullspång, med Per Erland Lagerhjelm som disponent, efter att företaget detta år köpte Björkborn av Oxehufvud. Gullspång i företagets namn förklaras av att även Gullspångs bruk ingick.

En nyckelperson i utvecklingen av Bofors vid denna tid blev ingenjören Carl Danielsson, som anställdes 1874. 1878 installerades den första Martinugnen vid Bofors, som möjliggjorde produktion av smidbart järn och stål med förbättrade egenskaper.Finspång, kanonbruket med sekler bakom sig. Bofors, stångjärnsbruket som med kraft arbetar för ståljärnskanonen, läst 2 maj 2010 Vid samma tid, i slutet av 1870-talet, blev J.A. Kjellberg & Söner huvudägare i AB Bofors-Gullspång, och hade ambitionen att utveckla verksamheten. En tillämpning som man inriktade sig på var kanoner, där det förbättrade stålet skulle komma till nytta.

Vid denna tid hade kanoner av modernt stål visat sig överlägsna tidigare järn- och bronskanoner, inte minst i samband med fransk-tyska kriget 1870–1871. En pionjär inom kanontekniken vid denna tid var Alfred Krupp, som 1860 sålt de första stålkanonerna (framladdare tillverkade av bessemerstål) till Preussen. Under kriget Preussen-Österrike 1866 sattes första gången bakladdare in av preussarna, efter att de inledningsvis varit tveksamma till uppfinningen när Krupp först erbjudit den 1858. Bakladdarna var bara möjliga att tillverka med modernt stål, och möjliggjorde en högre eldhastighet än äldre frontladdade kanoner. Under 1860-talet exporterade Kruppverken stålkanoner till många länder, men i slutet av 1870-talet skedde fortfarande ingen produktion av motsvarande kanoner i Sverige. Den svenska kanontillverkaren Finspångs bruk hade vid denna tid fortfarande bara kapacitet att tillverka frontladdade tackjärnskanoner av ett slag som snarast representerade 1850-talets teknologi.

I slutet av 1878 lyckades Danielsson tillverka det första täta gjutstålet vid Bofors, och 16 augusti 1879 lyckades Bofors för första gången framställa ett tätt kanongöt av tillräckliga dimensioner för att framställa en kanon av. Götet borrades och svarvades i Finspång och användes därefter för provskjutningar i Marinförvaltningens regi. Samma rutiner användes som vid provskjutning av tackjärnskanoner, vilket innebär upprepade provskott med successivt ökande krutladdning och projektilvikt. Efter 311 skott enligt detta mönster fylldes borrhålet med massiva pluggar från det 312:e skottet. Vid det 322:a skottet brast slutligen kanonen, då den utsatts för 5 000 atmosfärers tryck. Eftersom den starkaste tackjärnskanonen hade klarat 219 skott och 3 900 atmosfärer innebar detta en omedelbar succé för Boforsstålets kvalitet.

I Finspång insåg man att man riskerade att bli utkonkurrerade av Bofors, och 1881 hade även Finspång installerat sin första martinugn. Under åren närmast efter 1879 tillverkades några kanoner i samarbete mellan Bofors och Finspång, efter att försvaret tvingat fram detta, bland annat gällde detta sju kanonämnen år 1882. Bofors beslöt dock 1883 att installera en egen bearbetningsverkstad för att kunna tillverka färdiga kanoner, istället för att vara beroende av Finspång. I början av 1884 gav generalfälttygmästaren order om att undersöka de industriella förhållandena i Bofors respektive Finspång för att kunna besluta var beställningarna på kanoner skulle läggas. Kontrollofficeren C.A. Hägg avlade slutrapport 24 april 1884 och konstaterade att Bofors hade kapaciteten avseende kanonämnen, att maskininstallationen i verkstaden pågick och att kunnig verkstadspersonal saknades men avsågs anställas. Finspång hade för utvärderingen framställt tre kanonämnen i Lotorp, varav två höll samma kvalitet som Boforsstålet och ett inte höll måttet. Rekommendationen från Hägg blev att lägga 1884 års beställning på Finspång, eftersom Bofors inte hade någon dokumenterad erfarenhet av att bearbeta kanoner. Slutresultatet blev dock att 1884 års beställning lades på Kruppverken, sannolikt för att man där behärskade både stålsidan och kanonbearbetningen.

Eftersom ingendera av de två svenska konkurrenterna hade något att vinna på att kanoner istället importerades, inledde man diskussioner om att dela på beställningarna. Vid ett möte i Stockholm 12 augusti 1884 kom grosshandlare Carl O. Kjellberg som ägarrepresentant för Bofors och brukspatron Carl Edvard Ekman från Finspång överens om att dela lika på de statliga svenska kanonbeställningarna.

miniatyr|Slutstycke från Boforskanon med Silfversparres ogivalskruv och laddbrygga. Från 1885 var Arent Silfversparre Bofors kanonkonstruktör och bidrog med flera framgångsrika konstruktioner. Han konstruerade bland annat en 12 cm snabbskjutande fartygskanon och 1893 den första fältkanonen med rekyl inom lavetten.

miniatyr|stående=1|Alfred Nobel, Bofors huvudägare 1894–1896. thumb|Fotografi av skjutna patroner från Aktiebolaget Bofors-Gullspång, 1897. I början av 1894 köpte Alfred Nobel aktiemajoriteten i AB Bofors-Gullspång för 1,3 Mkr av C.O. Kjellbergs sterbhus. I köpet ingick Björkborns herrgård som blev Nobels svenska privatbostad. När Nobel avled 10 december 1896 kom Björkborn att räknas som hans bosättningsadress, vilket fick betydelse för hur hans testamente hanterades.

Under Nobels ägartid skedde fortsatt expansion och mer kapital tillfördes, bland annat köptes Björneborgs bruk år 1895. Utrustning för att tillverka grövre kanoner, med upp till 30,5 cm kaliber, anskaffades. Vid Björkborn, som ursprungligen var ett järnbruk precis som själva Bofors, byggdes 1895 ett kemiskt laboratorium för att ta fram nya produkter inom sprängämneteknikens område.

1896 var antalet arbetare vid Bofors inklusive Björkborn ungefär 600.

Testamentsexekutorerna efter Nobel ville att Nobels aktier i AB Bofors-Gullspång skulle ligga kvar i svenska händer och erbjöd flera gånger Jonas Kjellberg ur den gamla ägarfamiljen att köpa tillbaka dem. Han menade att familjen inte kunde skaffa fram det kapital som krävdes, men senare fick Kjellberg ett erbjudande från Theodor Mannheimer att Skandinaviska Kredit AB skulle ställa upp med de lån som krävdes. Majoriteten i företaget kom genom detta tillbaka till ett konsortium där Kjellberg ingick. Affären var avslutad 1898. Samma år bildades dotterbolaget AB Bofors Nobelkrut för att exploatera Nobels kemiska patent. Nobels tidigare tillverkning av det röksvaga krutet Ballistit - "Nobelkrut" - flyttades i samband med detta från Vinterviken i Stockholm till Bofors Nobelkruts anläggning i Björkborn.

Några år senare förnyades den gamla överenskommelsen mellan Bofors och Finspång om att dela på de statliga beställningarna. Denna gång delade man upp den svenska marknaden så att Finspång skulle ta hand om kanoner upp till 8,0 cm kaliber och Bofors de med grövre kaliber.