Missionsprovinsen i Sverige är ett fristående konservativt lutherskt kristet samfund i Sverige, grundat 2003 med rötter dels i gudstjänstgemenskaper, dels i organisationer som Svenska kyrkans fria synod och Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen.
Den har i viss mån skapats med den anglokatolska Forward in Faith som förebild.Beijer: När en gammal kyrka finner nya former. Missionsprovinsens missionsbiskop är sedan april 2019 Bengt Ådahl.
Lära Missionsprovinsens lära grundar sig på Bibeln, de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna och den oförändrade Augsburgska bekännelsen i versionen från Uppsala kyrkomöte 1593. Även de andra böckerna i Konkordieboken lyfts fram som hörande till provinsens lärogrund.Missionsprovinsens provinsordning, 1 kap. Lärogrund. Läst 23 juni 2015. Missionsprovinsen betonar också kontinuiteten i Svenska kyrkans tradition, som en del av kyrkan i Sverige med en oförändrad luthersk bekännelse.Missionsprovinsens provinsordning, 2 kap. Identitet. Läst 23 juni 2015. I praktiken finns dock en ej försumbar teologisk spännvidd inom Missionsprovinsen, bland annat beroende på att den bildats av personer som förenats av motståndet mot kvinnliga präster men som inte alltid är eniga om den kristna tron i övrigt.
Missionsprovinsens grundare såg bildandet av provinsen som en fortsättning på 40 års kamp för att bevara Svenska kyrkans arv, med början vid 1958 års beslut att öppna prästämbetet för kvinnor som man menade var ett brott både mot Bibelns ord och kyrkans tradition. Utöver detta har Missionsprovinsen också blivit känd för sin inställning till bland annat homosexualitet och abort. Provinsen menar att utlevd homosexualitet strider mot Guds vilja, och att livet börjar vid befruktningen, varför abort är att avsluta en medmänniskas liv.Nordbäck, del 2 Missionsprovinsen avvisar också evolutionsteorin.Bibelns lära om skapelsen , Missionsprovinsens läronämnd 2008.
Historia Bakgrund Under 1900-talet orienterade sig Svenska kyrkan alltmer åt den liberala teologin. Prästvigning av kvinnor, välsignelser och senare kyrkliga vigslar av homosexuella par samt nedtoning av mycket av det som kyrkan tidigare sett som synd har lett till spänningar mellan Svenska kyrkans ledning och mer konservativa grupper. De som orienterar sig mot en mer bokstavlig läsning av Bibeln, ett tydligare fasthållande vid den lutherska bekännelseskriften konkordieboken eller vid den allmänkyrkliga traditionen har sett sig marginaliserade. Frågan om kvinnliga präster och hur de olika åsikterna ska hanteras har varit en viktig vattendelare. Hållningen mot dem som inte accepterar kvinnliga präster hårdnade allteftersom, tills Svenska kyrkan 1997 införde villkoret i sin kyrkoordning att den som skall prästvigas måste ha "förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön"Svenska kyrkans kyrkoordning, 31 kap., 2§ vilket innebar att prästkandidater som inte accepterade kvinnliga präster inte kunde prästvigas i Svenska kyrkan.
Missionsprovinsen är sprungen dels ur kyrkopolitiska strävanden, dels ur församlingsgemenskaper vid sidan om Svenska kyrkans vanliga. En samlingspunkt var Linköpingsmötena, där biskop emeritus Bertil Gärtner mellan 1997 och 2002 samlade konservativa kristna från olika svenskkyrkliga traditioner såsom gammalkyrkliga och högkyrkliga. Förslaget med en missionsprovins som skulle ordna prästvigning åt de manliga prästkandidater som Svenska kyrkan inte ville prästviga lades fram på en serie möten inom Kyrklig samling, under 2000-talets första år. En arbetsgrupp tillsattes vid ett möte i Göteborg 15 augusti 2002, och 6 september året därpå bildades Missionsprovinsen.Missionsprovinsen 10 år – en jubileumsartikel , Per-Anders Grunnan, Missionsprovinsens webbplats
Gudstjänstgemenskaper av personer som inte tyckte om förändringarna i Svenska kyrkan och inte önskade bevista gudstjänster förrättade av kvinnliga präster samlades exempelvis i Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro och Lutherstiftelsen, i vad som senare blev koinonian Katakomben i Göteborg och i Stockholmsdekanatet av Svenska kyrkans fria synod, som senare utvecklade sig till en av Missionsprovinsens första församlingar under namnet Stefanus koinonia.Stefanus koinonia: Historik
Grundande och biskopsvigning Inför bildandet av Missionsprovinsen skedde flera samråd mellan ovan nämnda inomkyrkliga grupper och Missionsprovinsens Stödförening bildades. Själva Missionsprovinsen grundades i Göteborg den 6 september 2003 genom att ett grundläggningsdokument framtaget och skrivet av Per-Anders Grunnan undertecknades.Missionsprovinsens Grundläggningsdokument. Läst 28 juli 2012. En provinsordning (föreningens stadgar) antogs 17 april 2004. Dess förste missionsbiskop, förre kyrkoherden Arne Olsson, vigdes den 5 februari 2005 av biskop Walter Obare Omwanza från Evangelical Lutheran Church of Kenya med flera assisterande biskopar från olika länder. 22 och 23 april 2006 vigdes även två biträdande biskopar - Lars Artman och Göran Beijer.
Inför biskopsvigningen hade Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop K.G. Hammar i brev varnat Obare för att genomföra projektet. På grund av biskops- och prästvigningarna slog Hammar fast Svenska kyrkans ståndpunkt, att Missionsprovinsen därmed bildat en självständig kyrka. Missionsprovinsen själva fortsätter hävda att man är en inomkyrklig organisation medan Svenska kyrkan konsekvent avsätter de av sina egna präster som vigs till tjänst i en annan kyrka, fram till 2012 6 personer inom Missionsprovinsen. Fram till 2012 har Missionsprovinsen vigt 37 präster, varav mer än hälften i Finland, samt tre diakoner.
Senare utveckling
Missionsprovinsen har successivt upprättat fler gudstjänstgemenskaper i Sverige. Den 27 mars 2010 vigde missionsbiskop Arne Olsson Roland Gustafsson till sin efterträdare. Stödföreningen ansågs ha tjänat ut sin roll som stödstruktur vid Missionsprovinsens uppbyggnad och lades därför ner 31 december 2012. Den 17 november samma år grundades istället Sankt Sigfrids trosgemenskap.Sankt Sigfrids Trosgemenskaps hemsida. Läst 4 maj 2013.
Under 2009 kom Missionsprovinsen att utvidga sin verksamhet till Finland. Detta skedde genom anslutningen av Finska Lutherstiftelsen och deras koinonior. Den 20 mars 2010 vigdes Matti Väisänen till biträdande biskop över Finland. Den 11 augusti samma år fråntogs han på samma sätt som sina svenska kolleger sitt prästämbete i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland. Den 16 mars 2013 bildade koinoniorna i Finland Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland och Risto Soramies valdes till dess förste biskop. Den 4 maj vigdes han till biskop av Missionsprovinsens biträdande biskop för Finland Matti Väisänen, som den sista uppgiften i sitt ämbete. Missionsprovinsen återgick därefter till att i huvudsak vara verksam i Sverige.
Den 24 mars 2012 vigde missionsbiskop Roland Gustafsson i Tromsø Thor Henrik With till biskop för de norska valgmenighetene, motsvarigheten till Sveriges koinonior. Den 20 april 2013 bildade dessa Det evangelisk-lutherske stift i Norge.Valgmenighet. Läst 4 maj 2013.
Inför svenska riksdagens beslut om könsneutrala äktenskap 2009, sände Missionsprovinsens biskopar ut ett biskopsbrev, där man försvarar en traditionell tolkning av äktenskapet.
Organisation och koinonior Missionsprovinsen är organiserad som en ideell förening till vilken koinonior (som kallas gudstjänstgemenskap, församling, koinonia eller kyrka) är anslutna som medlemmar. Även andra organisationer kan vara anslutna. Högsta beslutande organ är provinskonventet och styrelsen kallas missionsrådet. Det finns också ett konsistorium och ett prästkollegium, som sammanträder i ett prästmöte.Missionsprovinsens provinsordning. Läst 28 juli 2012.
Tjugoåtta församlingar eller gudstjänstfirande gemenskaper är (2025) anknutna till Missionsprovinsen:
Alvesta: Helga Trefaldighets församling Borås: Johannes församling Emmaboda: S:t Andreas församling Göteborg: Koinonian Katakomben Göteborg: Immanuelförsamlingen Halmstad: Evangelisk Luthersk Församling Halmstad Helsingborg: S:t Matteus församling, verksam i EFS-kyrkan. Karlstad: S:t Petri gudstjänstgemenskap Kinna: Den gode herdens församling Korpilombolo: Korpilombolo gudstjänstgemenskap Kungälv: S:t Lukas lutherska församling Kristianstad: S:t Johannes församling vid Gratia Dei Linköping: Heliga Korsets församling Lund: S:t Markus församling Oskarström: S:t Gabriels församling Stockholm: S:t Stefanus koinonia Uddevalla: Mariakyrkan Uppsala: Församlingen Paulusgemenskapen i Uppsala Umeå: Evangelisk Luthersk Församling, Sackeuskyrkan samt en församlingsplantering i Skara.
Utöver detta betjänar Missionsprovinsens präster också andra gudstjänstgemenskaper. Dessa gemenskaper finns bland annt i Göteborg, Piteå, Ravlunda, Stockholm, Sundsvall, Vännäs, Yxenhult och Örnsköldsvik.
Utöver de lokala koinoniorna finns Sankt Sigfrids Trosgemenskap, som är till för dem som inte hör till någon lokal koinonia.Missionsprovinsen i Sverige. Läst 23 juni 2015. Trosgemenskapen är uppkallad efter Sankt Sigfrid. Missionsprovinsens nyhetsbrev heter Sändebrevet.
I samarbete med Missionsstiftet och Lutheran Church - Missouri Synod stöttar Missionsprovinsen en församlingsplantering i Tel Aviv.
Missionsprovinsens biskopar
Missionsbiskopar {| class="wikitable" |rowspan=1|Namn |rowspan=1|Biskopsvigning |rowspan=1|Valspråk |rowspan=1|Avgång |- |Arne Olsson |5 feb 2005 Göteborg |Man måste lyda Gud mer än människor. |27 mars 2010 |- |Roland Gustafsson |27 mars 2010 Göteborg |Allt vad vi har uträttat, har du utfört åt oss. (Jes 26:12) |27 april 2019 |- |Bengt Ådahl |27 april 2019 Göteborg |Se på Jesus| |} Bengt Ådahl valdes till missionsbiskop i oktober 2018.
Biträdande biskopar NamnAnsvarsområdeBiskopsvigningValspråkAvgångLars ArtmanSydsverige och Göteborg22 april 2006 KristianstadSamla ditt folk kring Ordet och sakramenten.1 mars 2020Göran BeijerStockholm och S:t Stefanus koinonia23 april 2006 StockholmGaudete in Domino semper.(Gläd er alltid i Herren. [Fil 4:4])27 april 2019Matti VäisänenFinland20 mars 2010 Helsingfors2 Kor 5:14–214 maj 2013
Apostolisk successionBeijer, Göran, "Biskop efter biskop: Hur Missionsprovinsen har del av kyrkans biskopssuccession", Lyda Gud mer än människor, sidor: 53-59; ssk 58.
Missionsprovinsen har apostolisk succession som går tillbaka på biskopar i Svenska kyrkan. Man betraktar inte prästvigning genom biskop som något nödvändigt men ser i detta ett kyrkohistoriskt värde.http://www.missionsprovinsen.se/om-oss/apostolisk-succession
BiskopVigningsdatumVigningsbiskopAssisterande biskopar (ofullständig förteckning)Arne Olsson (Missionsprovinsen, Sverige)5 februari 2005Walter Obare (Kenya)Leonid Zviki (Vitryssland, i sin tur vigd av de baltiska biskoparna)Walter Obare (Kenya)24 november 2002Samson Mushemba (Arusha, Tanzania)Olavi Rimpiläinen (Uleåborg, Finland, emeritus)Samson Mushemba(Bukoba, Tanzania)16 december 1984Paulo Mukuta (Karagwe, Tanzania)Tore Furberg (Visby, Sverige)Paulo Mukuta (Karagwe, Tanzania)7 januari 1979Josiah Kibira (Bukoba, Tanzania)Bengt SundklerJosiah Kibira (Bukoba, Tanzania)20 september 1964Bengt Sundkler (Bukoba, Tanzania)Helge Fosseus (Sydafrika), Sigfrid Strandvik (Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe)Bengt Sundkler (Bukoba, Tanganyika, nuvarande Tanzania)30 juli 1961Bo Giertz (Göteborg, Sverige)Rajah Manikam (Tranquebar), Helge Fosseus (Durban, Sydafrika), Arvid Albrektson (Mnene, Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe)
Prästutbildning För utbildning av sina präster samarbetar Missionsprovinsen med Peter Isaac Béens utbildningsstiftelse (PIBUS) som driver Församlingsfakulteten, samt med Lutherstiftelsen bägge i Göteborg. Utbildningen är, till skillnad från Svenska kyrkans prästutbildning, konfessionellt styrdNordbäck, del 1 med utgångspunkten att Bibeln är Guds tillförlitliga uppenbarelse, och är inte inlemmad i högskolesystemet.
Missionsprovinsen och Svenska kyrkan