Glada änkan (tyska: Die lustige Witwe) är en operett i tre akter med musik av Franz Lehár och libretto av Victor Léon och Leo Stein efter Henri Meilhacs lustspel L'attaché d'ambassade från 1861. Den hade premiär den 30 december 1905 på Theater an der Wien med Lehár som dirigent. Bland sångarna vid uruppförandet kan nämnas Mizzi Günther, Lily Elsie och Louis Treumann. Operettens speltid är ca 2 timmar och 15 minuter och den utspelas i Paris vid tiden för dess tillkomst.
Glada änkan är Lehárs mest framgångsrika och berömda operett. Mellan åren 1905 och 1948 (Lehars dödsår) spelades den fler än 300 000 gånger och filmades vid ett antal tillfällen.http://www.operetten-lexikon.info/?menu=149&lang=1
1929 gjorde Lehár en revyversion av operetten med Fritzi Massary i huvudrollen. På hennes önskan infogades sången Ich hol dir vom Himmel das Blau i verket. Snart nog återgick man emellertid till originalversionen.
Historia miniatyr|Omslaget till ett häfte med pianonoter till musiken i Glada änkan från 1906. På omslagsfotografiet ses Louis Treumann och Mizzi Günther i de båda huvudrollerna. 1861 hade Henri Meilhac premiär på en komisk pjäs i Paris, L'attaché d'ambassade (Ambassadattachén), i vilken den parisiske ambassadören Baron Scharpf från ett litet tyskt furstendöme arrangerar ett äktenskap mellan den rikaste änkan i hans hemland (en fransyska) och en greve för att säkerställa att hennes pengar stannar i furstendömet. Pjäsen översattes snart till tyska med titeln Der Gesandschafts-Attaché (1862) och sattes upp i flera lyckosamma uppsättningar. År 1905 kom librettisten Leo Stein över pjäsen och tyckte att det kunde bli en bra operett. Han föreslog detta för en av sina medförfattare, Viktor Léon och till ledaren för Theater an der Wien, som var intresserad av att sätta upp stycket. Stein och Léon gjorde om texten till ett libretto och uppdaterade handlingen till samtidens Paris, utökade storyn till att antyda en tidigare relation mellan änkan (denna gång en landsmaninna) och greven, samt flyttade hemlandet från en tysk provins till en färgrik liten stat på Balkanhalvön. Vidare ändrades handlingen så att änkan går med på affären för att skydda baronens hustru, och grevens paradis ändras till en Parisrestaurant och nattklubb med namnet Maxim's. De bad kompositören Richard Heuberger att skriva musiken, då han hade haft en stor succé på Theater an der Wien med en annan operett som utspelades i Paris: Der Opernball (1898). Han komponerade ett utdrag av musiken men librettisterna som hade förväntat sig toner från Balkan hörde inget annat än den gamla insmickrande söta wienertonen. Heuberger var tydligen fel kompositör till denna historia om en balkanskönhet som firad änka i Paris. Heuberger avsades sig glatt projektet.Kenrick, John. "The Merry Widow 101: History of a Hit". Musicals101.com, 2004
Emil Steininger, sekreterare på Theater an der Wien, föreslog härnäst att Franz Lehár möjligen kunde komponera stycket. 1902 hade Lehár sökt tjänsten som dirigent vid Wiener Konzertverein. Aspiranterna fick i tur och ordning provdirigera i Volksgarten inför en enmansjury, nämligen Heuberger. I fallet Lehár avgav Heuberger följande utlåtande: Denna dirigent passar kanske bra för den klassiska musiken, men när det gäller valser har man ingen användning för honom.Haslum, s.74-75. Och så gick dirigentposten till en annan. Samma år hade Léon skrivit librettot till Lehárs operett Der Rastelbinder, i vilken Lehár efter författarens mening träffat den sydslaviska stämningen på kornet. Lehár hade därefter arbetat tillsammans med Léon och Stein i Der Göttergatte. Trots att Léon tvivlade på att Lehár kunde frammana en autentisk Parisatmosfär blev han snart förtjust i Lehars första musiknummer, en sprudlande galopmelodi för "Dummer, dummer Reitersmann". Musiken till Glada änkan färdigställdes inom några månader. Teatern engagerade Mizzi Günther och Louis Treumann i de två huvudrollerna. De hade spelat det romantiska paret i andra Wieneroperetter, inklusive en uppsättning av Der Opernball och i den tidigare succén av Léon och Lehár: Der Rastelbinder (1902). Båda stjärnorna var så entusiastiska över stycket att de bidrog till teaterns låga budget genom att själva betala för sina lyxiga kostymer.
Men nu mötte tonsättaren motstånd hos teaterns två direktörer, Wallner och Karczag. Lehár berättar själv:
Premiären miniatyr|Mizzi Günther och Louis Treumann vid premiären 1905. Det gick så långt att teaterdirektionen ville stryka operetten från spelplanen. Men Victor Léon lät inte utan vidare sitt arbete skjutas åt sidan. Han vände sig till en advokat för att tvinga Wallner och Karczag att hålla kontraktet. De båda direktörerna beklagade att Heuberger inte fått uppdraget. Till slut gick teaterns personal över på Lehárs sida. Skådespelarna förklarade sig villiga att repetera utanför den vanliga arbetstiden. Dagen före generalrepetitionen kom de tillsammans efter teatertid och repeterade till klockan halv tre nästa morgon. Lehár fick då sin enda repetition med orkestern och vid middagstid ägde generalrepetitionen rum. En följd av direktörernas ovilliga hållning var att Victor Léon själv måste skaffa de nödvändiga dekorationerna och kostymerna. Generalrepetitionen lovade inte gott men orsaken var att alla var trötta efter nattens repetition.Baranello, Micaela. "Die lustige Witwe and the Creation of the Silver Age of Viennese Operetta" , Academia.edu, 2014
Premiären den 30 december 1905, som dirigerades av tonsättaren själv, gick av stapeln med Günther som Hanna, Treumann som Danilo, Siegmund Natzler som Baron Zeta och Annie Wünsch som Valencienne. Men den publik som infunnit sig på Theater an der Wien var inte särskilt entusiastisk. De konservativa wienarna kände inte igen sig. Detta mondäna kärlekspar hade inte sina motsvarigheter i de gamla wieneroperetternas patenterade rollgalleri. Också musiken lät annorlunda och gick inte alls i Strauss och Millöckers stil. En del kritiker var förtjusta och prisade alltsammans: musiken, handlingen och själva föreställningen, men det var dåligt med publiktillströmningen, och det såg till en början ut som om Karczag och Wallner skulle få rätt. Efter ett 50-tal föreställningar försvann operetten från teaterns repertoar. I stället dök den upp på en förstadsteater, Neuer Wiener Stadtstheater, där den helt oväntat drog så mycket publik att Theater an der Wien efter en månad tog upp operetten på nytt där den spelades 483 gånger. Våren 1906 slog den på allvar igenom i Berlin och den blev en stilbildande succé över hela världen. Arthur Nikisch lät uppföra den i Leipzig och redan 26 december 1906 gick den upp på Nationaltheatret i Oslo. I London kom den upp först 1907 och framfördes där 728 gånger. Samma år gick den 242 gånger i New York och i Buenos Aires spelades den på fem teatrar samtidigt och på fem olika språk.
Endast på Balkan mottogs verket med blandade känslor. I Kroatien opponerade studenterna sig mot sångerna, därför att operetten alltför tydligt förlöjligade sydslaverna och deras legation i främmande land. Då operetten senare filmades inlade den landsflyktige kronprinsen Danilo av Montenegro protest mot att filmens Danilo uppträdde i montenegrinsk översteuniform och till och med i berusat tillstånd.
En hel kringindustri av Glada änkan-prylar och dito företeelser uppstod. Från början hade operetten ingen ouvertyr; men Lehár skrev en till den 400:e föreställningen, men den används sällan numera då originalets korta inledning föredras. Wienerfilharmonikerna framförde ouvertyren på en konsert i april 1940 med anledning av Lehars 70-årsdag.Göran Forsling, review text från Naxos av 1953 års inspelning av operetten.
Internationella uppsättningar Operetten sattes upp 1906 på Hamburgs Neues Operetten-Theater, Berlins Berliner Theater (med Gustav Matzner som Danilo och Marie Ottmann som Hanna, vilka gjorde den första kompletta skivinspelningen 1907) och Budapests Magyar Színház i en trogen ungersk översättning. Verket blev en internationell succé och översättes snabbt till flera språk. Uppsättningar följde också i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Milano, Moskva och Madrid. Glada änkan sattes snart upp i varenda stad med egen teater.Grün, Bernard. Gold and Silver: The Life and Times of Franz Lehar, New York: David McKay Company (1970), s. 129 Försäljning av noter och inspelningar inbringade åtskilliga miljoner dollar. Enligt teaterkritikern John Kenrick åtnjöt ingen annan pjäs eller musikal samma internationella kommersiella succé förrän på 1960-talet.Kenrick, John. "The Merry Widow 101 – History of a Hit: Part II", Musicals101.com, 2004
Engelska uppsättningar miniatyr|Joseph Coyne och Lily Elsie som Danilo och Hanna i London 1907. Den engelska översättningen av Basil Hood, med texter av Adrian Ross, blev en sensation på Daly's Theatre i London. Den hade premiär den 8 juni 1907 med Lily Elsie och Joseph Coyne i huvudrollerna och med George Graves som Baron Zeta, Robert Evett som Camille och W. H. Berry som Nisch. Kostymerna gjordes av Lucile och Percy Anderson.Original theatre programme from Daly's Theatre, available at "The Merry Widow. 8 juni 1907", Miss Lily Elsie website, accessed 24 January 2016Gabrielle Ray hoppade in i rollen som Frou-Frou.Gillan, Don. "Gabrielle Ray biography" , at the Stage Beauty website Uppsättningen producerades av George Edwardes och spelades 778 gånger i London och på turné över hela Storbritannien.
Uppsättningen ändrade namnen på många av karaktärerna för att inte förolämpa kungadömet Montenegro, vars kungliga familjenamn var Njegus, kronprinsen hette Danilo och Zeta var namnet på det gamla furstendömet. Hood ändrade namnet på riket till Marsovia, Danilo upphöjs till Furste, Hannah blev Sonia, Baronen blev Popoff, Njegus blev Nisch, Camilles efternamn blev de Jolidon och Valencienne blev Natalie. Finalscenen flyttades till själva Maxim's, snarare än originalets temaartade party för att dra nytta av nattklubbens berömmelse. Edwardes engagerade Lehár till att skriva två nya sånger, varav en, "Quite Parisien" (ett solonummer i tredje akten för Nisch) fortfarande används i vissa uppsättningar. Lehár gjorde också ändringar för en uppsättning i Berlin på 1920-talet, men den definitiva versionen av musiken är huvudsakligen originalets.
Franska och tyska uppsättningar Den första uppsättningen i Paris var på Théâtre Apollo den 28 april 1909 såsom La Veuve joyeuse. Trots att Parisborna var oroade hur deras stad skulle gestaltas i operetten mottogs uppsättningen väl och spelades 186 gånger. I översättningen är Hanna en amerikanska uppfödd i "Marsovie" med namnet "Missia". Danilo var en prins med spelskulder. Akt III utspelas på Maxim's. Året därpå spelades operetten i Bryssel.
Glada änkan uppförs frekvent i Wien och är den del av repertoaren på Wiener Volksoper sedan många år. Volksoper har släppt en komplett live-inspelning på CD, inklusive den berömda "Can-Can" från Jacques Offenbachs operett Orfeus i underjorden, vilket kopierades i många uppsättningar världen över.
Svenska uppsättningar Premiäruppsättningen 1907 miniatyr|Emma Meissner och Carl Barcklind 1907.